Tystnaden hittade mig omedelbart. Den fanns i mjölken jag drack och i lakanen jag sov i. Den fanns i saltet och i badvattnet om morgonen. Den hängde med rockarna i garderoben. Den satt i krämerna jag smörjde mig med, i tvålen som långsamt upplöstes mot min kropp. Den satt med mig vid matbordet. Den låg med mig i sängen. Och när jag somnade kunde jag höra den, den enda rösten som verkligen talade till mig: tystnaden.
onsdag 4 juli 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hör den ibland i köket. Allra tydligast under balkongrökning kvällstid, när en rak västlig vind viker in mellan berget & molnen.
Så lockande och samtidigt så förrädisk. Kryper inpå som en varm mantel om natten. Så lätt att fastna i dess garn och låta dess oändlighet breda ut sig över tillvaron.
Calle - tystnaden är en storrökare, alltid där vid nattcigg, rummet långsamt uppfyllandes av vit rök och dimman som rullar in genom det halvöppna fönstret. Vi har våra mest behagliga möten där. Avslappnat nästan folkligt.
Kersti - ♥
Skicka en kommentar