torsdag 25 oktober 2007

EN HYLLNING TILL PÄLS

Det finns en märklig tillfredställelse i att betrakta djur i människoroller. En slags naken mänsklighet. Och ett på en gång sorgligt och komiskt element. Man stirrar in i den blanka djurblicken, och den i människokläder så klumpiga djurkroppen. Svårigheterna att röra sig, den fåfänga utsmyckningen. Så meningslöst det framstår. Så mycket det påminner om ett fängelse. Antropomorfismen är en skrattspegel. Och en absurd mänsklig mätsticka, den ringar in vad vi är och samtidigt vad vi inte är. Intrycket blir allt starkare i förhållande till vår kroppsliga olikhet. Och i förhållande till djurets otämjdhet.
Kanske är det därför hästdyknings shower var en av det sena 1800-talets mest populära spektakel. En otrolig show, med sin främsta arena på Atlantic City's Steel Pier, där showmannen Carver's vackra döttrar, Sonora och Annette, och
deras hästar, störtade nästan 60 feet från en metallplatform ner i en special konstruerad bassäng. Bilderna talar för sig själva. Och den utsträckta hästkroppen gränsar till det fantastiska. En inblick i en gränslös sagovärld. Så påträngande tycks det drömska, det svarta stoets blanka fäll tänjs ut över manken när de svarta fjäderpennorna penetrerar skinnet och nästan smärtsamt spänns ut, han flyger! Den dykande hästen trotsar alla element. Och i slutändan, när stoet slår genom den stilla ytan på bassängen och tömmer nästan hälften av dess vatten i en svallvåg över poolkanten, är det en påminnelse om ögonblickets bräcklighet. Det är ett fall vi betraktat, och åskådarna håller andan, har de störtat mot sin undergång? Den paniska svarta djurkroppen, hovarna som spinner genom vattnet, ryttarinnan som kämpar emot och det fräsande ljudet av bubblorna som rasar upp mot ytan runt dem. Ögonblicket senare står de droppande framför åskådarläktaren och niger. Det svarta stoets överläppt krökt i en imitation av ett leende. Frustande, bockande den smärta halsen.
De dykande hästarna representerar en dröm om nivellering av djurrike och människa. En dröm om kontroll av naturen, av makt, men också en dröm om att pressa den egna förmågan. Att springa snabbare, att dyka allt högre, att flyga! Bränd av solen, skulle Sonora Carver
senare förlora synen efter ett hopp. Hon skulle fortsätta störta på sin häst ut i vad som vad som kommit att bli ett mörker, den kraftiga vinden mot hennes öron, och den spända hästkroppen hårt pressad mot låren. Sorlet av publiken och fiskmåsarnas skrän. Sonara förlorade synen, och de hästar som inte längre kunde hoppa, slaktades.
Denna ändlösa k
amp mellan människa och natur, mellan vår fåfänga identitet någonstans emellan apans släkting och guds avbild. Kanske än mer fascinerande än det mänskliga djuret, och så mycket mer provocerande, är den djuriska människan. Å ena sidan en symbol för vår naturliga och ursprungliga sida, och en i grunden positiv människosyn, en tro på människans grundläggande godhet i ett korrumperande samhälle. Litteraturens vildvuxna barn, uppfostrade av vargar och apor likt Mowgli och Tarzan, är i stor utsträckning beskrivna som godare, starkare och bättre än sina samtida statsfolk.
Å andra sidan är det mänskliga djuret Tarzans raka motsats: en bild av våra instinktiva, egoistiska, otämjda sidor. Fetishen inom området är utbredd.
Mytologin kring varulven och vampyren har alltid sexuella undertoner. En lustfylld hänsynslöshet. Ändlösa sidor på nätet ägnar sig åt kvinnor med hästsvansar och betsel, kvinnokatter, vargmän, som givetvis likt alla psykologiska fenomen gör sitt kanske mest tydliga uppdykande i popkulturen i serietidningarna. Catwoman, Wolverine. För att inte nämna den så nötta symboliken i Playboys kaninkostymer. Catwoman. Eller den klassiska masochistiska iden om dyrkandet av den pälsklädda Venus.
Vår mänskliga ske
pnad och identitet är bräcklig. Patienter med klinisk lycantropi eller zooantropi upplever inte längre sina kroppar som mänskliga, utan i förändring, eller fullkomligt transformerade till vargar eller andra djurskepnader. En fallstudie från 1977 beskriver 49-årig gift kvinna som varje natt drömde om vargar och som med förskräckelse nalkades sin egen spegelbild övertygad om att bakom hennes ansikte dolde sig en vargs, och en vargs onda öga stirrade genom hennes vänstra ögonhåla. Hennes lycantropiska identitet var utöver en vanföreställning, en skydd, och en möjlighet till utlopp för en serie undertryckta tabubelagda drifter. Innan hon medicinerades slet hon kläderna av sig inför sin församlade familj, gick morrande ner på alla fyra och erbjöd sig åt sin förskräckta moder.
Och likt en korrumperad rödluvan, deklarerade hon, när hon efter en månads terapi släppte ut: "I do not intend to give up my search for such a hairy creature. I will haunt the graveyards... for a tall dark man that I intend to find."


Fallstudie från The American Journal of Psychiatry Vol. 134, No. 10. October 1977 från www.primitivism.com/lycanthropy.htm


7 kommentarer:

annemarie sa...

Bästa - nu har jag läst den här tre gånger extra... och två gånger förrut. Jag tycker så mycket om de här tankarna... absurda... men så annorlunda. Jag undrar så vad som hände med hästarna... kunde de hoppa igen... eller vägrade de... Anne-Marie

J sa...

Så vitt jag vet endast på en häst, 13-årige Lightening, i showen The Magic Forest i USA. Men då inte mer än ödmjuka 9 feet. I viss mån lär hästarna uppskatta sporten. Enligt åskådare på plats på det Steel Pier fanns där en häst som hoppat i många år, så entusiastisk att han brukande springa av rampen utan sin ryttarinna. Vid ett av hans sista hopp var han så exalterad att han nästan hoppade längre än poolen. Varpå han slaktades. Jag är lite besatt av de här hästarna. Det finns något absolut magiskt i att se dem störta genom luften. Och så är slutet på historien så kvävande realistiskt och groteskt.
Tack för att du kommer hit och läser. Och för att du tänker så mycket, kloka du.

annemarie sa...

Men--- stackars hästar... tänker jag. Inte rusar väl en häst utan ryttare... kan hästar tänka i form av utmaningar... eller... jag förstår inte... men det är spännande att läsa. Anne-Marie

Anonym sa...

http://www.freewebs.com/svedimf/
Svenska delfin-i-människokropp-förbundet

svenskapanoptikon sa...

Jag har ju lite sent kommit in i din blogg. Men nu tänker jag läsa den från början.

De här hästarna fascinerar mig. Det fanns så många märkliga nöjesformer vid den här tiden. Jag kan varmt rekommendera boken "Jay's Journal of Anomalies". Själv köpte jag den mest för att den innehåller ett initierat kapitel om loppcirkusar.

Ja, även loppcirkusar tillhör minaa intresseområden. Det fanns en i Hammerska rucklen i Stockholm fram till att dessa revs ca 1890. Det låg där Hallwylska palatset ligger idag. Jag försöker samla på mig alla tänkbara texter och nedskrivna minnen om dessa märkvärdiga hus som huserade flera aparta nöjen. Det får inte glömmas bort!

J sa...

Herr panoptikon, tack för boktipset, jag går också och småsuktar lite efter Taschens enorma nyutkomna Cirkus bok.

Sen slår det mig förståss generat att den här bloggen åldrats rejält på bara något halvår, men nåväl... de här hästarna är bra märkliga. Den absurda kombinationen av två så oförenliga element. Och det det så ohämmade inslaget av hybris, av att allt är möjligt. Jag har försökt hitta filmklipp men det enda jag kommit över är några fotografier.

Edinburgh brukade ha en loppcircus som kom varje år under festivalen, jag har alltid lyckats missa den, så jag vet inte om det var the real deal. Men jag håller med dig, det känns viktigt att värna om den obskyra historien. Efter att ha läst din blogg har Stockholm växt i mina ögon. Jag är skrämmande obildad i min egen stads historia.

svenskapanoptikon sa...

Åh, jag har sett cirkusboken! Stor, tung och innehållsrik. Den är fantastisk! Och fantastiskt dyr... Jag är egentligen inte cirkustokig. Men den boken gör mig ändå fanatisk. Jag älskar de gamla affischerna. Jag är inte så mycket för huvudnumren med akrobater, clowner och hästar, men jag hyser kärlek till mängden av sideshows utanför själva tältet.