lördag 10 april 2010

MÄTNING


F har en viktoriansk merkurial blodtrycksmätare med vilken han testar mitt arteriska omplopp, inte en utan två gånger, eftersom vi båda är för distraherade av det hårda vadderade brungrå bandaget som spänner runt min överarm, det lilla metallklippet med vilket han med darrande fingrar knäppt det, och min utsträckta arm, vit i den begynnande skymningen, med ett växande delta av blå vener. F har en nervös disposition och hans rörelser saknar läkarens exakta måttfullhet, saknar avvägd skärpa och precision. Hans små fyrkantiga händer präglas av den passionerade tremens som kan ses hos studenter, entusiastiska amatörer, och de ensamma. Den mjuka upprepade skälvning som rör sig genom fingertoppen upp genom handen och den osäkra oregelbundenhet med vilken han långsamt klämmer tummen mot den lilla leverbruna pumpen. Min arm förlorar långsamt känseln och huden bränner och sticker. Den lilla kulan, på sin kvicksilverpelare, vaggar upp och ner mellan 90 och 110. Ögonblicket senare lättar bandet och det tunga blodet strömmar tillbaka, som om någon slagit ut ett glas varmt vatten över min kropp. F stryker pekfingret mot sin slokande handlebar mustasch, hans ögon ligger insjunkna i ansiktet, tunga och svarta mot den fuktiga grågröna blåtiran och det svarta sårskorporna som klättrar upp över hans kind sedan olyckan. Hans blick tycks alltid möta min, underifrån, likt en pojkes, förväntansfull och avvaktande en form av belöning, ett godkännande. Kvicksilverpelaren i glasvalvet sjunker tillbaka och jag knäpper upp det stela kanvas-bandet. 90/110.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Läste redan igår från mobilen... fick tiden att stanna trots att jag satt på tunnelbanan ... vackra förmedlare fortsätt. A-M

J sa...

Tack alskade du!

Anonym sa...

I din text blir jag ett med dina ord. Det kan vara skönt att veta. Sån läsare är jag. A-M