torsdag 15 april 2010

DUST TO DUST


Jag och J går runt en av de mer obskyra museerna på the Royal Mile, vid milens botten, invid den gamla tullhuset som under medeltiden agerade entre till staden. Museumet, beläget i en small byggnad, en serie labyrintiska rum lagda på höjden och anknutna genom vindlande mattlagda trappor, skildrar burghens vardagslivet från 1700-talet till vår tid, i en serie bizarra panoraman med degiga vaxmannekänger vars ansikten målats i tjocka lager grovkorning färg, och vars förvridna lemmar, likt illa passande proteser, pekar ut ur mänsklig kostymer och reproduktions-uniformer.
Vad som fångar mitt intresse, snarare än de plastiska fångväktarna i entrén, eller de viktorianska inebriants med sotade kinder och tomma buteljer som ska skildra arbetarklassens misär på andra våningen, är museumets sista rum. Högst upp i byggnaden, ska denna knappt fyra kvadrat meter stora yta, till mitt obehag och förtjusning, representera vår samtid. I tre tunga mahogany skåp med glasväggar, gestaltar samma dammiga och primitiva modeller en ung punkare med tuppkam och skinnjacka och en stump handrullad tobak med glöden utbytt mot en bit rödmålad foliepapper på läppen, två äldre damer som intar sitt afternoon te över ett bord med virkad duk, och två unga asiatiska flickor i bjärta 80-tals apparel i entrén till en biograf, deras ostadiga plastfötter penetrerade av de metallstänger som reser sig ur golvet och får dem båda att förefalla svävande eller flytande ett par centimeter över den röda mattan.
Det absurda i denna utställning får min fantasi att skena. En ljudupptagning spelar ett tungt sorl genom klirrandet av porslin och silverskedar ur högtalarna. En liten skylt annonserar: do not touch the mannequins as they will break. Jag inbillar mig att dessa billiga imitationer av verkligheten, dessa docklika scener, med målade kartongskorpor och dammiga koppar med kompakt bläckfärgat te, när vidrörda, ska vittra sönder, likt askpelaren på en cigarett. Jag föreställer mig att de mjuka porösa handkolorerade ansiktena är skulpterade i ett löst puder. Och när vi andas mot dessa livlösa läppar eroderar våra andetag långsamt de fint skulpterade uttrycken och lämnar små kratrar av damm.
Tanken roar mig. Gårdagens kalla aska. Det finns alltid ett behov av att brinna, av framåtseende, av tillit, och att undvika att se tillbaka. ("The sun was risen upon the earth when Lot entered into Zoar. Then the Lord rained upon Sodom and upon Gomorrah brimstone and fire from the lord out of heaven; And he overthrew those cities, and all the plain, and all the inhabitants of the cities, and that which grew upon the ground. But his wife looked back from behind him, and she became a pillar of salt.")

7 kommentarer:

Plipp sa...

Dublin passar mig, men inte som handen i handsken. Jag inbillar mig att Glasgow skulle passa mig bättre för där är väl allt stenkolsdammigt och alla lider av TBC. Och åker jag dit så här jag av mig och kommer du hit så får du gärna göra det samma. Får jag fråga vad du gör i Glasgow?

Ytterligare två inlägg som slårt an på de rätta, hemliga strängarna.

Anonym sa...

Plipp - jag ryser till av dina sista ord och den sista meningen. Du tillför det skrivna inlägget just den spänning jag känner. A-M

J sa...

Tack du. Jag bor i Edinburgh och jobbar, sedan, hm, 6 år tillbaka nu. Tempus fugit. Edinburgh snarare än stenkol, är höjt i den maltiga doften från bryggerierna. Vilket passar mig bra. Och sen bor jag nere i Leith, den mest alkoholiserade delen av stan, jag läste något brottsdokument från 1765 och det var tydligen till Leith man landsförvisades om man begått ett av de få brott som inte gav dödsstraffet. The heart of darkness. Needless to say, trivs jag som handen i handsken.

Tack för att du fortfarande är här. Jag har haft lite skrivkramp på sistone.

J sa...

AM - tack du också.

Plipp sa...

Varför skrev jag Glasgow när jag visste att du bodde i Edinburgh? Jag antar att du desvärre inte jobbar med att skyffla och sälja stenkol men att du bor vid Leith, i de dömdas gamla domän bådar ju gott och jag förstår att du trivs där.

J sa...

Det finns inget så uppfriskande som geografiskt utanförskap. Jag skulle nog föredra kolskyfflande framför mitt letargiska kontorsjobb. Det har vissa små kreativa kvalitéer. Men är litterärt utmattande.

Plipp sa...

Litterärt utmattande kanske, men du lyckas ändå alltid skriva förträffligt bra. Kontorsarbete säger du? Jag var övertygad om att du studerade psykologi.