EMOTIONELL MIMESIS

Bland kvinnorna på jobbet har lidandet antagit pavloviska dimentioner. Smärtan är så socialt konditionerad att det är omöjligt att längre skilja den verkliga ångesten från simulationerna och narrativen av densamma. Sammanbrotten belönas med samma moderliga leenden som ett spädbarns första ord, dessa mjuka kvinnoaxlar och den tunga doften av gammalt tyg och snabbköpsparfym. All verklig gemenskap oss emellan, all systerlig intimitet, har fötts ur dessa möten, med dessa våra alltmer gråskaliga känslopaletter som en minsta gemensamma nämnare. Mina första tårar, mot K's skuldra i det lilla klaustrofobiska köket under kontoret, med dess avloppslukt och mönster av gula muggringar över diskbänken, skulle kunna liknas vid Skinners råttors operanta betingning. Jag kan känna de sträva grå stråna skrapa mot den nytvättade skjortknappen. De klolika tassarna som gräver sig in och ut genom tyget när den spinnande djurkroppen gråter. De svarta knappögonen vidöppna och klarvakna. Medan den feta svansen med dess tarmrosa segmentering exalterat piskar mattan.

SVENSK SVEPNING

Att resa hem till Sverige är ungefär som att plocka fram bröllopskostymen ur garderoben. Vi har alla ett av dessa plagg i våra hem, ändamålsplagg som hänger och väntar, likt en påminnelse eller en nostalgisk trofé, ett plagg vars syfte förlorats, vars användbarhet har passerat ett sorts bäst före datum och vars närvaro är en sorts historisk skugga eller också en profetisk sådan. Som barn hängde de nedärvda plaggen och väntade på oss, tunga av framtida möjligheter och befläckade av andras fullgjorda sådana. Numer är de förbrukade, plågsamt skavande och illa passande, markerande gamla mått, andra kroppar. Eller också nålmärker de punkter i framtiden, som om deras blotta existens redan ljuslagt sina dunkla riktmärken. R har redan införskaffat sin bröllopsklänning, som hänger uppspänd likt en vit fågel, en sartorial best, dräpt i plast, i hennes garderob. Medan J's svarta kostym, så gott som oanvänd, håller posten likt en psykopomp på galgen, inväntande bröllop, dop och begravningar. Och A virkar sin sons pläd, var lapp en dag närmare hans födelsedatum.
På samma sätt inbillar jag mig att jag kan bära den här staden, och när jag om nätterna drar mitt mors täcke mot kinden, är det som om hela rummet skiftar form, som om jag svepte det runt mig, som om jag upprörde själva dess form och långsamt drog det närmare. Livet tycks så utbytbart och ersättligt, knappt mer än en rock, en bröllpsklänning eller en skräddarsydd uniform.

LIONS IN MY OWN GARDEN EXIT SOMEONE

För att förklara rädslans nödvändighet och nytta använder sig vår lärare i psykologi av evolutionär terminologi. Han talar om grottmän och lejon och rädslans mekanik, de tre f'n, flight, fight and freeze. Och sedan matar han in en kassett i teven, en pedagogisk video med Christine Padesky från 80-talet i vilken en äldre stockig kvinna i blommig klänning genomgår en halvtimmes kognitiv terapi på en scen i New York för att befrias från sina panik attacker. Hon påminner om en socialarbetare eller ett vårdbiträde, välutbildad, empatisk och nervös, med ett mjukt mjölkigt ansikte som hänger tungt över den åldrade halsen och den tunga vaggande kroppen. Hon säger att hon är övertygad om att hon ska dö, att hon plötsligt upplever att hon slutar andas, att hennes hjärta ska sprängas ut ur bröstkorgen. Halvvägs genom samtalet ber Padesky henne hyperventilera i två minuter och genom de gallerlika ljuset från persiennerna i klassrummet, betraktar vi de två kvinnorna som hastigt andas, flåsande genom de smala målade läpparna.
På natten drömmer jag att jag bor i en enorm villa, och att min snötäckta trädgård, på krönet av Leith Walk, övervakande rondellen och nöjescentret, är full av rovdjur. De smidiga roströda rävpälsarna brinner genom vinterlandskapet. Deras kroppar tycks ånga i kylan. Och det stubbiga frostklädda gräset frasar och väser under dem, som om själva berget andades. Vid slutet av den gruslagda gårdsplanen sitter en lejonhanne, den bruna kronan likt en rock över de kraftiga skulderbladen och de tunga läpparna tecknade i svart bläck runt den rosa tunga och den fläckiga tandraden. Först när han reser sig tar kroppen form bakom det enorma huvudet och snön tycks resa sig ur marken, och falla mot himlen, när de kraftiga benen sätts i rörelse och river upp den vita jorden.
Den stockiga kvinnans ögon rullar tillbaka i hennes ansikte. Hon skrattar genom de tunga andetagen, men hennes ögon är uppblåsta och röda. Padesky ber henne ställa sig upp. Och kvinnan svarar att hon inte tror att hon kan stå, att hon känner sig svimfärdig men hon reser sig ändå och Padesky skjuter undan stolen bakom henne. Hur känner hon sig nu? Kommer hon att dö? Det blommiga tyget över den enorma bröstkorgen vaggar som om motivet börjat växa rötter. Kvinnan skrattar. Hon mår inte särskilt bra, säger hon. Hon vill inte gärna svimma inför publiken, hon tittar ett ögonblick ut mot kameran. Kan hon beskriva vad hon känner?
Djuret spänner upp dörren med den enorma kroppen. Genom det nätlika draperiet över dörren kan jag känna den fuktiga värmen av den knarrande kroppen, den tunga doften av jord och varm päls. Klorna smattrar mot trägolvet. Och de sträva snövåta håren är som en tunga mot benen när han tränger sig genom den smala hallen. Utan att stanna fortsätter besten, som om han letade efter något börjar han klumpigt röra sig genom de små rummen.
Kvinnan tillåts sitta ner. Hennes mjuka kropp flyter ut över stolen. Hon förefaller tacksam. Nästan lättsinnig. Det tunga ljuset spiller ut över scenen, ut över furuskivorna på borden i klassrummet, och upp över de vita väggarna när de rasslande persiennerna dras undan.
Rädslan är oumbärlig, säger vår lärare. Han rycker på axlarna, med sina små vaskiga ögon sökande sig genom anteckningarna på bänken, innan han avslutar lektionen: problemet är att vi saknar lejon i vårt moderna samhälle.