HYPERGRAFI OCH FÖRSÖK ATT STOPPA TIDEN

Jag brukade försöka föra dagböcker. En av mina regelbundna månatliga utgifter är moleskinns dagböcker, i varierande format: linjerade, försedda med datum, med veckoplanering, eller anarkistiskt blanka. Och med varje dagbok följer ett gnagande begär till förändring. Imorgon skall jag vara någon annan. En känsla av kontroll. Av ordning i kaos. Det mäktiga ordet. "Varde ljus" och det var ljus. Alltså, den bisarra planen att dokumentera mitt liv, kanske för att min bortavaro från mitt hemland, alltid, undermedvetet, eller likt en vag obehagskänsla, underminerar min vardag, möjligheten att åka och lämna precis allt bakom sig är aldrig helt fjärran hur mycket jag än önskar det. Så föds en önskan att in absurdum, arkivera min vardag, mina vänner, och de platser jag besöker, de ord jag uttalar och den person jag är. För, är jag övertygad, det ögonblick jag lämnar det bakom mig, likt en fingerknäppning, kommer det alltsammas att upplösas i aska.

Hypergrafi är medicinsk beskrivet som ett övervälmande maniskt drift att skriva. Ett tvång att skriva, denna på en gång inåtvända och utåtriktade handling som rent fysiskt föds i den märkliga korspunkten mellan det cerebrala cortexet or det limbiska systemet. Mellan den mekaniska aktion att röra handen och den så mycket djupare driften att skriva, behovet att kommunicera.

Virgina Ridley är ett av de kanske mest kända fallen av hypergrafi. Givetvis för att ingredienserna i denna vansinniga stackars kvinnas livshistoria inkluderade ett mord. Eller åtminstone misstankarna om ett sådant. Och en make, som efter att ha anklagats för hennes död och för att ha hållt hennes fången för årtionden i vad som beskrevs som ett kackerlacks-infesterat och förfallet hus, under rättegången drog fram sin hustrus dagbok på över tio tusen sidor som det slutgiltiga beviset på sin oskuld. Varje dag dök han upp i rätten med samma resväska och samma gröna sopsäck med hennes nästintill oläsliga klotter. Kackerlackorna prasslande över rättsalens marmorgolv när kappsäcken tömdes ut över den åklagades bord, in mellan benen på de nyfikna åskådarna som kommit för att se the village fool Alvin Ridley möta sitt öde. Men inte det öde den upprörda åhörarläktaren hade väntat sig. Mot alla odds var det Virginias hypergrafiska haranger, bevis han vägrade lämna ifrån sig ens ett ögonblick, som i slutändan friade honom. Gråtande mumlade han några få ord till pressen på trappan utanför rätten som våldsamt trängde upp runt honom. How do you feel? I feel innocent.
En annan oemotståndlig manifestation av hypergrafi är 75-årige Pastor Robert Shields (fotografiet) som omgiven av ett halv dussin IBM skrivmaskiner, i ett av bakrummet i familjehuset i Dayton, Washington har påbörjat världens längsta dagbok. Som han inte särskilt ödmjukt deklarerar som fullständig. Och ju mer omfattande detta minut för minut projekt blir desto mer omfamnar det människan i hans mest banala form:

"12:20 to 12:25: I stripped to my thermals. I always do that.

12:25 to 12:30: I discharged urine.

12:30 to 12:50: I ate leftover salmon."

Tillsammans med de DNA exemple han tejpar in (näshår, naglar) och än ändlös serie kvitton, etiketter, matförpakningar. Självklart är den underbara motsägelsen att själva akten att skriva ochså måste dokumenteras och likt två speglar som ställts upp mot varandra tycks skrivandet tillslut fastna i sin egen rundgång. 12.55. I'm writing. Ett märkligt tillstånd av stillastående och ständig förändring. Inte helt olikt de amnesia patienter vars dagböcker om och om igen, minut för minut kan bestå av det plötsliga utropet: "Jag har just vaknat!" "Jag har just vaknat upp ur en Koma." "Jag är tillbaka!"
Märkligt nog är herr Shields dagbok till för att berika hans liv, hans liv är till för att berika hans dagbok. Att sluta...

"It would be like stopping . . . turning off my life."

Hypergrafi. Ett slags absurt försök att stoppa tiden, att kapsla in nuet, att vägra ge upp känslan här och nu. Givetvis är det dömt att misslyckas. Och mina dagböcker är en slags ändlös process av att bygga upp och riva ner. Förskräckt inser jag efter ett par veckor vad det är jag har dokumenterat, och mellan raderna vem jag är. Ett stadium som alltid följs det ceremoniella avskedet av dagboken. Inledningsvis river jag ut de sidor jag påbörjat, och limmar maniskt in nya ändpapper, för att ge en junfruligt obruten illusion. Och senare när moleskinnsryggen långsamt magrat och veckats onaturligt, likt ett slappt skinn kring de tömda pärmarna, slänger jag boken. En skamlig akt av självförnekelse som aldrig går obemärkt. J, min vän, finner alltid denna spillra av mina ambitioner och smäller retsamt upp den på skrivbordet. Och som om dess blotta existens förvrängde det förflutna, likt ett dåligt minne förvrider ansiktet på en för några sekunder när det stiger upp ur det undermedvetnas tjocka lerfält, måste den där dagboken förstöras. Och så fortsätter den ändlösa cykeln av dagböcker. Och det ändlösa behovet att dokumentera. Som om möjligheten att söka sig tillbaka i almanackan och läsa att man konsumerade en burk tonfisk i torsdags, att man såg en film den 24 januari, och köpte en tröja förra måndagen, erbjuder en slags trygghet. De där korta raderna som kryper upp mellan de i övrigt tomma sidorna. Och som för evigt konserverar den där dagen. Så stor skillnad de gör.

(Intervjuv med Robert Shields sänt den 27 january, 1994, on Morning Edition,
Producent och reporter David Isay
Photografi av Harvey Wang)
via www.soundportraits.org/on-air/worlds_longest_diary/