fredag 25 maj 2012

ANALYS AV EN ANALYS

Det fanns aldrig utrymme för att lita på någon annan. Istället för att släppa in och älska alla dessa människor, förlade jag allt jag hade, all kärlek och all tillförlit i honom. Det är bra beskrivet, svarar min terapeut. Och jag är tacksam för detta sparsamma beröm, fastän jag vet att det är en typ av enkel affirmation som är nästan inlärd och automatisk, psykologiskt perfekt i sin värderingslöshet, i sin analys av grammatik snarare än innehåll, och ett nästan transparent uppmuntrande, inflikat i syfte att stimulera samtalet. Förra gången använde han samma fras, ordagrant, med samma lätta stamning, och samma lita hesitativa betoning på ordens senare del. Jag tror jag talade om känslan av att invaderas, av omöjligheten att särskilja andras tankar från mina egna. Det finns ingen korrelation mellan de två påståendena och hans val av beröm, det är varken mer insiktsfullt eller poignant än något annat jag säger. Däremot noterar jag hans mycket korrekt empatiska "det måste ha varit svårt", en mycket skarpare variant av det mer oprofessionellt emotionella "stackars dig", eller det mer grammatiskt oemotsägliga "det är svårt". Meningens passiva form och användandet av detta avlastande verb, måste, som möjliggör en sorts diffushet, ett utrymme för naturlig motsägelse, frasen en genialisk psykologisk replik, oantastigt förklädd på en gång som fråga och påstående.  Den här typen av uppmuntran är ytterst verksamt på mig, som neurotiskt önskar vara korrekt också under ett sammanbrott, och generellt mer än lovligt mottaglig för den typ av faderliga godkännande.
När vi skakar hand noterar jag att skjortan han bär den här gången är mindre anstötlig än den kombination av jumper och skjortkrage han bar sist. Kanske är det något subtilt i antydandet som de sartoriella lagren erbjuder, möjligheten av en sorts ombytlighet, ett sorts avskalande, likt en lök som kan skalas och skalas tills inget återstår, eller också var det en enkel estetisk aversion, ett för aggressivt färgval, eller ostruket bomullstyg, jag kan inte längre minnas. Över lag undviker jag annars att titta på honom eftersom jag önskar slippa avläsa hans respons. Jag stirrar på den punkt där gardinen möter gardinstången, en noterbart ointressant tangent.

2 kommentarer:

Svinet sa...

Kram. Eller STOR kram. Kort och konsist och banalt, som det ska va.

Anonym sa...

Väldigt intressant. Som alltid. P.