Så bekvämt att sitta och betrakta elden när inget inuti en längre brinner. Att se flammorna resa sig ur askan och kolet och trummande prygla sin väg upp genom skorstenshalsen för att sedan krossas mot natthimlens grå marmorblock och rinna ut över natten. Och om morgonen, att skrapa ut detta askgrå puder, denna existentiella negation av det som varit. Så likt mig själv.
3 kommentarer:
Var hittar du dina fotografier? Vilket underbart litet stycke text - jag samlar in all aska, det finns sagor som blåser liv i aska och släpper fria alla moln så de får utrymme att ställa till ett riktigt oväder. Inget kan hindra sådant. Brinn! Och Återuppstå! Skapa oväder! Vila lugn!
Ma
Stormen, stormen... tack du fina.
Så himla fint skrivet. Jag har blivit fullkomligt förälskad i dina texter.
Skicka en kommentar