LJUD

I avsaknad av ensamhet tycks alla ljud skrapa mot kroppen, skarpa metallinstrument som filar mot skallbenet, duschen som slås på, det piskande ljudet av strilande vatten, oupphörligt och skavande. Dörrar som slås upp och stängs, likt kalla smala redskap som vispas runt i örongången. Det raspande suset av Elm Rows trafik, likt en hyvel mot skinnet. Och grannens nyckel i låset, detta klängande oväsen, som för ett ögonblick kilar fast huvudet mot kudden, och med ett ljud påminnande om skor över krossat glass, klirrande, skalpellerar panloben. Världen påtar runt i kroppen, måttar sina tänger genom det porösa köttet, och sågar dem av och åter. Morgonens oljud hänger likt en entusiastisk amatör obducent över lakanen och sängen, fingrarna svettiga kring de ovana redskapen, och gardinen hysteriskt klappande mot skrivbordsskivan. Och genom det vita tyget bränner förmiddagen likt en enorm strålkastare.