K bär ständigt sina svarta läderhandskar, också inomhus om nätterna. Detta i kombination med hans osäkra ovana att röra vid människor medan han tilltalar dem, skapar hos hans samtalspartner den odefinierade upplevelsen av ett sorts övergrepp. Denna andra hud känns på en gång så mänsklig, mjuk och ådrad, och samtidigt så tömd på liv, så anonym. Det svarta skinnet knakar och gnisslar när han spänner ut knogarna och de tunna feminina fingrarna runt din skuldra medan hans naiva pojkansikte med dess plutande spädbarnsläppar och uppsvullna ögon underhåller ditt ansikte. Det är en form av maskering. Hans händerna skulle knappast kunna röra sig med denna lätthet obeklädda och den intimitet hans omsorgsfulla beröring antyder är illusiv. Det är på en gång som om han inte önskar röra vid oss, som om handsken likställts med den gren med vilken vi petar på kadavret på motorvägen, på en gång äcklat och besatt. Eller också som om han höljt sina intentioner i detta kliniskt blankpolerade läder. Som om händerna så länge de täcks av denna andra hud är fria att handla utan medvetande, är tillfälligt avnavlade och kroppslösa. Och när han kramar om oss, och det kalla stela skinnhandflatorna klättrar upp över ryggfästet, är det alltid en tredje persons närvaro vi känner, och vi vänder oss om, osäkert, som om vi förväntade oss att han stod där blottlagd, besten.
