ATT FINNAS

Till min mamma.

När jag kryper upp intill mors kropp och låter ögonen sjunka in i den lätt veckade röda huden över hennes skuldra och hals, mjukt bearbetad likt sönderrivet tyg eller ruggat trä, tänker jag att det är hon som håller mig samman. Att vetskapen om att hon ännu samlar min historia och överser min tillvaro är vad som gör mig till en människa. Att permanensen i hennes kärlek, och den plötsligt konkreta närvaron av vår samlade förflutenhet, för ett ögonblick skingrar känslan av att ständigt vara satt i upplösning, att ständigt invänta en odefinierad förlust, och kväsa en riktningslös skuld. Känslan är på en gång religiös och ofrånkomligt biologisk. Hennes bröstkorg reser sig och sjunker under min arm och sedan hör jag hennes andning avta och upplösas, tills hennes bleka läppar endast ljudlöst rör upp den stilla luften på hotellrummet. Hon sover.

REPETITON

As above, so below. Den svällande månen ovanför och den svällande buken nedan. Det tunga gnisslandet av natthimlen som skruvas upp och spinner över gatan, och det stilla knakandet av lederna som vrider sig mot lakanet.

KVALSTER

Dom säger att han var en ned innan han träffade C och blev punkare. Att han växte upp på ett council estate ute i Niddry. Att han har en dotter han sällan träffar. Att han är ett as. I många år antog jag att han avskydde mig eftersom han aldrig mindes mitt namn, och än mer sällan tittade på mig när vi möttes. Jag hade bett honom undvika plattityder men han sa ändå att han brukade titta bort eftersom han inte kunde titta för länge på mig. I detalj bekrev han sedan strumpbyxorna jag brukade bära. Jag känner den typ av besvikelse man känner när man ser ett vilddjur på zoo illusionslöst skrapa upp det billiga snask som åskådarna tappat i den dyngbruna vallgraven. Eller en av dessa tarantulas som avgiftats och placeras i händerna på besökarna i akvariet medan pojkvänner, mödrar och väninnor, kacklande av kokett fasa, fotograferar.
Likt en tämjd best, har hans kropp har något förbrukat över sig. Den strama huden, pigmenterad i fläckigt lever-rött, hårt spänd över hans ben likt en återanvänd målarduk. Över hans buk en oläslig tattuering, ett namn eller ett band i feta kapilärer i ett ny-gotiskt typsnitt. Bokstäverna växer och kryper i takt med hans andetag där han ligger utstjälpt på sängen. Hans växel utspilld över golvet straxt intill hans kritvita anklar och de uppknäppta jeansen, med bältesspännet ännu rasslande mot golvplankorna. Också när han sover förefaller hans ansikte arrogant. Hans tunna läppar förvridna i en sorts hånleende. Han påminner om en insekt som slagits över, en senig arachnid, vars tunna stekellika ben sträcker sig över lakanen, groteskt utdragna.
Jag bäddar om honom och klär i mig mitt nattlinne och kryper ned i gästrumssängen i rummet intill. Fönsterluckorna skäller om natten, och genom väggen kan jag höra det mjuka ljudet av de åtta benen som skrapar över tapeten.

OMÖJLIGHETER

Jag erfar ofta en sorts känsla av oövervinnerlighet, en sorts artificialitet, mekaniskhet, som om kroppen sedan länge avskurits från dess innanmäte. Ibland tror jag att jag inte kan dö. Ibland känns det som om jag blir yngre var morgon jag vaknar. Jag upplever en sorts besatthet vid att testa det egna maskineriets gränser. Jag kan gå ett dygn utan att äta, som så bara för att erfara känslan av hunger och matthet, beviset på min egen fysiska existens. Eller fascinationen vid att se den egna huden läka, de olika stadierna av reparation och den tunna rynkiga leverfärgade huden som återsluts, eller tonskalan i ett blåmärke som omärkligt upplöses. Eller det där ögonblicket då jag börjar springa och kroppen för ett par sekunder förefaller viktlös, som om inget kunde stoppa mig, och först sedan foten slår i asfalten och rörelsen, den egna tyngden, revebrerar upp genom vaden, låret och bröstkorgen blir påmind om det enorma motstånd som allting runt mig reser mot min kropp. Själva luften utgör en vägg. Så kompakt att det ofta känns som om jag skulle kunna gräva fingrarna genom dammet som hänger upplyst i rummet om morgonen, och klösa mig upp ur de svettiga lakanen.