SOPOR I AULD REEKIE

Tollcross i centrala Edinburgh, vad som brukade vara ett ganska förfallet ödelandskap med ändlösa nybyggnadsprojekt på 80-talet men som de senast åren utvecklats till ett studentparadis med billiga lägenheter, en hel del ganska sunkiga barer, ett tiotal välgörenhetsaffärer där gamla tanter småpratar över kaffe dagarna i ända, och ett eget polskt bageri (i hård konkurrens med den italienske bagaren Marcella, en man som för övrigt förtjänar sin egen historia). Tarvit street, där den söta doften av marijuana hänger som ett täcke över den mörka gatan. Lothian road, vars fredagkvällar är en ändlös fylle maskerad, partybrandkårens blåljus och skränande techno, möhippornas högsäte, likt ett absurdt skådespel dessa grupper av kvinnor i bunny kostymer, hulahula kjolar, och snäva utmanande polisuniformer, och den alltid närvarande rosa limousinen, vars svarta rutor mer än en gång vevats ner medan en av de blonderade kvinnorna där i skrikande drar upp t-shirten för en ansamling unga män på trottoarkanten. Och runt hörnet, the West Port, odödliggjort av Burkes och Hares odåd (vilket givetvis förtjänar en väldigt lång egen post) och Ian Rankin's underbart snaskiga namn The Pubic Triangle, en verklig triangel av porrklubbar: Den grå Burkes, ur vars svartmålade fönster en stilla doft av perfym hägrar, som de lockelser som väntar där bakom, inte mycket annorlunda från ett bageris. Och mitt emot, en rosa dörr till The West Bar på vars trappsteg, mellan de två kraftiga dörrvakterna, en av dessa hägringar ibland uppenbarar sig, i långa svarta rockar med en skakig cigarett mellan fingertopparna, hårt blonderat hår och tjockt smink, och under rockkanten, dessa vingliga transparenta platåskor i plast och svart skinn. Och lite längre ner en ogenerad klädesbutik, vars lackuniformer och trådfina underkläder står upphängda i skyltfönstret mot en gardin av blå sammet. Ironiskt nog är denna triangel också Edinburgh finkulturella högsäte, med inte mindre än sex antikvariat.

Inte mer än hundra meter därifrån, om vi brutalt svänger om igen och kastar oss tillbaka in i Lothian Roads trafik, ligger en av de kanske allra minst romantiska matvarukedjornas expressbutik, en överprissatt, nästintill nattöppen butik. En butik vars mindre finpolerade baksida vätter mot en skumraskig bakgård, myntets andra sida. Butikens Janusansikte och avdumpningsplats. Vintertid iskall, med likt alla skumraskbakgator ständigt befolkad av en serie weirdos, hemlösa och druckna ungdomar, som gripna av ögonblicket, dragit sig iväg från klubben vägg i vägg för att pissa, hångla och stundvis göra något de definitivt kommer ångra morgonen därpå.
J brukade hämta upp mig på jobbet vid tio, halv elva, och ibland roterade vi det där kvarteret tills de brukade stänga vid elva och den sista ensamma butiksarbetaren slängde ut soporna och slog av ljuset. Vintertid var metallkontainern likt en frysbox, och butikens avfall, av någon anledning alltid lättillgängligt placerat i genomskinliga slutna plastsäckar. Vi kunde göra fantastiska fynd, tiotals tetror av färska fruktsmoothies, färska ekologiska paprikor, lammstek, och ändlösa högtidsvaror, all julmat i januari, alla hjärtans chockladen i slutet av februari, och därtill nyårslyktor, morbid halloween-mat och groteska mängder croissanter och pastries från butikens bageri. Alltid förslutet i sina plastförpackningar och sedan ytterligare i butikens transparenta soppåsar.
Givetvis, förlorade det sin lockelse efter ett tag, denna överkonsumtion av ratade lyxprodukter, piratmiddagar av eklektisk art, ett sopornas cross-kitchen och någonstans gnagde mitt dåliga samvete. Men att fortsätta gå till sopstationen om nätterna besatt ändå sin charm, kanske främst på grund av den märkliga community av sopbesökare som frekventerade området. Man kunde aldrig se det på dem och det fanns en slags hemlig kodex oss emellan. Först och främst är goda sopräder etiska, man tar vad som lämnats för att finnas, vad som lutats mot sopnedkastet istället för att kastas, eller öppna påsar och man inkräktar inte på folks privata sopor. Och kanske viktigast sop rädare emellan är: Först på plats, först att skörda. En medelklasskvinna med sin slanka dalmatinerhund, alltid där eleven sharp med återanvända plastkassar. Den plötsliga förbipasserande som ovetande blivit varse en möjlighet, och lite på lyret, plockar med sig en limpa till fyllemackan klockan tre på natten. Och så givetvis Edinburghs egna original, Macrobiotic Jim. Känd som en smått rabiat eko warrior, denne Jim, långa rastaflätor, en serie ryggsäckar, fyllda med ruttnande grönsaker han samlat upp i grönsaksbutikernas mindre hygieniska sopor, och alltid, om han fick dig att stanna upp: frågan "Got somewhere i can stay?". (Och somliga hade sagt ja. Och det var inte lätt att bli av med honom. Och hans ändlösa sopmiddagar han tillreda i främlingars kök...) Jim hade ett väldigt speciellt sätt att gå igenom soporna. Han tömde påsarna på marken runt kontainern och sorterade varorna på denna nedpissade bakgatas asfalt. Inget ruttet var ruttet nog för att ratas, det fanns inget mögel som inte kunde skäras bort, och det fanns ingen skam i att spendera en timme på butikens baktrappa, i det flackande skenet från deras baklampa.
Edinburghs sophistoria är fylld av underbara anekdoter och en slags tradition av finders keepers. Utanför studenthusen ställs möbler oftast ut på gatan, hellre än att slängas i soporna, och timmarna senare har någon alltid kommit och plockat upp dem. Somliga har vänligheten att fästa en lapp på teven på asfalten utan för huset: "Working".
Min vän J och hans far, ägnade hans uppväxt åt sopfynd i Edinburghs lite finare viktorianska New Town, med dess privata låsta trädgårdar, höga fönster, och ambassader. De kunde finna allt från antik konst till mer obskyra saker, som en gammal läkares medicinväska, komplett med handskrivna etiketter och en liten dosa morfin. Dödsboet hade tömts i container, så där... Och när det passade drog de förbi barernas bakgator, där sluttarna i de nästan tömda flaskorna i glasinsamlingarna, kunde ge en god stärkare, Montesumas, som J kallade dem. Inte sällen i kombination med en halvrökt cigarr som någon ambassadör slängt i rännstenen. J fick 10 pence per cigarrstump. Han var ett märkligt litet barn i en tågkonduktörskeps och rock. Ett plumpt ansikte, och många fiender bland grannbarnen som tyckte att han var konstig. (Ibland när jag är sömnlös om nätterna ber jag honom berätta historier från sin barndom, Tell me, tell me, säger jag som om jag vore hans dotter. Tell me the saddest story of all. Och han skrattar: This is the saddest story of all... Trots allt var han ett väldigt lyckligt barn.)
Men märkligare saker än så har återfunnits. När en polisstation stängde ner i Leith, (detta fortfarande ganska ruffa område, som sluttar ner mot hamnen, och som en gång för mycket länge sedan vill vara självstyrt och förde ett mindre krig med det pompösa Edinburgh på toppen av kullen) tömde de sitt arkiv i en kontainer utanför dörrarna. Bland det genomsökta och upplockade soporna återfanns hemligt polis pappersarbete, bevismaterial förseglat i plastpåsar, märkta med namn och nummer (knivar, hängsnaror, klädesplagg).
Enligt myten revs också en av Leiths broar, som låg som ett valv över Leith Walk, märkena i tegelbyggnaderna på vardera sida fortfarande synliga likt breda ärr, av en grupp tjuvar som ville sälja metallen till fabriker. Så lång så väl, om det inte vore för det faktum att väggen spärrades av och stölden ägde rum med den lokala polisens hjälp. Dyk upp i en bygguniform och ingen ifrågasätter ditt motiv. Likte Poe's Purloined letter, dolt i sin odoldhet, kunde stölden äga rum i fullt dagsljus, med polisens avspärrningar och hjälp. Enligt legenden...
Det är typiskt skottarna att göra ett så halvdant jobb. Och typisk brittiskt att samla på sig allt de kan finna. Det egna kulturarvet vårdas ömt. Antikaffärer, junk shops, charity shops och till och med (i mindre utsträckning) pantbankar är en viktig del av kulturen. Och i alla fall i samhällets utkant, sop räder.