TYSTA FLÖJTISTER, CUPID'S SYSTERSKAP, OCH EN VÄLDIGT NASTY LITEN BOOK

"No enthusiasm is so strong as that of copulation, it brings its warrant from Natures closest cabinet, and bears even the seal of heaven, increase and multiply, all nature ecchoes to the general, the universal mandate."(Anon, Ladies of Pleasure of Edinburgh)

Ett av de mer obskyra fynden i min bokhandel är en mycket oansenlig hårdpärm i fickformat med titlen "Ranger's Impartial List of the Ladies of Pleasure in Edinburgh". Denna lilla ödmjuka hyllning till Venus publicerades ursprungligen privat av den okände författaren, så tidigt som 1775, och såldes till priset av en shilling. Denne hemlige och så aktive "torsk's" identitet har historien för länge sedan lagt ett glömskans täcke över. Rykten pekar mot en viss James Tytler, poet och mångsysslare, vars biografist, med samma patos som vore det hans eget skamliga alster, avfärdar titeln med orden "it's a nasty little book."
Och aldrig har prostitution framställt som mer nobel än i denne anonyme livsnjutare's förord.

"What villanies do they not prevent? Clasped in the delicious arms of beauty, the facticious malcontent forgets the black workings of his soul."

"Here the drunkard drops a while his apetite, and gazes like a man upon beauty. The lawyer in the case of love forgets his quirks and equivocations and is for that short space honest and upright. Behold the merchant also stealing from businesses under the mask of night to the apartments of his Thais, where forgetful of carking care, no more remembering to rough sea, the bold wind, nor the dangers of the long expected ship, his heart expands with transports, the list of bankrupts remain unread, and her lovely busom yields him the highest of bliss. Nor does the minister forget those delightful walks, here he vouchsafes to call prompted to be sure by a righteous spirit, to exhort the sisterhood to social duties, and sometimes interlines a psalm with a visit."

Hur märkligt är det inte att dessa så motsatta ideologier tycks stärka sina röster ur samma argument, puritaner och libertiner, båda ser de till samhällets bästa. Båda kämpar de förfall, korruption och moralisk dekadens men vad den ena ser som roten till ondskan är den andres lösning. Och plötsligt upphöjs detta hemliga systerskap till en samhällets tröst. I bordellens dunkla korridorer är alla män klasslösa och identitetslösa, och kan andas ut, kan vila ögat på det sköna, och avhämta sin egen skärva av himmelriket.
Listan som följer presenterar ett femtiotal kvinnor, deras ålder, utseende, tandhygien (en väldigt tidstypisk observation), adresser och givetvis en, höljd i eufemismer och citat från klassisk poesi, kort beskrivning av deras kunskaper i kärlekens sport.
Det är en förvånansvärt enformig och högst chockerande guide som drar Venus namn genom rännstenen och maler ned uttrycket "kärlekens altare" med så energi att det tycks lyfta ur sin egen mening.
Ändlösa kvinnor paraderar förbi. Miss Inglis, hos Walkers, en svarthårig 24-åring briljerar i att spela "the silent flute". Miss Stephenson, 23, lång och small, bra tänder, dålig syn är mycket villig när hon når extas. Miss Kilpatrick hos fru Adams, 26, med en aquilin näsa var tidigt instruerad av Cupid och i början av sin karriär mycket rädd för "the dart". Miss Murray, 19, utnämd till den främsta på listan närmar sig kärlekens altare med "the modesty and sanctity of a vestal virgin." Och Miss Alexander, 20, a smart gentil lass "heaves her little Cupid's kettledrums with great agility when excited."
Endast mellan raderna skymtar ibland de mycket djupare ödena dessa kvinnor gått igenom. Den mycket vackra miss Anderson, 20, ska tillslut ge upp yrket för att gifta sig. Miss Sutherland har en gång för mycket spätt ut sin lön ur en drucken kunds ficka och tillslut sparkats ut ur Miss Forsyth's bordell. Och 16-åriga lilla Miss Hepburn, förskräcktes över yrket och stirrade livrädd på sina första kunder medan de klädde av sig. Och sist men inte minst den 50-åriga Lady Agnew, "a drunken bundle of iniquity", i branchen sedans hon var 13 och ursprungligen dotter till en baron men förskjuten på grund av sitt skamlösa beteende och numer inte annat än en "abandoned piece." Se där. Så kan det gå.

SOPOR I AULD REEKIE

Tollcross i centrala Edinburgh, vad som brukade vara ett ganska förfallet ödelandskap med ändlösa nybyggnadsprojekt på 80-talet men som de senast åren utvecklats till ett studentparadis med billiga lägenheter, en hel del ganska sunkiga barer, ett tiotal välgörenhetsaffärer där gamla tanter småpratar över kaffe dagarna i ända, och ett eget polskt bageri (i hård konkurrens med den italienske bagaren Marcella, en man som för övrigt förtjänar sin egen historia). Tarvit street, där den söta doften av marijuana hänger som ett täcke över den mörka gatan. Lothian road, vars fredagkvällar är en ändlös fylle maskerad, partybrandkårens blåljus och skränande techno, möhippornas högsäte, likt ett absurdt skådespel dessa grupper av kvinnor i bunny kostymer, hulahula kjolar, och snäva utmanande polisuniformer, och den alltid närvarande rosa limousinen, vars svarta rutor mer än en gång vevats ner medan en av de blonderade kvinnorna där i skrikande drar upp t-shirten för en ansamling unga män på trottoarkanten. Och runt hörnet, the West Port, odödliggjort av Burkes och Hares odåd (vilket givetvis förtjänar en väldigt lång egen post) och Ian Rankin's underbart snaskiga namn The Pubic Triangle, en verklig triangel av porrklubbar: Den grå Burkes, ur vars svartmålade fönster en stilla doft av perfym hägrar, som de lockelser som väntar där bakom, inte mycket annorlunda från ett bageris. Och mitt emot, en rosa dörr till The West Bar på vars trappsteg, mellan de två kraftiga dörrvakterna, en av dessa hägringar ibland uppenbarar sig, i långa svarta rockar med en skakig cigarett mellan fingertopparna, hårt blonderat hår och tjockt smink, och under rockkanten, dessa vingliga transparenta platåskor i plast och svart skinn. Och lite längre ner en ogenerad klädesbutik, vars lackuniformer och trådfina underkläder står upphängda i skyltfönstret mot en gardin av blå sammet. Ironiskt nog är denna triangel också Edinburgh finkulturella högsäte, med inte mindre än sex antikvariat.

Inte mer än hundra meter därifrån, om vi brutalt svänger om igen och kastar oss tillbaka in i Lothian Roads trafik, ligger en av de kanske allra minst romantiska matvarukedjornas expressbutik, en överprissatt, nästintill nattöppen butik. En butik vars mindre finpolerade baksida vätter mot en skumraskig bakgård, myntets andra sida. Butikens Janusansikte och avdumpningsplats. Vintertid iskall, med likt alla skumraskbakgator ständigt befolkad av en serie weirdos, hemlösa och druckna ungdomar, som gripna av ögonblicket, dragit sig iväg från klubben vägg i vägg för att pissa, hångla och stundvis göra något de definitivt kommer ångra morgonen därpå.
J brukade hämta upp mig på jobbet vid tio, halv elva, och ibland roterade vi det där kvarteret tills de brukade stänga vid elva och den sista ensamma butiksarbetaren slängde ut soporna och slog av ljuset. Vintertid var metallkontainern likt en frysbox, och butikens avfall, av någon anledning alltid lättillgängligt placerat i genomskinliga slutna plastsäckar. Vi kunde göra fantastiska fynd, tiotals tetror av färska fruktsmoothies, färska ekologiska paprikor, lammstek, och ändlösa högtidsvaror, all julmat i januari, alla hjärtans chockladen i slutet av februari, och därtill nyårslyktor, morbid halloween-mat och groteska mängder croissanter och pastries från butikens bageri. Alltid förslutet i sina plastförpackningar och sedan ytterligare i butikens transparenta soppåsar.
Givetvis, förlorade det sin lockelse efter ett tag, denna överkonsumtion av ratade lyxprodukter, piratmiddagar av eklektisk art, ett sopornas cross-kitchen och någonstans gnagde mitt dåliga samvete. Men att fortsätta gå till sopstationen om nätterna besatt ändå sin charm, kanske främst på grund av den märkliga community av sopbesökare som frekventerade området. Man kunde aldrig se det på dem och det fanns en slags hemlig kodex oss emellan. Först och främst är goda sopräder etiska, man tar vad som lämnats för att finnas, vad som lutats mot sopnedkastet istället för att kastas, eller öppna påsar och man inkräktar inte på folks privata sopor. Och kanske viktigast sop rädare emellan är: Först på plats, först att skörda. En medelklasskvinna med sin slanka dalmatinerhund, alltid där eleven sharp med återanvända plastkassar. Den plötsliga förbipasserande som ovetande blivit varse en möjlighet, och lite på lyret, plockar med sig en limpa till fyllemackan klockan tre på natten. Och så givetvis Edinburghs egna original, Macrobiotic Jim. Känd som en smått rabiat eko warrior, denne Jim, långa rastaflätor, en serie ryggsäckar, fyllda med ruttnande grönsaker han samlat upp i grönsaksbutikernas mindre hygieniska sopor, och alltid, om han fick dig att stanna upp: frågan "Got somewhere i can stay?". (Och somliga hade sagt ja. Och det var inte lätt att bli av med honom. Och hans ändlösa sopmiddagar han tillreda i främlingars kök...) Jim hade ett väldigt speciellt sätt att gå igenom soporna. Han tömde påsarna på marken runt kontainern och sorterade varorna på denna nedpissade bakgatas asfalt. Inget ruttet var ruttet nog för att ratas, det fanns inget mögel som inte kunde skäras bort, och det fanns ingen skam i att spendera en timme på butikens baktrappa, i det flackande skenet från deras baklampa.
Edinburghs sophistoria är fylld av underbara anekdoter och en slags tradition av finders keepers. Utanför studenthusen ställs möbler oftast ut på gatan, hellre än att slängas i soporna, och timmarna senare har någon alltid kommit och plockat upp dem. Somliga har vänligheten att fästa en lapp på teven på asfalten utan för huset: "Working".
Min vän J och hans far, ägnade hans uppväxt åt sopfynd i Edinburghs lite finare viktorianska New Town, med dess privata låsta trädgårdar, höga fönster, och ambassader. De kunde finna allt från antik konst till mer obskyra saker, som en gammal läkares medicinväska, komplett med handskrivna etiketter och en liten dosa morfin. Dödsboet hade tömts i container, så där... Och när det passade drog de förbi barernas bakgator, där sluttarna i de nästan tömda flaskorna i glasinsamlingarna, kunde ge en god stärkare, Montesumas, som J kallade dem. Inte sällen i kombination med en halvrökt cigarr som någon ambassadör slängt i rännstenen. J fick 10 pence per cigarrstump. Han var ett märkligt litet barn i en tågkonduktörskeps och rock. Ett plumpt ansikte, och många fiender bland grannbarnen som tyckte att han var konstig. (Ibland när jag är sömnlös om nätterna ber jag honom berätta historier från sin barndom, Tell me, tell me, säger jag som om jag vore hans dotter. Tell me the saddest story of all. Och han skrattar: This is the saddest story of all... Trots allt var han ett väldigt lyckligt barn.)
Men märkligare saker än så har återfunnits. När en polisstation stängde ner i Leith, (detta fortfarande ganska ruffa område, som sluttar ner mot hamnen, och som en gång för mycket länge sedan vill vara självstyrt och förde ett mindre krig med det pompösa Edinburgh på toppen av kullen) tömde de sitt arkiv i en kontainer utanför dörrarna. Bland det genomsökta och upplockade soporna återfanns hemligt polis pappersarbete, bevismaterial förseglat i plastpåsar, märkta med namn och nummer (knivar, hängsnaror, klädesplagg).
Enligt myten revs också en av Leiths broar, som låg som ett valv över Leith Walk, märkena i tegelbyggnaderna på vardera sida fortfarande synliga likt breda ärr, av en grupp tjuvar som ville sälja metallen till fabriker. Så lång så väl, om det inte vore för det faktum att väggen spärrades av och stölden ägde rum med den lokala polisens hjälp. Dyk upp i en bygguniform och ingen ifrågasätter ditt motiv. Likte Poe's Purloined letter, dolt i sin odoldhet, kunde stölden äga rum i fullt dagsljus, med polisens avspärrningar och hjälp. Enligt legenden...
Det är typiskt skottarna att göra ett så halvdant jobb. Och typisk brittiskt att samla på sig allt de kan finna. Det egna kulturarvet vårdas ömt. Antikaffärer, junk shops, charity shops och till och med (i mindre utsträckning) pantbankar är en viktig del av kulturen. Och i alla fall i samhällets utkant, sop räder.

EN HYLLNING TILL PÄLS

Det finns en märklig tillfredställelse i att betrakta djur i människoroller. En slags naken mänsklighet. Och ett på en gång sorgligt och komiskt element. Man stirrar in i den blanka djurblicken, och den i människokläder så klumpiga djurkroppen. Svårigheterna att röra sig, den fåfänga utsmyckningen. Så meningslöst det framstår. Så mycket det påminner om ett fängelse. Antropomorfismen är en skrattspegel. Och en absurd mänsklig mätsticka, den ringar in vad vi är och samtidigt vad vi inte är. Intrycket blir allt starkare i förhållande till vår kroppsliga olikhet. Och i förhållande till djurets otämjdhet.
Kanske är det därför hästdyknings shower var en av det sena 1800-talets mest populära spektakel. En otrolig show, med sin främsta arena på Atlantic City's Steel Pier, där showmannen Carver's vackra döttrar, Sonora och Annette, och deras hästar, störtade nästan 60 feet från en metallplatform ner i en special konstruerad bassäng. Bilderna talar för sig själva. Och den utsträckta hästkroppen gränsar till det fantastiska. En inblick i en gränslös sagovärld. Så påträngande tycks det drömska, det svarta stoets blanka fäll tänjs ut över manken när de svarta fjäderpennorna penetrerar skinnet och nästan smärtsamt spänns ut, han flyger! Den dykande hästen trotsar alla element. Och i slutändan, när stoet slår genom den stilla ytan på bassängen och tömmer nästan hälften av dess vatten i en svallvåg över poolkanten, är det en påminnelse om ögonblickets bräcklighet. Det är ett fall vi betraktat, och åskådarna håller andan, har de störtat mot sin undergång? Den paniska svarta djurkroppen, hovarna som spinner genom vattnet, ryttarinnan som kämpar emot och det fräsande ljudet av bubblorna som rasar upp mot ytan runt dem. Ögonblicket senare står de droppande framför åskådarläktaren och niger. Det svarta stoets överläppt krökt i en imitation av ett leende. Frustande, bockande den smärta halsen.
De dykande hästarna representerar en dröm om nivellering av djurrike och människa. En dröm om kontroll av naturen, av makt, men också en dröm om att pressa den egna förmågan. Att springa snabbare, att dyka allt högre, att flyga! Bränd av solen, skulle Sonora Carver senare förlora synen efter ett hopp. Hon skulle fortsätta störta på sin häst ut i vad som vad som kommit att bli ett mörker, den kraftiga vinden mot hennes öron, och den spända hästkroppen hårt pressad mot låren. Sorlet av publiken och fiskmåsarnas skrän. Sonara förlorade synen, och de hästar som inte längre kunde hoppa, slaktades.
Denna ändlösa kamp mellan människa och natur, mellan vår fåfänga identitet någonstans emellan apans släkting och guds avbild. Kanske än mer fascinerande än det mänskliga djuret, och så mycket mer provocerande, är den djuriska människan. Å ena sidan en symbol för vår naturliga och ursprungliga sida, och en i grunden positiv människosyn, en tro på människans grundläggande godhet i ett korrumperande samhälle. Litteraturens vildvuxna barn, uppfostrade av vargar och apor likt Mowgli och Tarzan, är i stor utsträckning beskrivna som godare, starkare och bättre än sina samtida statsfolk.
Å andra sidan är det mänskliga djuret Tarzans raka motsats: en bild av våra instinktiva, egoistiska, otämjda sidor. Fetishen inom området är utbredd. Mytologin kring varulven och vampyren har alltid sexuella undertoner. En lustfylld hänsynslöshet. Ändlösa sidor på nätet ägnar sig åt kvinnor med hästsvansar och betsel, kvinnokatter, vargmän, som givetvis likt alla psykologiska fenomen gör sitt kanske mest tydliga uppdykande i popkulturen i serietidningarna. Catwoman, Wolverine. För att inte nämna den så nötta symboliken i Playboys kaninkostymer. Catwoman. Eller den klassiska masochistiska iden om dyrkandet av den pälsklädda Venus.
Vår mänskliga skepnad och identitet är bräcklig. Patienter med klinisk lycantropi eller zooantropi upplever inte längre sina kroppar som mänskliga, utan i förändring, eller fullkomligt transformerade till vargar eller andra djurskepnader. En fallstudie från 1977 beskriver 49-årig gift kvinna som varje natt drömde om vargar och som med förskräckelse nalkades sin egen spegelbild övertygad om att bakom hennes ansikte dolde sig en vargs, och en vargs onda öga stirrade genom hennes vänstra ögonhåla. Hennes lycantropiska identitet var utöver en vanföreställning, en skydd, och en möjlighet till utlopp för en serie undertryckta tabubelagda drifter. Innan hon medicinerades slet hon kläderna av sig inför sin församlade familj, gick morrande ner på alla fyra och erbjöd sig åt sin förskräckta moder.
Och likt en korrumperad rödluvan, deklarerade hon, när hon efter en månads terapi släppte ut: "I do not intend to give up my search for such a hairy creature. I will haunt the graveyards... for a tall dark man that I intend to find."

Fallstudie från The American Journal of Psychiatry Vol. 134, No. 10. October 1977 från www.primitivism.com/lycanthropy.htm

HYPERGRAFI OCH FÖRSÖK ATT STOPPA TIDEN

Jag brukade försöka föra dagböcker. En av mina regelbundna månatliga utgifter är moleskinns dagböcker, i varierande format: linjerade, försedda med datum, med veckoplanering, eller anarkistiskt blanka. Och med varje dagbok följer ett gnagande begär till förändring. Imorgon skall jag vara någon annan. En känsla av kontroll. Av ordning i kaos. Det mäktiga ordet. "Varde ljus" och det var ljus. Alltså, den bisarra planen att dokumentera mitt liv, kanske för att min bortavaro från mitt hemland, alltid, undermedvetet, eller likt en vag obehagskänsla, underminerar min vardag, möjligheten att åka och lämna precis allt bakom sig är aldrig helt fjärran hur mycket jag än önskar det. Så föds en önskan att in absurdum, arkivera min vardag, mina vänner, och de platser jag besöker, de ord jag uttalar och den person jag är. För, är jag övertygad, det ögonblick jag lämnar det bakom mig, likt en fingerknäppning, kommer det alltsammas att upplösas i aska.

Hypergrafi är medicinsk beskrivet som ett övervälmande maniskt drift att skriva. Ett tvång att skriva, denna på en gång inåtvända och utåtriktade handling som rent fysiskt föds i den märkliga korspunkten mellan det cerebrala cortexet or det limbiska systemet. Mellan den mekaniska aktion att röra handen och den så mycket djupare driften att skriva, behovet att kommunicera.

Virgina Ridley är ett av de kanske mest kända fallen av hypergrafi. Givetvis för att ingredienserna i denna vansinniga stackars kvinnas livshistoria inkluderade ett mord. Eller åtminstone misstankarna om ett sådant. Och en make, som efter att ha anklagats för hennes död och för att ha hållt hennes fången för årtionden i vad som beskrevs som ett kackerlacks-infesterat och förfallet hus, under rättegången drog fram sin hustrus dagbok på över tio tusen sidor som det slutgiltiga beviset på sin oskuld. Varje dag dök han upp i rätten med samma resväska och samma gröna sopsäck med hennes nästintill oläsliga klotter. Kackerlackorna prasslande över rättsalens marmorgolv när kappsäcken tömdes ut över den åklagades bord, in mellan benen på de nyfikna åskådarna som kommit för att se the village fool Alvin Ridley möta sitt öde. Men inte det öde den upprörda åhörarläktaren hade väntat sig. Mot alla odds var det Virginias hypergrafiska haranger, bevis han vägrade lämna ifrån sig ens ett ögonblick, som i slutändan friade honom. Gråtande mumlade han några få ord till pressen på trappan utanför rätten som våldsamt trängde upp runt honom. How do you feel? I feel innocent.
En annan oemotståndlig manifestation av hypergrafi är 75-årige Pastor Robert Shields (fotografiet) som omgiven av ett halv dussin IBM skrivmaskiner, i ett av bakrummet i familjehuset i Dayton, Washington har påbörjat världens längsta dagbok. Som han inte särskilt ödmjukt deklarerar som fullständig. Och ju mer omfattande detta minut för minut projekt blir desto mer omfamnar det människan i hans mest banala form:

"12:20 to 12:25: I stripped to my thermals. I always do that.

12:25 to 12:30: I discharged urine.

12:30 to 12:50: I ate leftover salmon."

Tillsammans med de DNA exemple han tejpar in (näshår, naglar) och än ändlös serie kvitton, etiketter, matförpakningar. Självklart är den underbara motsägelsen att själva akten att skriva ochså måste dokumenteras och likt två speglar som ställts upp mot varandra tycks skrivandet tillslut fastna i sin egen rundgång. 12.55. I'm writing. Ett märkligt tillstånd av stillastående och ständig förändring. Inte helt olikt de amnesia patienter vars dagböcker om och om igen, minut för minut kan bestå av det plötsliga utropet: "Jag har just vaknat!" "Jag har just vaknat upp ur en Koma." "Jag är tillbaka!"
Märkligt nog är herr Shields dagbok till för att berika hans liv, hans liv är till för att berika hans dagbok. Att sluta...

"It would be like stopping . . . turning off my life."

Hypergrafi. Ett slags absurt försök att stoppa tiden, att kapsla in nuet, att vägra ge upp känslan här och nu. Givetvis är det dömt att misslyckas. Och mina dagböcker är en slags ändlös process av att bygga upp och riva ner. Förskräckt inser jag efter ett par veckor vad det är jag har dokumenterat, och mellan raderna vem jag är. Ett stadium som alltid följs det ceremoniella avskedet av dagboken. Inledningsvis river jag ut de sidor jag påbörjat, och limmar maniskt in nya ändpapper, för att ge en junfruligt obruten illusion. Och senare när moleskinnsryggen långsamt magrat och veckats onaturligt, likt ett slappt skinn kring de tömda pärmarna, slänger jag boken. En skamlig akt av självförnekelse som aldrig går obemärkt. J, min vän, finner alltid denna spillra av mina ambitioner och smäller retsamt upp den på skrivbordet. Och som om dess blotta existens förvrängde det förflutna, likt ett dåligt minne förvrider ansiktet på en för några sekunder när det stiger upp ur det undermedvetnas tjocka lerfält, måste den där dagboken förstöras. Och så fortsätter den ändlösa cykeln av dagböcker. Och det ändlösa behovet att dokumentera. Som om möjligheten att söka sig tillbaka i almanackan och läsa att man konsumerade en burk tonfisk i torsdags, att man såg en film den 24 januari, och köpte en tröja förra måndagen, erbjuder en slags trygghet. De där korta raderna som kryper upp mellan de i övrigt tomma sidorna. Och som för evigt konserverar den där dagen. Så stor skillnad de gör.

(Intervjuv med Robert Shields sänt den 27 january, 1994, on Morning Edition,
Producent och reporter David Isay
Photografi av Harvey Wang)
via www.soundportraits.org/on-air/worlds_longest_diary/