Ett stående skämt mellan mig och J är det sirliga påpekandet: Stevenson was here. De litterära skottska storhjältarna tycks i själva verket drypt sin kreativitet över hela den lokala kartan så till den grad att om inte Stevenson fått en minnesplack, kan du ge dig fan på att Burns skaldat om byggnaden eller att Scott inspirerats till en av sina historiska romanser på platsen.
På fredagen finner vi oss alltså helt ofrivilligt röra oss i de Stevensonska fotspåren när vi tar tåget ut till den lilla kustbyn North Berwick och promenerar utmed den snåriga och branta stränderna för att tillslut nå Tantallon's vindpinade borg, knappt tre brittiska mil från startpunkten. Stevenson, vars far byggde fyrar, spenderade stora delar av sin barndom här och Fidra, en av öarna någon halvtimmes båtavstånd från Berwickshires kust, lär vara den geografiska inspirationen till Skattkammarön. Och trots associationerna till tropiska öar, svett och papegojor är det ändå inte svårt att föreställa sig när man lämnar den lilla Berwickska bukten med dess smattrande tvättlinor och pittoreska villor med modellbåtar i fönstren och plötsligt finner sig kämpande utmed det ruffa klipplandsskapet med dess små skyddade sandstränder skuggade av branta stenformationer och svedda av de toppiga vågorna. Kusten, visar det sig ganska snart, saknar en utstakad promenad, och när vi klättrar över det sista rostiga staketet till golfbanans slutpunkt, breder den totala och plötsliga vildmarken ut sig. De fnösketorra snåren vrider sig i vinden som fortsätter bort över de branta kullarna likt en gast som drar sin osynliga lie över gräset. Och högvattnet kryper långsamt upp över de redan så smala halvmånarna till stränder, som ändå erbjuder ett ögonblicks lättnad innan nästa berg eller klipphäll ska bestigas. Och på varje utpost, stirrande ut över den öde obefolkade kuststräckan, med foten mot en stupande brant och den gråmelerande taggiga kuststräckan, så förefaller det onekligen vara inte annat än laglösa piratsträckor. Som om masterna på Hispaniola ska resa sig bakom nästa krök. Det mäktiga skeppets trä kvidande och knakande i stormen. Och de enorma seglen smattrande likt trummor i buktens vindöga. Long John Silver i fören med träbenet stampande i durken. Steady now boys! Med Flint gapande över axeln, pieces of eight, pieces of eight. Det öronbedövande sorlet av hurrande män som de välvda bergens aukustik låter eka över slätten. Dammoln från de utslängda linorna som piskande slår upp den torra sanden. Godafton Herr Stevenson.
Men runt nästa klipphäll väntar inte annat än dessa spöklika illavarslande vindar, som piskar landskapet, och trycker sig likt en väldig hand mot kroppen och motar oss tillbaka. För Berwickshire kusten har väl knappast en historia av vänliga naturförhållanden. 14 oktober 1881 avled 189 fiskare i en av skottlands värsta stormolyckor utanför den lilla byn Eyemouth. Familjerna kunde hjälplöst höra skriken av de förlista medan de förtvivlat försökte ta sina båtar tillbaka till hamnen innan de små fartygen slogs i spillror mot the Hurkar Rocks, klipporna som vred sig runt den lilla bukten. Fiskarorten Eyemouth förlorade nästan samtliga män, kvar efter olyckan lämnades 93 änkor och 267 barn. Endast ett skepp överlevde katastrofen, The Ariel Gazelle, som hela två dygn senare lade ankar i hamnen, efter att ha ridit ut stormen till havs och undvikit den klippiga kusten. Högre upp norrut, hade något liknande dokumenterats i Moray Firth där en plötslig storm 1848 dränkte 100 fiskare. Samt lilla Stotfield som såg hela sin manliga befolkning och samtliga av byns skepp utplånade i en fiskeolycka som lämnade endast de sörjande änkorna, småbarnen och de gamla kvar år 1806.
Så det var väl att vänta av det lynniga skottska klimatet att det skulle slå om från morgonens milda briser till kvällens hårda rapp och det iskalla regn som hänger som en slipade kristaller över den mörka himlen. När vi tillslut tar oss upp för branten och ut över fälten knastrar gräset som torrt papper under sulorna. Runt om oss börjar det blylika kvällsmörkret lägga sig. En halvtimme fågelvägen tar över två timmar utmed kuststräckans väglösa bergochdalbana. När vi utmattade når Tantallons uppfart vid en öde motorväg möts vi av den bizarra skylten, quite simply, CLOSED, som efter en så anarkisk promenad känns nästan löjligt malplacé. Som att ta sig genom en öken och törstande mötas av en skylt som säger: var vänlig spotta inte på marken. TANTALLON CASTLE OPEN TO THE PUBLIC MON-THURS 10-15.30. Framför oss breder en kolsvart sargad leråker ut sig, den sönderfallna borgen det enda landmärket, och exakt vad som är stängt och öppen förefaller ett mysterium. Vi klättrar över staketet och fortsätter upp för den asfalterade vägen. Inte ett hus eller en människa inom synhåll. Några hundskall ekar över de blottlagda fälten. Tantallons ruin reser sig i ödelandskapet med dess porthus i grön porös sten, dess fallbrygga och rauklika eroderade röda torn. Fästningen byggdes runt 1350 och intogs aldrig trots otaliga försök. "Temptallon is of such strength as I nede not feare the malice of myne enymeys..." som en engelsk ambassadör stationerad på platsen skrev till Henry VIII 1543. Och eftersom den väldiga porten med dess återskapade portcullis uppenbarligen är ointaglig än idag, tvingar vädret oss att söka skydd i det närliggande lilla fågelhuset som lyckligtvis inte låsts för natten.
Do you think Stevenson was ever here? frågar J medan vi packar upp vår matsäck på det snart sju hundra år gamla trappsteget. Probably. Tantallon var en ruin redan då. Märkligt nog, hur nära historien än känns när vi stirrar ut över det tidlösa landskapet, över år av fiskeolycker, litterära bedrifter och skottska krig, så förblir det förflutna ändå en sorts fiktion. Och där vi sitter ihopkurade och väntar på att den sydkustliga stormen som briserar över leråkern och klipporna och de tomma fälten ska dra över slår det mig att det kanske är första gången på flera hundra år som någon faktiskt gör bruk av det historiska stenhuset, som en byggnad snarare än ett monument.
På fredagen finner vi oss alltså helt ofrivilligt röra oss i de Stevensonska fotspåren när vi tar tåget ut till den lilla kustbyn North Berwick och promenerar utmed den snåriga och branta stränderna för att tillslut nå Tantallon's vindpinade borg, knappt tre brittiska mil från startpunkten. Stevenson, vars far byggde fyrar, spenderade stora delar av sin barndom här och Fidra, en av öarna någon halvtimmes båtavstånd från Berwickshires kust, lär vara den geografiska inspirationen till Skattkammarön. Och trots associationerna till tropiska öar, svett och papegojor är det ändå inte svårt att föreställa sig när man lämnar den lilla Berwickska bukten med dess smattrande tvättlinor och pittoreska villor med modellbåtar i fönstren och plötsligt finner sig kämpande utmed det ruffa klipplandsskapet med dess små skyddade sandstränder skuggade av branta stenformationer och svedda av de toppiga vågorna. Kusten, visar det sig ganska snart, saknar en utstakad promenad, och när vi klättrar över det sista rostiga staketet till golfbanans slutpunkt, breder den totala och plötsliga vildmarken ut sig. De fnösketorra snåren vrider sig i vinden som fortsätter bort över de branta kullarna likt en gast som drar sin osynliga lie över gräset. Och högvattnet kryper långsamt upp över de redan så smala halvmånarna till stränder, som ändå erbjuder ett ögonblicks lättnad innan nästa berg eller klipphäll ska bestigas. Och på varje utpost, stirrande ut över den öde obefolkade kuststräckan, med foten mot en stupande brant och den gråmelerande taggiga kuststräckan, så förefaller det onekligen vara inte annat än laglösa piratsträckor. Som om masterna på Hispaniola ska resa sig bakom nästa krök. Det mäktiga skeppets trä kvidande och knakande i stormen. Och de enorma seglen smattrande likt trummor i buktens vindöga. Long John Silver i fören med träbenet stampande i durken. Steady now boys! Med Flint gapande över axeln, pieces of eight, pieces of eight. Det öronbedövande sorlet av hurrande män som de välvda bergens aukustik låter eka över slätten. Dammoln från de utslängda linorna som piskande slår upp den torra sanden. Godafton Herr Stevenson.
Men runt nästa klipphäll väntar inte annat än dessa spöklika illavarslande vindar, som piskar landskapet, och trycker sig likt en väldig hand mot kroppen och motar oss tillbaka. För Berwickshire kusten har väl knappast en historia av vänliga naturförhållanden. 14 oktober 1881 avled 189 fiskare i en av skottlands värsta stormolyckor utanför den lilla byn Eyemouth. Familjerna kunde hjälplöst höra skriken av de förlista medan de förtvivlat försökte ta sina båtar tillbaka till hamnen innan de små fartygen slogs i spillror mot the Hurkar Rocks, klipporna som vred sig runt den lilla bukten. Fiskarorten Eyemouth förlorade nästan samtliga män, kvar efter olyckan lämnades 93 änkor och 267 barn. Endast ett skepp överlevde katastrofen, The Ariel Gazelle, som hela två dygn senare lade ankar i hamnen, efter att ha ridit ut stormen till havs och undvikit den klippiga kusten. Högre upp norrut, hade något liknande dokumenterats i Moray Firth där en plötslig storm 1848 dränkte 100 fiskare. Samt lilla Stotfield som såg hela sin manliga befolkning och samtliga av byns skepp utplånade i en fiskeolycka som lämnade endast de sörjande änkorna, småbarnen och de gamla kvar år 1806.
Så det var väl att vänta av det lynniga skottska klimatet att det skulle slå om från morgonens milda briser till kvällens hårda rapp och det iskalla regn som hänger som en slipade kristaller över den mörka himlen. När vi tillslut tar oss upp för branten och ut över fälten knastrar gräset som torrt papper under sulorna. Runt om oss börjar det blylika kvällsmörkret lägga sig. En halvtimme fågelvägen tar över två timmar utmed kuststräckans väglösa bergochdalbana. När vi utmattade når Tantallons uppfart vid en öde motorväg möts vi av den bizarra skylten, quite simply, CLOSED, som efter en så anarkisk promenad känns nästan löjligt malplacé. Som att ta sig genom en öken och törstande mötas av en skylt som säger: var vänlig spotta inte på marken. TANTALLON CASTLE OPEN TO THE PUBLIC MON-THURS 10-15.30. Framför oss breder en kolsvart sargad leråker ut sig, den sönderfallna borgen det enda landmärket, och exakt vad som är stängt och öppen förefaller ett mysterium. Vi klättrar över staketet och fortsätter upp för den asfalterade vägen. Inte ett hus eller en människa inom synhåll. Några hundskall ekar över de blottlagda fälten. Tantallons ruin reser sig i ödelandskapet med dess porthus i grön porös sten, dess fallbrygga och rauklika eroderade röda torn. Fästningen byggdes runt 1350 och intogs aldrig trots otaliga försök. "Temptallon is of such strength as I nede not feare the malice of myne enymeys..." som en engelsk ambassadör stationerad på platsen skrev till Henry VIII 1543. Och eftersom den väldiga porten med dess återskapade portcullis uppenbarligen är ointaglig än idag, tvingar vädret oss att söka skydd i det närliggande lilla fågelhuset som lyckligtvis inte låsts för natten.
Do you think Stevenson was ever here? frågar J medan vi packar upp vår matsäck på det snart sju hundra år gamla trappsteget. Probably. Tantallon var en ruin redan då. Märkligt nog, hur nära historien än känns när vi stirrar ut över det tidlösa landskapet, över år av fiskeolycker, litterära bedrifter och skottska krig, så förblir det förflutna ändå en sorts fiktion. Och där vi sitter ihopkurade och väntar på att den sydkustliga stormen som briserar över leråkern och klipporna och de tomma fälten ska dra över slår det mig att det kanske är första gången på flera hundra år som någon faktiskt gör bruk av det historiska stenhuset, som en byggnad snarare än ett monument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar