Bland kvinnorna på jobbet har lidandet antagit pavloviska dimentioner. Smärtan är så socialt konditionerad att det är omöjligt att längre skilja den verkliga ångesten från simulationerna och narrativen av densamma. Sammanbrotten belönas med samma moderliga leenden som ett spädbarns första ord, dessa mjuka kvinnoaxlar och den tunga doften av gammalt tyg och snabbköpsparfym. All verklig gemenskap oss emellan, all systerlig intimitet, har fötts ur dessa möten, med dessa våra alltmer gråskaliga känslopaletter som en minsta gemensamma nämnare. Mina första tårar, mot K's skuldra i det lilla klaustrofobiska köket under kontoret, med dess avloppslukt och mönster av gula muggringar över diskbänken, skulle kunna liknas vid Skinners råttors operanta betingning. Jag kan känna de sträva grå stråna skrapa mot den nytvättade skjortknappen. De klolika tassarna som gräver sig in och ut genom tyget när den spinnande djurkroppen gråter. De svarta knappögonen vidöppna och klarvakna. Medan den feta svansen med dess tarmrosa segmentering exalterat piskar mattan.
17 kommentarer:
Läst och undrar var du hittar dina bilder och fotografier? Anne-Marie
Jag vet inte längre. Jag har så många.
Puss och jag saknar dig, A-M
Är det bilderna som inspirerar till texten eller skriver du först och hittar bilden sedan?
Bra fråga. Jag tror ibland att mitt skrivande föds ur det fotografi jag hittar där ute och så börjar jag skriva i huvudet. Du Kersti skriver ju också - och fotografier. Vilket kommer först? Orden eller bilden. Jag tror att för min del är det bilden. A-M
I mitt fall alltid texten. Jag tror aldrig att jag har börjat med bilden.
Jag kan få en tanke, en idé genom något jag ser. Men oftast skriver jag texten först och sedan letar jag efter ett sätt att illustrera den.
Jag har orden inom mig, tar bilden, då vet jag att jag kan skriva. Det blir mycket svårare att skriva om jag inte har ett fotografi. Jag tror jag behöver fotografiet jag själv tar. Jag tror inte att jag kan ta någon annans bild... måste vara den jag själv besjälar med ord. Klick... sen skriver jag. A-M
Anne- Marie ett klick med den nya fina kameran, eller hur. Jag jämför priser och längtar.
Jag har också orden inne i mig men kan behöva något som sätter igång dem, få dem att hitta ut. Ibland går det utan ansträngning men ofta är det mödosamt trots att jag vet vad det är jag vill berätta då kan bilden vara till hjälp.
Kul att prata med dig här och inte där... Anne-Marie
Det är intressant hur man förhåller sig till ord-bild som en enhet. Jag antar att fastän bilderna inte är mina, känns de efter att jag använt dem väldigt personliga.
Tack för er fina dialog!
Det är bara roligt. A-M
Ja det är det verkligen. Det är roligt att se funderingarna flyga genom etern (fast det ser man ju inte förstås) men i alla fall är det skoj att se att någon annan tar emot, funderar och sänder tillbaka. Det för mina egna tankar framåt at få ta del av hur ni tänker. Kram
Hur kan jag ha missat dig? Hittade hit nu efter en kommentar du lämnat hos mig för länge sen och inser nu att det finns mycket att hämta här!
Tack bama. Det är en ära att ha dig här förståss. Jag kämpar lite med det mesta för tillfället, men ska nog kunna komma igång igen snart. Kärlek.
Jag vill bara skicka massor av kärlek och så... en dos till... och så flera doser ytterligare, A-M
Jag längtar efter att du ska skriva... SKRIV MÄNNISKA... FORT. MYCKET. MER. BARA EN RAD. FLÄMTA FRAM ETT ORD. SKRIV EN ROMAN. SKRIV EN SAGA. SKRIV HEJ TILL OSS, DINA LÄSARE, SKRIV NEJ - JAG VILL INTE... SKRIV BARA ETT ENDASTE LEVANDE ORD. GE OSS DINA AVTRYCK. A-M
Skicka en kommentar