Att resa hem till Sverige är ungefär som att plocka fram bröllopskostymen ur garderoben. Vi har alla ett av dessa plagg i våra hem, ändamålsplagg som hänger och väntar, likt en påminnelse eller en nostalgisk trofé, ett plagg vars syfte förlorats, vars användbarhet har passerat ett sorts bäst före datum och vars närvaro är en sorts historisk skugga eller också en profetisk sådan. Som barn hängde de nedärvda plaggen och väntade på oss, tunga av framtida möjligheter och befläckade av andras fullgjorda sådana. Numer är de förbrukade, plågsamt skavande och illa passande, markerande gamla mått, andra kroppar. Eller också nålmärker de punkter i framtiden, som om deras blotta existens redan ljuslagt sina dunkla riktmärken. R har redan införskaffat sin bröllopsklänning, som hänger uppspänd likt en vit fågel, en sartorial best, dräpt i plast, i hennes garderob. Medan J's svarta kostym, så gott som oanvänd, håller posten likt en psykopomp på galgen, inväntande bröllop, dop och begravningar. Och A virkar sin sons pläd, var lapp en dag närmare hans födelsedatum.
På samma sätt inbillar jag mig att jag kan bära den här staden, och när jag om nätterna drar mitt mors täcke mot kinden, är det som om hela rummet skiftar form, som om jag svepte det runt mig, som om jag upprörde själva dess form och långsamt drog det närmare. Livet tycks så utbytbart och ersättligt, knappt mer än en rock, en bröllpsklänning eller en skräddarsydd uniform.
På samma sätt inbillar jag mig att jag kan bära den här staden, och när jag om nätterna drar mitt mors täcke mot kinden, är det som om hela rummet skiftar form, som om jag svepte det runt mig, som om jag upprörde själva dess form och långsamt drog det närmare. Livet tycks så utbytbart och ersättligt, knappt mer än en rock, en bröllpsklänning eller en skräddarsydd uniform.
5 kommentarer:
Jag är ganska osvensk, Mamma
Och återigen blandar du subtil metafysik med iakttagelser från den allmänna världen på ett väldigt vackert vis.
Mor, det handlar inte om svenskhet. Men jag förstår dig.
Herr P, jag är så tacksam för att du är här.
Jag är gärna en gränslös mamma, jag förstod det inte så men jag skrev det så. Anne-Marie
Det väcker hos mig en sorgsenhet. För alla drömda möjligheter som inte..., och nu när jag är i den andra delen av livet, där allt hela tiden ter sig en smula försent så, ja vad kan jag säga?
Men du en Panasomic Lumix kan det kanske lätta upp min tillvaro. Jag blev så förälskad. Såg och kände på A-M:s ville ta den med mig hem, Jag som inte är någon prylfreak ville äga... Jag undrar vad det berättr om mig.
Skicka en kommentar