I Scotland Yard Park finns en tunnel vars öppning välver sig över lekplatsen, likt ogenomtränglig portal till helvetet. De mjuka fuktiga murverket övervuxet av murgröna och mörkret rasslande i silvergallren som rests ur gårdsgruset. Bakom stålet, endast det sugande våta vacuum som tar vid där blickfästet slutar. Den lär sträcka sig genom hela the New Town ända bort till Waverley's tågstation ett par kilometer därifrån. Jag har alltid drömt om att promenera genom den men grinden förblir ogenomtränglig.
Om natten går vi ner och sitter på stenblocken utanför med varsin ficklampa och låter lyktorna spela över grottväggarna. Mörkret tycks sucka eller andas, fuktiga instängda andetag som luktar granit och sulfur. Obeskrivlig, den groende luften som blåser mot våra ansikten ur öppningen och lämnar en mjuk dagg över våra ansikten, en tjock salt vätska, som påminner om det tunna slem som klänger över algerna innan de torkar på sommarstränderna. J hamrar med fingertopparna mot ficklampan och låter fingret glida mot låset. Metallen rungar. Han har promenerat genom tunnlarna och när jag sätter mig på knä vid hans fötter berättar han för mig om mörkret och hur det förändras.
Han beskriver tunneln, det kompakta blinda mörker som slår emot de ovana ögonen och klänger vid ditt ansikte tills du når punkten där det sista ljuset från öppningen försvinner och väggarna plötsligt öppnar upp sig. Där sträcker sig rum ut, säger han, gamla bås med toaletter, handfat, bord och stolar. Det påminner om jord, den gryniga bruna färgskalan och du kan höra mörkret omkring dig, hur det knäpper och vrider sig, hur också de minsta rörelser fortplanteras genom tystnaden, som om rummen diade din livskraft. Och sedan, säger han, sedan förändras allt. Fukten har lämnat vita kalklika pelare i stenen och de lyser som om de vore translucenta. Ändlösa vita skeletuösa stoder. Jag följer hans fingrar med blicken. Sen, säger han, sen krymper tunneln. Och den fortsätter krympa tills du måste kuta, tills du måste kräla fram. Och sen? Han skakar på huvudet. Och sedan når du slutet, och där finns inte annat än ett hål, ett litet fönster genom vilket du kan se perrongen på tågstationen. Och i det ögonblicket är det omöjligt att tro att du befann dig så djup inbäddad i mörkret. I det ögonblicket, när du betraktar världen, genom gluggen från avgrundens botten, är det nästan omöjligt att föreställa sig att du tillhör den, eller ens att du någonsin skulle kunna återförenas med den. Han himlar med ögonen.
Och tunneln sväljer våra röster. Vi hör dem slå mot stenen och rasslande splittras mot jordgolvet.
Bild: Böcklin's Isle of the Dead.
Om natten går vi ner och sitter på stenblocken utanför med varsin ficklampa och låter lyktorna spela över grottväggarna. Mörkret tycks sucka eller andas, fuktiga instängda andetag som luktar granit och sulfur. Obeskrivlig, den groende luften som blåser mot våra ansikten ur öppningen och lämnar en mjuk dagg över våra ansikten, en tjock salt vätska, som påminner om det tunna slem som klänger över algerna innan de torkar på sommarstränderna. J hamrar med fingertopparna mot ficklampan och låter fingret glida mot låset. Metallen rungar. Han har promenerat genom tunnlarna och när jag sätter mig på knä vid hans fötter berättar han för mig om mörkret och hur det förändras.
Han beskriver tunneln, det kompakta blinda mörker som slår emot de ovana ögonen och klänger vid ditt ansikte tills du når punkten där det sista ljuset från öppningen försvinner och väggarna plötsligt öppnar upp sig. Där sträcker sig rum ut, säger han, gamla bås med toaletter, handfat, bord och stolar. Det påminner om jord, den gryniga bruna färgskalan och du kan höra mörkret omkring dig, hur det knäpper och vrider sig, hur också de minsta rörelser fortplanteras genom tystnaden, som om rummen diade din livskraft. Och sedan, säger han, sedan förändras allt. Fukten har lämnat vita kalklika pelare i stenen och de lyser som om de vore translucenta. Ändlösa vita skeletuösa stoder. Jag följer hans fingrar med blicken. Sen, säger han, sen krymper tunneln. Och den fortsätter krympa tills du måste kuta, tills du måste kräla fram. Och sen? Han skakar på huvudet. Och sedan når du slutet, och där finns inte annat än ett hål, ett litet fönster genom vilket du kan se perrongen på tågstationen. Och i det ögonblicket är det omöjligt att tro att du befann dig så djup inbäddad i mörkret. I det ögonblicket, när du betraktar världen, genom gluggen från avgrundens botten, är det nästan omöjligt att föreställa sig att du tillhör den, eller ens att du någonsin skulle kunna återförenas med den. Han himlar med ögonen.
Och tunneln sväljer våra röster. Vi hör dem slå mot stenen och rasslande splittras mot jordgolvet.
Bild: Böcklin's Isle of the Dead.
