EMPATINS MARKNADSVÄRDE

Konflikten är på många sätt den fundamentala komponenten i mänsklig kommunikation, den naturliga brytpunkten i den dramatiska kurva vi applicerar på vår verklighet. Med de kvinnor jag har arbetat genom åren fann jag ofta att den måttliga problematiken, eller den tröstbara sorgen, var ett sorts förväntat utbyte, ett sorts tvunget utlämnande för möjliggörandet av intim vänskap. Det var en sorts transaktion, och indirekt alltid ett löfte om ett framtida utbyte. Sedan någon gråtit på din axel i fikarummet, föll det sig naturligt att du vände dig till dem med din desperation vid ett senare tillfälle. Processen var aldrig uttalad men dess köpslående karaktär sprang ofta till ytan när någon konsekvent handlade i andras bekymmer, utan att någonsin bjuda ut sig själv, eller motsvarande när marknaden saturerades, och ett sorts kompetativt ointresse infann sig, det fanns inget mer att ge, inget mer att dela. Jag minns särskilt en kvinna, K, som brukade läsa de oakademiska dammagasinen om psykologi, med titlar som True Self, och Psychologies, med retuscherade celebriteter ur den äldre generationen och tematiska artiklar om hur man kände sig hemma i sin kropp, 10 steg till en god självbild, eller How to be an optimist? Hon applicerade samma typ av ytliga professionalism på sina samtal, en konstruktiv men själlös analys, och jag hörde dem ofta tala om henne med en viss obekvämhet och misstänksamhet. Man sa att hon fick en att känna sig "tömd" eller "dissekerad", inte för att man ogillade den egna blottläggandet, utan för att man saknade utbytet. Hon köpslog för generöst utan att någonsin betala. Eller D, vars behov, likt en aktie överskred marknadsvärdet, och möjligheten till tröst, och vars genuina mentala problem omöjliggjorde den vedertaget balanserade närheten. Eller E, vars distinktionslösa konfessionader, sänkte desamma i en slags billighet, en form av lågprissorg som aldrig respekterades.

För ett skulle jag lära mig under de där åren, att det mänskliga utbytet av tröst och närhet, byggdes på fundamentet om dess egna begränsning, dess tillfälliga och botliga natur. Vi tröstar för att vi kan trösta. För att mottagligheten innebär att vi gör gott. Och inget är mer socialt oaccepterbart än den där punkten där tröstlösheten tar vid, där kommunikationen inte längre gör någon skillnad, där vi håller om någon vars kropp inte längre svarar. För sorgen förlöses inte i mötet, den består, orörd, i dess center, och allt vi kan göra är att försöka maskera den, att försöka fungera. Det är en form av inflation. Punkten där kapitalet, i sitt överflöd, förlorar allt värde, där vi tillslut är fullkomliga i vår ensamhet, eller också, fullkomligt ensamma.