fredag 2 november 2007

FÖRNUFTETS SÖMN

Jag har alltid haft en märklig relation med de tavlor som hängt över min säng, ända sedan min barndom. Det finns ingen konst jag minns med mer dubbla känslor. En blandning av den bekanta trygghet som alla möbler från mitt barndomshem besitter, en familjär historia, och en länk till oskuld, till vila och stillhet. Och samtidigt, de tidiga sömnlösa morgontimmarnas upplösning, en dörr till drömmar, där de så välkända penseldragen tycks elastiska och de så bekanta motiven tycks så både främmande och konstant föränderliga.

Min första
tavla, över sängen i ett rum jag inte längre minns i Enskede i Stockholm, var en affisch från Hilding Linnqvist's utställning på modern museet 1986. Motivet, av en för en femåring okänd konstnär, var en italiensk eller fransk torgmiljö; (en slags naiv komisk realism, okra färger, detaljrikedom) men vad som aldrig lämnat mig är de tidiga läsförsök som denna tavla initierade under ändlösa barndomsnätter. De tjocka svarta kapitälerna sitter etsade i mitt minne: Moderna Museet. Ord som i nattens associativa mörker aldrig stavades Moderna Museet utan rotade sig i det ord jag kunde bättre än något annat: Moder. Och den för mitt inre groteskt deformerade pluralformen, Moderna. Museet var ett namn, ett franskt namn, med betoningen på e't. Och dessa två franska mödrar berikade min sömn tills jag började första klass, och bokstäverna långsamt nöttes in, i en serie av 28 kapitäler, upprepade gånger målade på vita papper med representativa illustrationer i kladdig krita.

Min andra tavla, vid sju års ålder, i det rum jag skulle komma att sova i fram till de sena tonåren, ett rum jag minns lika väl som min egen kropp, vars krakelerade färg i taket påminner om mina egna ärr, och d
en knottriga strukturtapeten likt en gåshud över väggen, en tapet som i det svaga ljuset från nattlampan också den kunde ta många former, ungefär som moln mot en blå himmel eller röksignaler. Här hängde den tavla som nästan schizofrent tycktes byta karaktär varje natt, vars innehåll jag alltid undvek att titta på i mörkret, och vars motiv märkligt nog var en naivistisk skildring av en liten änglalik flicka med gyllene hår, som plockade blommor på en äng. Och hur detta barn skrämde mig... De kan ha varit de simpla ganska grova penseldragen som kontrasterade ganska hårt mot varandra som fick tankarna att fly. Eller också det misstänkt idylliska sceneriet. Men var natt förvandlades den där gyllene kransen av hår, som låg som en rund aura runt hennes lilla huvud och sprängde ut genom mörkret, likt en hård gloria mot barnets plötsligt kala renrakade hårda skallben. Hon såg ut som om hon magrat, hårlös, sjuk och självlysande mot den mörka skogen som trängde fram bakom henne. Och hennes lilla hand, fångad i luften medan den sträckte sig mot blomstjälken som mörkret utplånat, sträckte sig ut ur tavlan.

Tonåren passerade i en serie affisher, dagsländor, som togs ner lika snabbt som de sattes upp och som hänger kvar
i mitt minne på grund av den mängder fotografier jag dokumenterade mitt liv med snarare än från verkliga minnen. Den puberala ångesten tycktes tillräcklig för att göra nätterna sömnlösa utan konst. I själva verket är åren från tretton till sexton grymt raderade ur mitt minne. Och det ända som långsamt tar form, är de sena tonårens betryggande poster av Bruno K med skrivmaskinen under ena handen, svarta solglasögon, på en tågräls.

I Edinburgh, under de senaste tre åren, har jag så åter målad konst över sängen. Det är J's tavlor, den ena upphittad i en container i the New Town, och den andra målade av hans mamma, för kanske tjugo år sedan. Och trots att cul-de-sacen där J's pappas lägenhet ligger i Stockbridge, inte långt från den lilla floden, the Water of Leith, bakom ständigt dimhöljda
fönster, är en av de få platser jag alltid somnar som en stock på så har jag spenderat ändlösa kvällar i J's barndomsäng, två nästan ihåliga madrasser i pojkstorlek, studerande huden på de två kvinnor som pryder hans vägg. För de är huden jag fastnat för. Hans moderns stockiga lår, dess gråa färgskala, och den andra, nakna kvinnans midja och hennes bröst, vars färgskala, när tankarna flyr påminner om de klättrande ringarna i en karta över ett bergsområde. Den mänskliga formen är så främmande, och dessa mycket små förändringar i normen gör den plötsligt så absurd. Så omänsklig och så fascinerande. Den nakna kvinnans kraftiga buk, det kön som borde vilat någonstans nedanför hennes händer, och hennes händer, dessa smala men så långa fingrar. Och hennes kropp som vilar som en jättes mot det formlösa randiga lakanet. J's mammas kropp står i kontrast till den moder jag mött. En liten satt kvinna som vaggar upp och ner, kedjeröker cigaretter och suger in underläppen. Den första gång J introducerade mig för henne, muttrade hon på kryptisk skottska "Vad har du gjort med hans huvud?". "Hennes huvud är så stort, och J's har krympt." "Vad har du gjort med hans huvud?" J brukar berätta om hennes många märkliga ideer. Hur hon brukade sitta på spisen med benen röda av hetta mot den öppna ugnsluckan och en sax i högra handen. Snipp, snipp. Hon klippte svansar. I den serie absurda ljud som var J's uppväxt följde ljudet av plånet mot tändsticksasken. Rasp. Och lågan som slog upp. Och blåstes ut. Och modern som andades in doften av den utslagda tändstickan. Och tände en ny. Under Thatcher, när J's pappa bad henne rösta Labour, klagade hon surt. "I don't want any more kids, I've had to many already!" Hennes blick från den där tavlan är märkligt frånvarande och hennes kantiga kropp sitter barbent i en randig t-shirt uppkrupen på en oformlig grå massa, ett paradoxalt element, på en gång sten och fåtölj, på en gång mjuk och hård. Och det finns en undertryckt trotsighet i självporträttet, en dissonans, som stör den konventionella inramningen och den traditionella utformingen. Den glåmiga huden i de stockiga armarna, dess palett av beiget brunt grönt, tycks pulsera med liv, precis som de avklippta benen. Och det är någonstans in under huden jag dras in, medan jag långsamt slår ihop ögonen, och öppnar dem igen, de märkliga färgkombinationerna, den klumpiga tjocka oljefärgen, och de omänskliga kämpande kroppsdelarna, gäspande, rullar över på sidan, lyssnar till nattfjärilarna som fladdrar mot lampan på sängbordet, det surrande viktorianska cylinderelementet, och den absoluta tystnaden från J's mammas upproriska figur som vakar över min sömn.

12 kommentarer:

annemarie sa...

Jag har också målningar som stannat kvar alltsedan jag var liten... de är alltid där ... och konst ... när man möter det igen... och igen... förändras. Den bild som skrämmer dig blir alltid kvar i dig... därför att du problematiserade den som liten, liten, och växte upp med den. Jag minns ett rum jag sov i som liten liten flicka... där hände en obehaglig bild i min barndomsvärld... och när jag såg den som vuxen... så var den inte alls så farlig... men den återkallade mig till min barndom. Allt gott och tack för de många tankarna jag fick här- Anne-Marie

Kersti sa...

Så fint du skriver.
Kanske vi alla bär på bilder från vår barndom. Jag minns en tavla med en flicka i randig klänning som står på knä. Länge länge såg jag henne som en insekt, benlös innan jag förstod och kunde se att benen var under henne, osynliga för ögat. Jag tänker fortfarande på tavlan som getingflickan.
Å du fick mig att minnas så många fler av alla de tavlor som fanns i mitt barndomshem. Jag tror jag ska ta en bildlig promenad ibland dem. Ha en skön helg.

annemarie sa...

Längtar till nästa tankeberättelse. Idag är det varmaljusöverkyrkogårdarna i Sverige... syns det hos er... undrar en från andra sidan... Anne-Marie

J sa...

Kersti, så lycklig för din hälsning. Har funderat mycket på de här tavlorna. Och hur stark man upplevde konst som barn. Jag tror att vi alla har våra barndomstavlor kvar.De som skrämdes, och de som gav trygghet. Jag blir väldig glad att jag har väckt gamla minnen. Det var så starkt att få skriva om de här tavlorna att jag plötsligt inser hur viktiga de är för mig.
Annemarie, här är mest fulla skottar i superman kostym, men de där skogskyrkogårdsljusen lyser starkt genom höstmörkret. Garbos, Paulinas, och den där avskilda platsen i backen där vi brukade sätta ner sigrids marschall. Saknar mörkret och de många ljusen, och dig förståss.

Kersti sa...

Glömde fråga, är det ok om jag lägger en länk till dig från min sida?

annemarie sa...

Jo detsamma. Jag saknar dig där... om vi gick i mörkret på kyrkogården... vill inte göra det ensam. Det väcker alltför stora minnen. För stora, men ljusa som alla ljus som lyser för de som inte längre finns. Jag letar gamla tavlor själv... minns mest Jesus på Korset... alla religösa platser jag varit på... var så rädd för dessa bilder... men som vuxen får jag andra tankar... det mänskliga lidandet... som Jesus fick bära....och därmed oss. Men ... jag relaterar till de barndomsminnen jag har... och hur de förändras med tiden och åldern. Man vet aldrig vad som skrämmer en liten människa. Allt gott.... Anne-Marie

martin sa...

Instämmer. Mina första bildminnen är min mors och farfars oljemålningar som hängde hemma. Mamma hade gått på oljemålningskurs när jag var liten, tavlorna var ju inte så bra konventionellt sett, men jag blev oerhört lycklig när jag fick dem av henne att ha på stugan.

Grymt tuff blogg - känns lite som att du också är inne i Borgesland och snöar in. Har du läst Livet en bruksanvisning? Gillar du Gabriella Håkansson?

Må gott, /Martin

http://svensklararen.blogspot.com

J sa...

Kersti - självklart får du länka. Jag känner mig hedrad. Tack.
Martin - spot on! Hats off. Borges har varit min passion sen jag var sexton. Perec var ett grymt reafynd för ett par år sedan. Livet en bruksanvisning är en väldigt speciell bok, liksom resten av hans författarskap. Det finns en fin historia om mannen som reser runt i världen och målar akvareller, reser hem och tillverkar pussel av dessa målningar, lägger pusslen, återskapar på så sätt akvarellen och reser tillbaka till dess ursprungsplats och raderar den. En fin historia. Jag gillar arbetet som i slutändan leder till intet. Har inte läst Håkansson men ska definitivt sätta hennes namn på julklappslistan. Andra favoriter är Daniil Charms, Nabokovs noveller, och ett nytt fynd är samtida amerikanen William T. Vollman vars roman The Royal Family är en dränkande mytologiskt realistisk skildring av Tenderloins prostituerade. Sen är jag helt såld på neurologiska noveller. Oliver Sacks. Och ryske neurologen Luria. Verkligheten är absurd minsann. Den väldigt fysiska delen av mänskligheten fascinerar mig ständigt. Hjärnans funktioner. Boktipsa gärna mer! Och tack.

annemarie sa...

Vilken underbar diskussion det blev kring tavlan då man är liten... jag minns en hemsk tiger... som min pappa älskade... men jag fick kalla kårar då jag såg... nu kan jag se det sköna då såg jag bara en skröna... (hihihihi där lekte jag allt) Anne-Marie

Kersti sa...

Efter att skrivit och läst hos dig var jag bara tvungen att hämta ner getingflickan från vinden. Vi har hittat en plats till henne så snart sitter hon på väggen igen.

J sa...

Ah! Det är helt underbart Kersti!

annemarie sa...

Hej - här är jag igen. Jag vill ha mer i den här bloggen. Kom igen skribenten... skriv... skriv... skriv... Anne-Marie