JOHANNA

Ibland försöker jag förklara för J: "You don't know what it's like. It's everything i have, it's my life, the language i speak, the streets i walk in, the bed i sleep in, the food i eat, it's my friends, my job, my lover and it's me. Like that. (jag knäpper med fingrarna). It's all gone."

Julen rycker upp djupa rötter. Det är en tid av rörelse, av återföreningar och uppbrott. När jag sitter upp hos min chef, D och hans fru, C säger de båda: "I've got a feeling you might not be coming back" och tillägger långsamt. "And maybe you shouldn't." Att ens tänka tanken fyller mig med en sån överväldigande sorg, att jag inte kan likna det vid något annat jag känt i mitt liv. Det är ett fysiskt illamående, som får mig att krama det rosa armstödet hos min chef, som väller upp som stormande och samtidigt kvävande trötthet, som om det vore en dödlig sjukdom som mycket långsamt drog mig under. "You're facing the hangman" säger D. "I know how you feel." Vi dricker billig Port ur en gemensam flaska, kedjeröker Golden Virigina, och diskuterar Health and Safety. (D planerar ett skyltfönster med modeller av bokhandlare och kunder som går en hemsk död till mötes. I flamsäker material. Och när tystnaden faller skanderar han julsånger med orden utbytta till säkerhetsdyrkan.) Men vi återkommer trevande till ämnet igen. Det har tagit över en månad att boka biljetten, en månad av plötsliga sjukanmälningar efter sömnlösa nätter, panikångest framför ryanairs gula och blå sida på nätet, och en serie vänner som lovat att komma in med lugnande av olika slag för flygresan. "I'm terribly afraid" säger jag. Jag vet inte mer vad jag ska säga. "I dont know" säger jag. Att resa hem är att resa i tiden. Jag vet vad jag reser till men jag vet inte vem det är som reser tillbaka.

För lite mindre än en vecka sedan försökte jag signera en fullmakt som avskrev mig rätten till mitt namn till en anhörig, krokigt signerade jag det namn jag inte använt på snart tre år, igen och igen, och insåg tillslut att jag förlorat min namnteckning. Att det kråkfötter jag åstakom påminde om någon som för första gången skriver sitt nya namn, rotlösa och historielösa, bokstäverna är prövande, ett svepande J i skrivstil, en snävt textad kapitäl, eller ett J vars krok linjerar det resterande namnet. Jag vet inte. Jag saknar signatur. De namn jag föddes med lade jag av tre år tillbaka när jag först kom till Skottland.

I bokhandeln är jag istället känd som Lynn, ett namn jag gavs redan min första dag, (ungefär som man skulle klippt av håret på Rapunsel). What's yer name? J. Won't work, we already have a J in the shop, from now on yer Lynn, ay? Lynn means waterfall in old Scottish. Och så föddes Lynn, med rötterna i HC Andersens sjöjungfru, och knäna vikta och blicken lika fjärran som nämnda statyett i Köpenham. Det händer att främlingar kommer in och frågar efter mig, J det vill säga, men får ett nekande svar, vi har ingen J här. Det väcker ständig förvirring.
Lynn är ett persona utan identitet. Lynn är genomskinlig som vatten och flyktig som dimma, hon är alltid i rörelse, i alla möten, ständigt mentalt sysselsatt med den komplicerade sociala processen att resa sig och gå. Hon är i grunden en kombination av två naturelement, lika delar blitt sagoväsen som hänsynslös best. För mycket länge sedan brukade min chef D försöka definiera mig. Jag brukade hitta hans druckna nedskribblande blyerslistor överallt, på baksidan av vårt arbetschema, på tobakspapper och stundvis i bläck över hans rynkiga händer. The Sfinx, Little Mermaid, Alison Bryant, The Woman in Golding's Free Fall, Mother, Mary Queen of Scots, Rabbit, Carroll's Alice. Lynn kan vara vem som helst men i grunden är hon en okänd faktor, ett svart hål.

Hemma är jag Jos, Jos som ligger vaken om nätterna, som dricker kaffe och spelar 60 tals garagerock om morgnarna och frenetisk biter på naglarna och river sönder moleskinnsdagböcker. Jos vars namn uttalas med långt o och brittiskt dj och som mina svenska anhöriga ibland upprepar i försvenskad version som bär liten likhet med det namn jag lystrar till. Jos är i grunden ett barn, och hon tituleras inte helt olikt ett husdjur eller en trotsig dotter. I hennes karaktär ligger också att hon upphör så snart dörren slår igen bakom henne. Redan i trapphuset är jag en annan.

De som känner mig som J i Skottland är de som inte känner mig, de som aldrig nämner mitt namn när de talar med mig, de som använder det med antingen auktoritet eller tveksamhet. Mitt efternamn har jag lagt av. Jag har inget namn på dörren. Min post skickas i min väns namn.

På samma sätt som jag har alienerats från mitt namn har jag också alienerats från den kropp jag måste haft tre år tillbaka i tiden. Jag har förlorat en del vikt, jag har vuxit upp och levt långa tider utan en fullängdsspegel. Mina mått är annorlunda, något som förvirrats av de brittiska måtten, jag är 5 feet 10 inches, men minns inte längre mina exakta meter, jag är en storlek 8-10 utan att kunna överföra detta till svenska mått och skostorlek 7. Det händer att jag får kläder överskickat och om än tacksamt, med en känsla av sorg, upptäcker att givare förmodligen inte längre vet hur jag ser ut. (Givetvis händer det omvänt att jag skickar alkohol till nyblivna puritaner i hemlandet, eller skivor som de sedan länge ratat, alltid med en nästan sjuklig känsla av förtvivlan till följd.) Något liknande kände jag när jag förenas med min gamla skivsamling som min mamma skickade över, och en serie udda porslinskoppar (flera symboliskt krossade) som jag tre år tillbaka i tiden hade funnit både viktiga och personliga nog att förpacka i tidningspapper i en speciellt försluten plastlåda.

Det finns sndra grundläggande detaljer underminerar vem jag varit, och vem jag över julen åker hem för att försonas med. Små detaljer som kan verka oanseliga men som är grunden för den mest basala materiella sidan av vår identitet. Jag äter annorlunda, maträtter jag tre år tillbaka brukade avsky och har anammat en massa små peculiarities jag kommit att bli väldigt noga med. Samtidigt har de grundläggande beståndsdelarna i min svenska diet blivit strukna från inköpslistan. (Tre år tillbaka, när jag först anlände och vilsen irrade runt Glasgows Buchanon Street busstation klockan tre på natten och tillslut plockades upp av en kedjerökand taxichaffis, med vilken jag i timtal körde runt Skottlands Betlehem utan att finna varken hotell eller vandrarhem, erfarde jag mitt första möte med den brittiska dieten, en sensation jag på fullt allvar beskriver som min första insikt i denna främmande och samtidigt så bekanta kultur. James, för det var hans namn, körde mig tillslut till sitt hem, visade mig hans enorma syremaskin och den mask han sov med på grund av bristfälliga lungor, och lät mig sova i en sovsäck på hans soffa efter en vakande natt framför hans lätt gulnade teve. James födde mig också under den där kvällen och morgonen, och bar ut en serie tallrikar med exotiska bakelser och kakor med kulörta fyllningar och torrt tvättsvampsbröd. Bakelser jag vred och vände på i en kombination av kväljande hunger och fascination över billigt brittiskt fabriksfabrikat med ändlösa E-nummer och färgämnen. James skulle senare köpa en karta åt oss och köra mig gratis till Edinburgh, där han hjälpte mig finna min skola, och sedan ett billigt hostel åt mig mitt i staden och där lämnade han mig, handfallen, oändligt tacksam och gränslöst nyfiken.) Sedan dess har jag anammat en serie Skottska traditioner som förändrat mig djupet av min person: crumpets, haggis, och min stora passion, whiskey (en upptäckt som vuxit från trevande house-whiskey för 75 pence på min lokala pub, via Lidl's bourbon, till en renlärlig Malt, no matter the price, och som tillslut fullbordats i en connaisseurs näsa och gom och en absurd kärlek till Laphroigh.)

Det är Johanna jag reser tillbaka till. Johanna som ska återupptäckas. Och det är de små detaljerna jag lämnar bakom mig. Koppen jag dricker mitt kaffe ur på morgonen, det hala gatuhörnet vid Lady Lawson Street, den märkliga dimma som sveper upp över Leith om kvällarna, den lokale dåren som cirkulerar Tarvit Street med sin bror, Store Andy's skalliga huvud och röda skägg, och bokhandelns collie. Och i grunden antar jag att det är just detta jag är. Alla dessa små intetsägande detaljer som tillsammans utgör grunden för mina tankar, mina handlingar och mina drömmar. Edinburgh, c'est moi! Och när jag lämnar det bakom mig kommer jag att dö.

KRIGETS MASKERAD

"Men without noses are very beautiful, like antique marbles."
(Kathleen Scott, skulptris och volontär för Dr. Gillies efter första världskriget)

Ordet Mask är har en av sina äldsta rötter i latinets Mascus, Masca, Spöke. Spöket är en annan, om så ett rituellt personifierande av en gudom, en anonym balaklava över bankrånaren, eller libertinens ansiktslösa gränslöshet på maskeradbalen. Masken är ett befriande av ansiktsdrag - ett frånvaro av rodnad över kinderna, av ett leende, av en rynkad panna, av tonårsacne och nationalitet, av kön. Masken är en frånvaro av ansikte, på gott och ont, den döljer vad vi vill dölja, och den visar upp vad vi väljer att visa upp. Men dess natur är tillfällig. Masken är inte verklig, utan en slags improvisation, och i dess natur ligger avslöjandet, ögonblicket då vi drar undan vår förklädad och avslöjar vårt verkliga ansikte.

Det sena tio-talet såg återkomsten av första världskrigets kämpar, spöken som den nya tekniken och kirurgin kunde kalla tillbaka från de döda, och krigets ansikte var fysiskt påtagligt. Det passerade dig på gatan, de åt mitt emot dig på resturangen, eller sov i din säng. De kom tillbaka från skyttegravar där ansiktet varit den mest utsatta kroppsdelen, beskjutna med ny militär teknologi de ännu inte lärt sig förstå, kulor som krossade snarare än bröt benen, och som lämnade enorma öppna sår där de träffade. Och de var lika förtvivlade över sina nya ansikten som de främlingar som passerade dem på gatan. På sjukhusen var speglar förbjudna i många avdelningar och i Sidcup i England, hemstad för den legendariske kirurgen Harold Gillies specialsjukhus för plastikkirurgi, var vissa avskilda bänkar i parkerna målade i grällt blått, en signal till förbipasserande att männen som satte sig att vila där kunde var upprörande och stötande att betrakta.
Fascinerande nog var den medecinska utveckligen under och efter första världskriget stark sammanbunden med sin banbrytande läkare och konstnärer. Gillies, ofta omnämnd som grundaren av den moderna plastikkirurgin, beskrev sitt arbete som "a strange new art" och strävade till skillnad från tidigar kirurger efter att skapa skönhet snarare än ren funktionalitet. I somliga fall, som med walesiske vakten, J Maggs, vars näsa hade skutits av 1918, lyckades han så väl att läkarna knapp trodde honom när han beskrev det. Till bevis fick han kalla in nämnde soldat till en av de privata kamrarna under the British Medical Associations årliga möte, och genera honom inför kollegorna, varpå den unge mannens kinder och nya näsa långsamt rodnade. Det församlade läkarna häpnade. Blodet cirkulerade genom Gillies skulpterade näsa.

Men långt ifrån alla kunde skickas till Gillies sjukhus i Sidcup. För de övriga gällde det att improvisera, att låsa in sig, låta håret växa långt eller att maskera sig. The Smithsonian Magazine har en fantastisk artikel av Caroline Alexander om de masker som blev gravt deformerade WWI soldaternas nya ansikten. De kallade det "The Tin Noses Shop" och det riktiga namnet på just denna avdelning av London's General Hospital var "Masks for Facial Disfigurement Department". Här arbetade Francis Derwent Wood, programmets grundare och utbildad konstnär och skulptör, med att försöka återskapa de ansikten som en gång varit. Wood satte upp sin mask-atelje i mars 1916 och en liknande studio sattes upp i Paris 1917 under den tidigare ganska mediokra konstnärinnan Anna Ladd's överseende (och kvinnliga touch, Ladd lär ha velat skapa en lättsammare miljö med blommor och affischer och en vacker bevuxen bakgård.) Processen att återförena männen med sina ansikten kunde ta en månad, från de första gipsmodellerna av det skadade ansiktet som låg som grund till de lermasker ur vilka Wood och Ladd karvade fram ett förlorat öga eller grävde ut en bortsprängd näsa eller kind, masker som sedan präglades i tunn koppar och emaljerades i samma färg som soldaternas hud, oftast medan männen, likt ett par glasögon bar metallmasken, för att åstakomma största möjliga likhet. Målandet av ansiktet var den störsa konstnärliga utmaningen, att åstakomma hud som föreföll levande, den blå tonen i orakade kinder, den lätta rodnaden över näsan och kinderna, och att sedan lägga till rätta mustascher, ögonbryn och ögonfransar (i Ladd's studio producerat av verkligt hår, i Wood's av tunna strån folie).
På Project Fasade's utmärkta sida finns en underbar liten stumfilm som visar den moderliga Ladd när hon arbetar i sin atelje. Den hackiga kvaliten och de onaturligt snabba rörelserna, påminnande om Chaplin, ger filmen en märklig komisk kvalitet som kontrasterar mot den grymma verkligheten. Över öppningsscenen vilar ett märkligt vitt ljus över den gröna bakgården som fadar in i ateljen där Ladd försiktigt lyfter av hakan på en ung soldat med mustasch. Vid hennes sida plockar konstnärerna med öron, kinder, näsor och hela ansikten och vrider dem långsamt framför kameran. Det är ett märkligt möte av konst och verklighet, Ladd som fingrar intimt över männens ansikten, rättar till bågarna över öronen och hennes unga assistent som plockar upp sin pensel och försiktigt retoucherar en fläck på soldatens kind, hans ansikte stelt och obekvämt, jakande nickande åt hennes kvinnliga småprat.

Maskerna och männen förblev ofta oskiljaktiga trots att åren ganska hastigt nötte den fina emaljen, som krakelerade, missfärgades och solblektes, och det är märkligt att se männen stirra tillbaka från fotografierna före och efter med sammanbitna orörliga ansikten. Det är svårt att föreställa sig färgerna bränna ut ur sepiatonerna, och det är svårt att föreställa sig hur dessa ansikten förvandlades när deras ägare log, skrattade eller grät. Maskerna är statiska, låsta i ett enda uttryck, paradoxalt nog både ett bild av ett liv som varit före kriget och ett död mask utan ålder. Som om tiden på en gång stannat och upphört.

I VÄNTAN PÅ SÖMN I LEITH

Efter en serie sömnlösa nätter, har vi börjat gå ut om nätterna, som av någon anledning är både mildare och mer vindstilla än dagarna, och det folktomma bakgatorna nedåt Leith är ett väl behövt avbrott från julrushens Princesstreet (som Glasgows innevånare lite syrligt kallar Edinburghs enda gata, eftersom det i princip är Edinburghs enda shoppingstråk, skuret likt ett sår mellan Old town och New town, och överskuggad av slottet).

Nätterna kastar nya skuggor över det redan bekanta. När jag och J ligger och oroligt skruvar på oss framåt morgontimmarna är vi likt två främlingar. Utomhus är gatorna annorlunda. En räv passerar ett par meter ifrån oss, stilla, vänder sig till och med och sneglar efter oss när vi visslar, innan han fortsätter bort i mörkret. Den annars så röda pälsen likt bränt tegel i det gula ljuset från gatlyktorna. Vi delar en märklig gemenskap med dem vi möter, om så utelåsta husdjur, hemlösa, druckna män på väg från puben, eller andra insomniacs. Vi nickar, som om vi delade en hiss till sista våningen eller som om vi vagt känner igen något hos varandra utan att kunna sätta fingret på vad. Kanske är det det faktum att vi människor, om natten, är en minioritet, att världen plötsligt reser sig i all sin kraft, en otämjd natur runt oss, och att vi plötsligt ser vårt släktskap och vår egen mänsklighet och nickar igenkännande.

Nya världar öppnar upp sig, rum som om dagarna är stängda. I natt passerar vi den gamla busstationen halvvägs neråt Leith. Om dagarna försigår ett febrilt rivningsarbete, män i neongula jackor, ljudet av metallklot genom tegel och krossat glas, surrandet av ändlösa motorer. Om natten, står en av bakdörrarna öppen och slår i vinden, och byggmakinerna kastar långa skuggor över den igenvuxna bakgården, över det krossade glaset och den gamla roddmaskinen från boxningsklubben vägg i vägg.

Det är något utomvärldsligt fascinerande med övergivna byggnade som gör att jag kan vandra timtals i dem i extas, med hjärtat smattrande mot bröstkorgen och kylan bitande i kinderna. Det är en absurd värld utan mening och utan mänskliga drag. Det är miljö på en gång offentlig och privat, på en gång allmän och egen. Och den är förbjuden. Det är märkligt att klättra in i ett rum som en gång varit byggt av människor för människor men som i sitt förfall förvandlats till något främmande. En miljö som reser sig runt omring sin besökare helt i sin egen rätt, i mänsklig mening syfteslös, men just därför så mäktig, som vore den byggd för ett helt annat väsen. Den utslagna taket höjer sig för ett väsen av betydlig längd. De multande trapporna inte längre anpassade för det en homo sapiens ben. De svarta skuggorna, tillintegjorda av kamerablixten, existerar för ett annat ögonpar.

Vi balanserar över golv som inte längre är gjorda för att beträdas, krasandet av glassplitter under våra skor, rester av möbler och kablar utspridda i de öppna lokalerna. Regnvattnet som samlats på taket droppar ner i en av de djupa pölarna där vad som en gång varit en matta långsamt multnat till en svampaktig sankmark. Vi klättrar fram genom dörrposter med dörrar som sedan länge lyfts av sina gängor, ibland med resterna av gamla meddelanden uppspikade "Close door behind you", "Wipe your feet on the carpet". Över våra huvuden de takåsar som blivit bon för ett femtiotal duvor, som kuttrande och kurrande rör sig i mörkret, vingarna smattrande mot de sista takrutorna när vi väcker dem.

Det här skulle kunna vara det sista som finns kvar av mänskligheten, bakom de tjocka tegelväggarna och det gula ljuset som skiner in från gatan är det svårt att lita på att något finns kvar där utanför. Det är ingen ironi att någon klottrat ordet apocalypse över väggen. Människlighetens flyktiga tillvaro är så påtaglig och de spridda rester hon lämnat i den sönderfallande byggnaden får mytologiska mått i nattmörkret. De svartvita affischerna från 90-talets stora boxningsmatcher, de gamla gymnastiksalsrepen i taket i boxningsklubben, metallformationerna i maskinrummet som fortsätter ner i underjorden, det lilla fotografiet av en båt i en blå sjö, som fortfarande sitter uppklistrad på en vägg, och till och med vår egen spegelbild i det krossade glaset i ombytesrummet.

MEMENTO MORI

1931 installerades en enorm digital klocka, en av de första, på en av Londons tågstationer. Elektriska motorer vevade de tunga bältena med siffor förbi det rektangulära fönstret som vätte mot tågstationen. Den enorma konstruktionen som vilade där bakom vägde strax under 7000 kilo. Som en slags symbol för den positiva framtidutsikten. Smattrande plåtar som roterar som markerar varje passerande minut.
Om litteraturen förändrats i och med den teknologiska utvecklingen, från muntliga sagoberättare, via det tidiga skrivna ordet och sedan tryckpressens boom till dagens högteknologiska demokratiska (stundvis slit och släng) skrifter: sms, internet, bloggar (för alla, av alla) kanske också klockans teknologiska utveckling har påverkat synen på tiden. För klockan som verklig tidsmätare, snarare än en exklusiv statussymbol, är en relativt sen uppfinning. Och tiden tycks krympa med åren och med de industriella framgångarna, från den tidiga naturliga dagens soluppgång och solnedgång, vi de tidiga statusklockornas mätta timmar, snarare än minuter, till digitalurets exakta tid, exakta sekunder. Gemensamt förmodligen att de tickar ned, de mäter ut vårt liv, ett liv som medan tiden krymper, ständigt blir allt längre.Vi värjer undan döden lite längre. Vi föredrar vår tid tydligt utmätt och linjär. (Watchismo, en helt underbar blog, besatt av konstnärliga tidsmätare har för övrigt på den noten en hel serie exempel på klassiska Memento Mori urverk, klockor som påminner om vår stundande undergång. Mest intressant formodligen döskalleuret som tillhöred Mary Queen of Scots, som, en inte helt förbisedd ironi, blev halshuggen.
I bokhandeln, jag arbetar i, för vi också vår kamp mot undergången, likt varje år, i det ljumma vintermörkret. Det är en tudelad strid, på barrikaden mot hälso-inspektörerna som varje år drar hängsnaran lite hårdare om de små butiksägarna med en serie lagar och regulationer till för att skydda oss från oss själva. In absurdum. Så kommer det sig att våra mattor är en hälsorisk, våra skyltfönster (täckta i ett grå film av tio års bokdamm och avgaser) kan självantända i den brännande Edinburgh solen, våra stegar är dödsfällor, liksom våra glödlampor, våra hyllor, och givetvis våra böcker, (efter att just ha avslutat Kendrick's The Secret Museum, om främst den litterära pornografins historia, måste de otaliga rättegångar mot litteraturen genom historien vara ett glasklart bevis att de som överlever vår bokhandel för all framtid kommer att förstöras av antingen Joyce, Wilde eller Flaubert.) Efter ett par år på de brittiska öarna är häpnar man inte över att de förbannar den Nanny State som styr. På kyrkogårdarna i Edinburgh är de flesta gravstenarna välta, det är lätt att tro att de alla är sedan länge övergivna, tills man upptäcker blomkvistarna, buketterna och marchallerna som lämnats vid de välta gravplatserna. Vandalismen är, visar närmare studier, i själva verket ett kontrollerat statligt beskydd av potentiella vandaler. Sedan en ung pojke dött ett par år tillbaka, efter att ha vält den grav han försökt förstöra över sig själv, tar hälsoinspektörerna vid där han slutade. En logik som mycket väl skulle kunna leda till en kontrollerad antändning av vår butik, för att skydda oss från en okontrollerad brand. Fundamentalt är det således en kamp mot döden vi för. Våra fire extinguishers, våra varningsskyltar och risk assessment forms är förvirrat finger åt liemannen själv. Med lite tur kan Edinburgh Statsråd erbjuda oss evigt liv.