Hon har på sin vänstra hand ett litet sår som hon generat under vårat samtal försöker dölja med de målade röda naglarna på hennes högra hand. När jag liksom i förbigående påtalar skadan, blinkar hon skyldigt, nästan lustfyllt, och böjer sig fram och viskar:
-"Ja du ser, det är så skamligt, jag råkade skära mig och när det började läka, så började det allt mer påminna om ett kön."
Försiktigt låter hon fingrarna glida över det röda märket och tittar bort samtidigt som hon räcker mig sin hand.
"Ser du" säger hon. "Ser du hur det påminner om ett kvinnligt organ."
Hon drar åt sig handen och skyler den med ärmuppslaget.
"Jag tycker ständigt folk tittar på det, såret, jag tycker de tittar på det som om jag var naken."
"Jag känner mig..."
Hon suckade.
"...obscen."
4 kommentarer:
Hmm, vet inte riktigt vad jag ska hitta på för att ens tillnärmelsevis kunna avancera mot det ÄNTLIGEN! som låses fast av hänsyn till relativt tunna väggar & sovande, nyfödda grannar.
Återkomsten var oundviklig. Det är skönt att allt är sig likt i den virtuella världen. Har saknat dig och Stina.
Jag är med.
A-M
Skicka en kommentar