IMPOTENS

Drömmar om att tappa håret. Om att dra ut testar som aldrig tycks vilja ta slut, som om jag vore gjord av en enda lång strand av hår som jag långsamt drar ur mig, de svarta lockarna bildande en hög över lakanen. 

Drömmar om att förlora naglarna. Att riva bort för mycket av skinnet. Jag river och river, tills hela naglarna lossnar med samma lätthet som en lös knapp faller av en kappa. 

Drömmar om att tänderna brister. Att käken är porös som spunnet socker och långsamt ger vika över mina läppar, smälter mot min tunga. Det mjuka krasandet som tycks resa sig liksom inifrån min kropp och brisera genom mitt bakhuvud.

Nowhere in Particular

Jag är övertygad om att väggarna i badrummet är mer levande än jag. Den alltmer kulörta mykotoxiska tapeten tycks häva sig i takt med mina andetag, som om byggnaden itself, synkroniserade sin andning med min egen. Där jag ligger och stirrar upp i den svarta väven av gnistrande mycel kommer jag att tänka på en dokumentär jag sett om physarum polycephalum, och hur denna typ av slime mould kan röra sig likt en organism med en sorts kollektivt singulär intelligens inte olik en encellig organism eller vissa typer av insekter. Genom en lätt puls, fullkomligt observerbar, likt en tunn våg genom den gula protoplasman, skickar den ut information till den gemensamma kroppen. I en studie i Tokyo placerade man ut veteflingor i ett mönster representerande staden och dess förorter och betraktade hur möglet, med bizarr effektivitet förgrenade sig ut ur sitt centrum i tunna spröda trådar och ett mönster nästa identiskt Tokyo's tågsystem. Ett nätverk så korrekt i kombinatoriska optimering att det påminde om ett Steiner träd. Det finns något befriande i denna så primitiva intelligens som utan tvivel om och om igen leder rakt genom labyrinten den kortaste möjliga vägen. Kanske än mer så, när all hunger i världen inte kan få mig att resa mig ur det ljumma badvattnet.

GULDFISK

Han berättar en historia om en vän han hade som ung. Han kom över till deras hem en gång och blev stående vid guldfiskskålen. Sedan stack han armen i vattnet och en efter en, kramade han sönder fiskarna. Jag frågar om han vet vad som blev av honom, eftersom handlingen med vis sannolikhet annonserade en framtida psykopati. Det visar sig snart att han är en gemensam bekant. Jag hade sprungit in i honom knappa veckan tidigare nere i Stockie, där han tilltalat mig genom det svarta visiret på en motorcykelhjälm, de smala ögonen ourskiljbara i solskenet. Han var pizzabud för någon känd snabbmatskedja. Om jag inte minns fel hade han upprepade gånger arresterats för ofredande.

BATTLE SCARS

Om nätterna sluter sig ärren samman, likt blomknoppar när solen går ner, viker de sig stilla mot mina armar i väntan på att en ny dag ska väcka dem. Det finns inget helare på min kropp än dessa röda blomster som huden långsamt omfamnar. Det är det oöppnade såren verkligen blöder.

ATT LYSSNA

Tystnaden hittade mig omedelbart. Den fanns i mjölken jag drack och i lakanen jag sov i. Den fanns i saltet och i badvattnet om morgonen. Den hängde med rockarna i garderoben. Den satt i krämerna jag smörjde mig med, i tvålen som långsamt upplöstes mot min kropp. Den satt med mig vid matbordet. Den låg med mig i sängen. Och när jag somnade kunde jag höra den, den enda rösten som verkligen talade till mig: tystnaden.