lördag 22 november 2008

THE ILL AND THE WELL

BBC har ett program om mentala sjukdomar. En av dessa kvasi-reality såpor i vilken tre distingerade äldre psykologer sitter och studerar deltagarna på teveskärmar medan de förstnämnda genomgår en serie tester och spel. Syftet är att, så att säga, spot the loonie. Att skilja de sjuka från de friska och diagnosticera fem av de tolv deltagarna med ett urval av de vanligaste mentala problemen: ätstörningar, depression, bi-polar, tvångsbeteende, social fobi och schizofreni. Två saker blir genast ganska uppenbara. För det första hur svårt det är att ställa en diagnos. För det andra, absurt nog, hur matematiskt mätbara mentala problem ändå förefaller. Snarare än att diagnosticera beteenden inom gruppen baserar läkar-juryn sina beslut nästan uteslutande på de procentuella avvikelser i tankemönster som testerna påvisar hos somliga av deltagarna. Flickan som lidigt av ätstörningar ritar sin egen kropp 30% plumpar än hennes egentliga mått i ett av programlekarna, vilket skiljer sig enormt från den normala 8% de flesta av oss, trots svåra kroppsfrågor, ändå tenderar att sälla oss till. På samma sätt dianognoticeras den schizofrena patienten i programmet utifrån ett logiskt kulspelstest i vilket kulor plockas från en av två burkar, den ena med åttio procent röda kulor och tjugo procent blå kulor och den andra med den omvända procenthalten. Där 11 av patienterna varsamt räknar ut sannolikheten medan kulorna radas upp på fatet framför dem väljer en av deltagarna att fatta sitt beslut baserat på en enda kula. Är den första kulan röd måste hennes kulor komma från den röda burken. Hon rycker på axlarna inför den förbryllade läkaren.
Annars får det bizarra programmet mig mest att associera till Poe's komiska The System of Doctor Tarr and Professor Fether i vilken de vansinniga spelar ett sorts spegelspel, med läkarna inlåsta i sjukhusets celler och de vansinniga rebellerna i läkarrockar. För när en av de tre läkarna i ett till synes inövat samtal börjar tala om sin egen depression under sin skiljsmässa, som vore detta bevis på känsla samma knapp i skjortbröstet som psykologexamen, börjar jag undra var gränserna verkligen går för sjukdom och friskhet. Och när läkarna tillslut kallar in den äldre skottska damen för att fråga om hon möjligtvis får medicinsk hjälp mot sin schizofreni, skakar J skrattande på huvudet. "There's nothing wrong with 'er! She's just scottish. That's what they're like." Och kvinnan som onekligen förefallar smått tokig, med sin viskande hesa röst och sina spirituella utläggningar och undandragna person, stirrar också hon på de tre männen i deras nypressade teve-kostymer. Nae, säger hon, never. There's nothing wrong with me. Och psykologerna ser nästan generade ut. "Told you so" suckar J. "She's a classic scottish character, doesn't mean she's mad, unless the hole country's mad that is."
Genom programmets gång får vi sjukdomarna förklarade i den där idiotsäkra vita texten på svart, ackompanjerad med pompös musik. Var gång något av de vita feta orden passerar skärmen tittar J på mig. "You can tick them all, can't you?" Distorted body-image, troubled relationship to food, bock, manic phases, bock, withdrawl and isolation, bock, selfhatred, bock, paranoia, bock, anxiety, bock, fear of judgement, bock. Han viker sig nästan dubbel av skratt. "Those guy's wouldn't know where to start with you." Jag skakar på huvudet. Ironiskt nog, säger jag, så är det nog själva definitionen av sund mental hälsa.

Målning: Gautier d'Agoty (min anatomiske favoritkonstär)

2 kommentarer:

Kersti sa...

Det är något jag har funderat en del över, var går gränsen och vem bestämmer var den går? Gränsen mellan friskt och sjukt kan se olika ut i olika sammanhang. Så jag har kommit fram till att det är inte du eller jag utan världen som är galen.

J sa...

Kersti - självklart är världen helt upp och ner. Jag kan vara så skeptisk mot psykologin, men just därför fascinerar den mig så mycket.