ANALYS AV EN ANALYS

Det fanns aldrig utrymme för att lita på någon annan. Istället för att släppa in och älska alla dessa människor, förlade jag allt jag hade, all kärlek och all tillförlit i honom. Det är bra beskrivet, svarar min terapeut. Och jag är tacksam för detta sparsamma beröm, fastän jag vet att det är en typ av enkel affirmation som är nästan inlärd och automatisk, psykologiskt perfekt i sin värderingslöshet, i sin analys av grammatik snarare än innehåll, och ett nästan transparent uppmuntrande, inflikat i syfte att stimulera samtalet. Förra gången använde han samma fras, ordagrant, med samma lätta stamning, och samma lita hesitativa betoning på ordens senare del. Jag tror jag talade om känslan av att invaderas, av omöjligheten att särskilja andras tankar från mina egna. Det finns ingen korrelation mellan de två påståendena och hans val av beröm, det är varken mer insiktsfullt eller poignant än något annat jag säger. Däremot noterar jag hans mycket korrekt empatiska "det måste ha varit svårt", en mycket skarpare variant av det mer oprofessionellt emotionella "stackars dig", eller det mer grammatiskt oemotsägliga "det är svårt". Meningens passiva form och användandet av detta avlastande verb, måste, som möjliggör en sorts diffushet, ett utrymme för naturlig motsägelse, frasen en genialisk psykologisk replik, oantastigt förklädd på en gång som fråga och påstående.  Den här typen av uppmuntran är ytterst verksamt på mig, som neurotiskt önskar vara korrekt också under ett sammanbrott, och generellt mer än lovligt mottaglig för den typ av faderliga godkännande.

När vi skakar hand noterar jag att skjortan han bär den här gången är mindre anstötlig än den kombination av jumper och skjortkrage han bar sist. Kanske är det något subtilt i antydandet som de sartoriella lagren erbjuder, möjligheten av en sorts ombytlighet, ett sorts avskalande, likt en lök som kan skalas och skalas tills inget återstår, eller också var det en enkel estetisk aversion, ett för aggressivt färgval, eller ostruket bomullstyg, jag kan inte längre minnas. Över lag undviker jag annars att titta på honom eftersom jag önskar slippa avläsa hans respons. Jag stirrar på den punkt där gardinen möter gardinstången, en noterbart ointressant tangent.

VÄRNPLIKT

Vuxenskapet är att axla en förlust. 

Ibland är den närvarande, som något ytligt borttappat, som ögonblicket när den rågade skeden slår över, och vikten för ett ögonblick hägrar i våra fingar, den förlorade tyngden. Eller den plötsliga skuggan över rummet när ljuset skiftar genom fönsterglaset och blicken justeras, pupillerna vidgas likt utslaget bläck över vita ark, och förlusten av dagen, eller för den delen natten, hänger kvar, nästan omärkbart i våra ögon, i vår kropps begränsningar. 

Ibland växer den, enorm och ogreppbar, den fruktansvärda förlusten av det egna jaget, och alla dess föregångare. Mina tankar, tecknade likt karbonkopior efter mina gamla drömmer, önskningar och begär och upprepade allt blekare med åren. Den mjuka minneslösheten, och allt mer skrämmande, den oroslösa acceptansen av densamma.

Jag måste vaka över mig själv. En så otacksam plikt: att ständigt vakta den här kroppen, som om den vore en bur vars innehåll vilket ögonblick som helst önskar rymma, önskar fly undan mig.

GATUPSYKIATRI

De refererar till hononom som Crazy Martin. Hans epitet tycks ha ytterst lite att göra med hans karaktär, istället förefaller han mig en aning neurotisk om än möjligen på gränsen till det hypomaniska. Han har en sprucken tand i överkäken och den typ av blanka skalp som vittnar om en komplett hårlöshet, jämn i färgen och nästan glaserad i ljuset från baren. Han ler ymnigt med en grotesk excessivitet, som om han oupphörligen, likt ett litet barn speglar sig i de andras mottagande. Ur samtalet jag följer från bordet intill anar jag att mötet antagit en transaktionell karaktär. M har köpt honom en pint. M's flickvän, med ett ansikte påminnande om en dödsmask, lutar sig mot hans bröst. Hennes fingertoppar är blånade i kylan; en förebådande livor mortis, som om blodet graviterat genom hennes kropp och samlats i pölar, i mörka utsprängda fläckar över hennes slappa händer. Men ännu leker de över M's knappar. Upp och ned över hans bröst medan han lutar sig tillbaka i sätet på the Jolly Judge och alltmer oskarpt, tummande på plånboken, förhör sig om Martin's bestånd av psilocybin.

Han sällar sig till den ytterst tveksamma skara av mer eller mindre välanpassade medelklassmän som var höst och vår kryper runt över golfbanorna ute vid Seton Sands eller de våta fälten i Dalkeith innan vintern slår in, och plockar de små knapplika svamphuvudena med en samlares, snarare än en missbrukares passion. Lockelsen är en annan och dess ivrare en brokig skara, inte sällan med en fäbless för kvasibotanism, eller en arkaiskt romanticerad syn på naturen. Kanske är det därför Crazy Martin, med en begynnande oro böjer sig över bordet så snart M avlägsnat sig och försiktigt addresserar flickvännen: Has he got any mental health issues? En sorts absurd missbrukets psykiatri, den fina punkten där vanskötsel och välfärd möts, där omsorg och fördärv för ett ögonblick är likvärdiga. Martin rynkar pannan, slickar tungan över den ensamma tanden: I cannae sell him anything if he's got issues. No depression or stuff? No psychological problems? Hon rycker på axlarna, ironiskt: he's obviously entirely sane. Martin tömmer pinten, avvaktande, leendet gäckande, och den nu uppvridna LED-rörsbelysningen speglad likt pilar av ljus i hans skalp, sågande av och åter över hans strama hud medan han bockar och vrider sig. Last orders. Klockan i baren hamrar genom hans ännu odefinierade beslut: That's why I'm asking you. Hon lutar sig fram på sina tunga blodfyllda händer, kliar sig över sitt hårt skulpterade färglösa ansikte. I can't decide what he does. Martin vaggar fingret över bordet. Well as long as he's no mad. As long as he's not a nutjob. 

Jag fångar inte samtalets avslut. Vi spiller ut över gatan, den våta kalla luften, över the Royal Mile, tung av maltdofter från bryggerierna och den salta havssmak som rullat in med dimman. Följet delar sig i två läger, de som jagar excesserna, och de som söker medelmåttigheten. Jag sällar mig till den senare.

Hennes svarta golv är täckt av testar hon skurit ur sitt hår och skärvor av de kulörta koppar vi brukar dricka te ur. Medan jag sopar upptäcker jag att kopparna och äggkopparna, samtliga, har haft små uttrycksfulla ansikten målade i porslinet. De stirrar förebrående upp på mig genom lockarna ur hennes kolsvarta hår: absurda leende ansikten med stora uppblåsta ögon och bulbuösa, uppsprängda konturer efter krossade näsor.