shroom

Vi kallar dem the mushroom, de två männen som frekventerar nedervåningen av slottet. Kanske för att de sällan rör sig, utan tycks gro i sina fuktiga rum, likt funguösa skuggor. Det slöa myceliska knastrandet av deras orörliga kroppar och möblerna som mjukt ger efter för dem. De tycks aldrig röra sig, istället växer de ut ur skrevorna i stengolvet och spricker ut ur dörrarna likt dimlikt mögel över gammalt bröd. De har bott här längre än någon kan minnas.
C spelar om nätterna samma melodi om och om på gitarr, och sjunger vemodigt och uthålligt, likt en kastrat. Ibland ser jag honom genom fönstret, med käppen långsamt arbeta sig upp för trappan. Hans ansikte är litet och hårt spänt över det tunna skelettet och hans ögon är obefintligt små.
Ur B's rum bolmar sötsliskig tobak om kvällarna. Han talar sällan men när han förbigående yttrar några korta ord tycks hans mjuka vita hud, likt skinnet på en Calvatia Gigantea, ge efter; den tunga andedräkten reser sig likt en utrullad gasväv genom de kalla rummen.

FRÅNVARO

Det finns ingen människa kvar i den här kroppen längre.

M's ARM

När vi kommer för att hämta mina sista väskor kan jag se M's arm genom den halvöppna dörren, hans knutna näve utsträckt orörlig över golvet. Jag undrar om han lever. Han har burit ut min fåtölj och placerat den mitt i den trånga hallen. I övrigt är lägenheten orörd. När vi kommer tillbaka en halvtimme ligger armen i samma position över den blåa mattan.
Jag finner honom ofta i liknande ställningar. Ibland sittandes stirrande i soffan, halvvägs genom en rörelse som inte avslutats och först när han hör mina steg fullbordas. Som om hans liv endast tog vid när de betraktades och resten passerades inanimate likt en mannekäng.
En kväll efter att jag meddelat att jag ska flytta kommer han och knackar på min dörr. Han har sin stora bilderbok om björnar under armen och är på väg till bibliotektet. Hans byxor är för korta och hans gymnastikskor är knutna med perfekta barnsliga rosetter. Han kliar fotknölarna med sulorna, ovant och nervöst och sedan skrattar han. You know, it's funny, you are the only person I talk to. Efter ett ögonblick säger han: I'm really going to miss you. Sedan pratar vi om björnar.
Sedan jag flyttat ut möblerar han om mitt rum och dammtorkar var yta. Sedan möblerar han om sitt eget rum. Han skickar ett meddelande och säger att han köpt svensk cider åt mig. Jag kommer över och sitter på hans säng och han frågar om han får öva lite reflexologi på mig. Jag sträcker ut mig på hans hårda madrass och stirrar ut på vinden som spelar i träden, det mjuka lövverket likt tjocka kjolar som sveper mot rutan. Mina ben är kritvita. M breder ut sin vita handduk över fotändan och leker med mina fötter som om han spelade på ett instrument. Ibland tar det flera timmar. Han har lånat en ny bilderbok om hajar. Och hans fingrar är mjuka och slippriga av hudkrämen. Cidern smakar päronsaft och piggelin.
Hans arm förblir orörlig tills P går bort och väcker honom. Då skakar handenlångsamt till liv, vrider sig under tyngden av dess ägares kropp. Det är försommarens varmaste dag. Hettan är tung och klibbig. Hans nyvakna ansikte är förvridet likt ett spädbarns, mjukt och köttigt efter sömnen. Det är som att för ett ögonblick ha stirrat in i en annan värld. Den döda osedda värld som vidtar i vår frånvaro. Där allting väntar på att få beröras och att få beröra.

NI (past and present)

Var gång ni säger att ni älskar mig är min instinkt att se er som lögnare. Och med ett undantag var ni alltid drömmare och lögnare. Ni tyckte om att bli reflekterade. Ni tyckte om att se er själva genom någon annans ögon. Och ni sa alltid att ni älskade mig med sådan lätthet för att ni älskade er själva och ni tyckte om drömma om mig som något jag aldrig skulle vara, eller också om er själva så som ni aldrig skulle vara. Men jag visste alltid, på sättet ni rörde vid mig, på det försumbara sättet ni studerade min kropp, som vore den obefintlig eller stöpt i luft. Ni försökte aldrig finna mina leverfläckar, eller det lilla ärret på min fot. Ni såg aldrig det vita vattkoppsmärket på min kind, eller de svaga rappen efter tonårens hastiga uppväxt över höften.
Varför behövde ni säga att ni älskade mig? Jag skulle ha förstått er så mycket bättre om ni inte hade gjort det. Jag skulle ha respekterat er så mycket mer.