Språkligt, ja, rent logiskt, fann hon att varje sanning kunde ställas bredvid en absurd osanning för att skapa en viss retorisk effekt. Var mening bygger således upp en värld i vars periferi sträcker sig en skugga av kaotiska liknelser sprungen ur lagarna om disjunctive introduction. Som en gammal filosofi student är argumentationsform förståss fullkomligt giltig. Hennes vansinniga disjunktioner kan läggas till hennes lika logiska sanningar utifrån slutledningen att om P är sant så måste P eller Q vara sant.
Eller, som hon beskriver tillståndet över en flat guiness vid den öppna spisen på the Barony på måndagskvällen:
"I'm fucked. Either I'm fucked or the fucking fuckbrigade are on their way to fuck me up as we speak."
Förutsättande förståss att det första är en sanning, så är the fuckbrigade en fungerande syntaktisk konsekvens av i detta logiska system. Jag tömmer mitt glas, tittar från klockan till dörren, väntar avvaktande på realiseringen av den obscena disjunktionen. Puben är tom så när som på oss och två män lutade över bardisken. Dörren svänger omärkbart i den lätta mötet av het publuft, rökig och fet, doftande av steak pie, chips och rödblek ale, och kall Broughton Street air.
Q förblir en gast i en retorisk spegelvärld. Vilket lämnar oss med det otvivelaktiga: She's fucked.
