JESUS OCH ÄGGET

I en väns dröm figurerar en äggläggande Jesus. Vägen till frälsning är att äta ett av Jesus ägg. Den här kvinnan, min vän, vill frälsa sin make. Hon söker upp Jesus och han skänker henne ett ägg. Hemma försöker hon tillreda ägget, hon knäcker det mot en stekpanna och slår på spisen, och hon steker det där ägget i timmar, hon vänder det, hon hackar upp gulan med stekspaden. Men hur länge hon än försöker tillreda det, hur ofta hon än vänder det i den brännheta pannan, förblir ägget lik förbannat rått. Hennes make återberättar historien för mig. "So it is off to hell for me" avslutar han och flinar. Och sedan sitter han tyst ett ögonblick och drar in röken från den rullade cigaretten. Och låter den ännu långsammare rulla ut mellan läpparna medan han suckar. Han ryker på axlarna. Och tar en klunk frosty jacks, den billigaste sötsliskigaste cider cornershopen säljer, den alkoholisterna på bänkarna på torget dricker. "I'm beyond salvation." Han skakar på huvudet. "But it conjures up a nice image doesn't it, Jesus, peck, peck peck peck peck."

FÖRNUFTETS SÖMN

Jag har alltid haft en märklig relation med de tavlor som hängt över min säng, ända sedan min barndom. Det finns ingen konst jag minns med mer dubbla känslor. En blandning av den bekanta trygghet som alla möbler från mitt barndomshem besitter, en familjär historia, och en länk till oskuld, till vila och stillhet. Och samtidigt, de tidiga sömnlösa morgontimmarnas upplösning, en dörr till drömmar, där de så välkända penseldragen tycks elastiska och de så bekanta motiven tycks så både främmande och konstant föränderliga.

Min första tavla, över sängen i ett rum jag inte längre minns i Enskede i Stockholm, var en affisch från Hilding Linnqvist's utställning på modern museet 1986. Motivet, av en för en femåring okänd konstnär, var en italiensk eller fransk torgmiljö; (en slags naiv komisk realism, okra färger, detaljrikedom) men vad som aldrig lämnat mig är de tidiga läsförsök som denna tavla initierade under ändlösa barndomsnätter. De tjocka svarta kapitälerna sitter etsade i mitt minne: Moderna Museet. Ord som i nattens associativa mörker aldrig stavades Moderna Museet utan rotade sig i det ord jag kunde bättre än något annat: Moder. Och den för mitt inre groteskt deformerade pluralformen, Moderna. Museet var ett namn, ett franskt namn, med betoningen på e't. Och dessa två franska mödrar berikade min sömn tills jag började första klass, och bokstäverna långsamt nöttes in, i en serie av 28 kapitäler, upprepade gånger målade på vita papper med representativa illustrationer i kladdig krita.

Min andra tavla, vid sju års ålder, i det rum jag skulle komma att sova i fram till de sena tonåren, ett rum jag minns lika väl som min egen kropp, vars krakelerade färg i taket påminner om mina egna ärr, och den knottriga strukturtapeten likt en gåshud över väggen, en tapet som i det svaga ljuset från nattlampan också den kunde ta många former, ungefär som moln mot en blå himmel eller röksignaler. Här hängde den tavla som nästan schizofrent tycktes byta karaktär varje natt, vars innehåll jag alltid undvek att titta på i mörkret, och vars motiv märkligt nog var en naivistisk skildring av en liten änglalik flicka med gyllene hår, som plockade blommor på en äng. Och hur detta barn skrämde mig... De kan ha varit de simpla ganska grova penseldragen som kontrasterade ganska hårt mot varandra som fick tankarna att fly. Eller också det misstänkt idylliska sceneriet. Men var natt förvandlades den där gyllene kransen av hår, som låg som en rund aura runt hennes lilla huvud och sprängde ut genom mörkret, likt en hård gloria mot barnets plötsligt kala renrakade hårda skallben. Hon såg ut som om hon magrat, hårlös, sjuk och självlysande mot den mörka skogen som trängde fram bakom henne. Och hennes lilla hand, fångad i luften medan den sträckte sig mot blomstjälken som mörkret utplånat, sträckte sig ut ur tavlan.

Tonåren passerade i en serie affisher, dagsländor, som togs ner lika snabbt som de sattes upp och som hänger kvar i mitt minne på grund av den mängder fotografier jag dokumenterade mitt liv med snarare än från verkliga minnen. Den puberala ångesten tycktes tillräcklig för att göra nätterna sömnlösa utan konst. I själva verket är åren från tretton till sexton grymt raderade ur mitt minne. Och det ända som långsamt tar form, är de sena tonårens betryggande poster av Bruno K med skrivmaskinen under ena handen, svarta solglasögon, på en tågräls.

I Edinburgh, under de senaste tre åren, har jag så åter målad konst över sängen. Det är J's tavlor, den ena upphittad i en container i the New Town, och den andra målade av hans mamma, för kanske tjugo år sedan. Och trots att cul-de-sacen där J's pappas lägenhet ligger i Stockbridge, inte långt från den lilla floden, the Water of Leith, bakom ständigt dimhöljda fönster, är en av de få platser jag alltid somnar som en stock på så har jag spenderat ändlösa kvällar i J's barndomsäng, två nästan ihåliga madrasser i pojkstorlek, studerande huden på de två kvinnor som pryder hans vägg. För de är huden jag fastnat för. Hans moderns stockiga lår, dess gråa färgskala, och den andra, nakna kvinnans midja och hennes bröst, vars färgskala, när tankarna flyr påminner om de klättrande ringarna i en karta över ett bergsområde. Den mänskliga formen är så främmande, och dessa mycket små förändringar i normen gör den plötsligt så absurd. Så omänsklig och så fascinerande. Den nakna kvinnans kraftiga buk, det kön som borde vilat någonstans nedanför hennes händer, och hennes händer, dessa smala men så långa fingrar. Och hennes kropp som vilar som en jättes mot det formlösa randiga lakanet. J's mammas kropp står i kontrast till den moder jag mött. En liten satt kvinna som vaggar upp och ner, kedjeröker cigaretter och suger in underläppen. Den första gång J introducerade mig för henne, muttrade hon på kryptisk skottska "Vad har du gjort med hans huvud?". "Hennes huvud är så stort, och J's har krympt." "Vad har du gjort med hans huvud?" J brukar berätta om hennes många märkliga ideer. Hur hon brukade sitta på spisen med benen röda av hetta mot den öppna ugnsluckan och en sax i högra handen. Snipp, snipp. Hon klippte svansar. I den serie absurda ljud som var J's uppväxt följde ljudet av plånet mot tändsticksasken. Rasp. Och lågan som slog upp. Och blåstes ut. Och modern som andades in doften av den utslagda tändstickan. Och tände en ny. Under Thatcher, när J's pappa bad henne rösta Labour, klagade hon surt. "I don't want any more kids, I've had to many already!" Hennes blick från den där tavlan är märkligt frånvarande och hennes kantiga kropp sitter barbent i en randig t-shirt uppkrupen på en oformlig grå massa, ett paradoxalt element, på en gång sten och fåtölj, på en gång mjuk och hård. Och det finns en undertryckt trotsighet i självporträttet, en dissonans, som stör den konventionella inramningen och den traditionella utformingen. Den glåmiga huden i de stockiga armarna, dess palett av beiget brunt grönt, tycks pulsera med liv, precis som de avklippta benen. Och det är någonstans in under huden jag dras in, medan jag långsamt slår ihop ögonen, och öppnar dem igen, de märkliga färgkombinationerna, den klumpiga tjocka oljefärgen, och de omänskliga kämpande kroppsdelarna, gäspande, rullar över på sidan, lyssnar till nattfjärilarna som fladdrar mot lampan på sängbordet, det surrande viktorianska cylinderelementet, och den absoluta tystnaden från J's mammas upproriska figur som vakar över min sömn.