FLUKTUATIONER

I Stockbridge springer jag in i M. M är mentalarbetare, men själv tillräckligt mentalt sjuk för att ha blivit nedskuren till knappa åtta timmars arbete i veckan.  Han bär ständigt en röd scarf slängd över axeln och jag har sett hans hals och kinder svälla och krypa bakom den där ständigt nyparfymerade yllehalsduken genom åren. Fastän att han har en naturlig fallenhet för en sorts fysisk uppblåsthet, en sorts nedärvd korpulens, har han likt alla deprimerade en fallenhet för att fluktuera hastigt i vikt. Något som gör att hans byxor inte sällan hänger löst och veckar sig runt det hårt snörda bältet, likt en två tygpåsar. Jag antar att han av samma anledning varken orkar eller vill investera i en ny garderob som han lika hastigt kommer att växa ur. Det hela ger honom en slags tillfällig karaktär, en sort dysmorfisk otillförlitlighet, som om hans hand i det ögonblick jag griper den, ska växa okontrollerbart, eller alldeles försvinna mellan mina fingrar. Hans kropp känns på en gång benig och mjuk, tung av lös hud. Och när han böjer sig ner och kramar om mig vrider jag instinktivt undan huvudet. Jag minns att han kysste mig, en natt efter konstskolans avslutningsfest, på den upptramade lersluttningen utanför universitetsportarna. Till min förskräckelse fann jag att han med tungan mellan mina läppar ömsom suckade och gnydde av oåterhållen förnöjsamhet, likt ett djur eller ett barn, eller en fet man under en tillfredställande måltid. Det fanns en alltför uttalad hunger i hans stönande som störde mig. Eller möjligtvis en tacksamhet. Men det var under hans välgödda månader, när han brukade bära skjortorna oknäppta över t-shirten och jeans utan bältespänne. Numer är han nästan stilig. Jag antar att han alltid har tyckt om mig. Och jag antar att jag av samma anledning ser i honom en fallenhet för dåliga beslut, för undermåliga karaktärsbedömningar. Vi dricker en kopp kaffe och tittar ut genom fönstret på cafét. Himlen är så mörk att det nästan tycks vara natt, trots att klockan knappast är mer än fyra. Regnet har fått The Dean att stiga och svämma över och ljudet av floden brusar genom vårat avmätta samtal och den ihåliga akustiken i den trånga bakrummet. I skuggorna tycks han ömsom växa och krypa. Spegeln i fönstersprånget sträcker hans kropp ut genom de parallella rymderna, den klättrande hårlinjen och hans veckande nacke, upprepad in absurdum bakom honom. Och för ett ögonblick har jag aldrig sett honom i klarare ljus, de svepande oändliga kopiorna minutiöst ekande hans gester. Livets ofrånkomliga föregångare och efterföljare.