onsdag 28 april 2010

ROVKATT

Jag vet alltid när J har träffat T, eftersom hon alltid öronmärkt sitt byte, en akt som varken hon eller hennes manliga kompanjoner tycks medvetna om. Oftast bär han ett av hennes små barnsliga armband med glasskulor löst trädda över ett elastisk snöre. Ibland någon av de bisarra second hand t-tröjor hon inhandlat i en av välgörenhetsaffärerna på South Clerk Street för ett pund eller 50 pence. Och ibland är det bara hans andedräkt, söt och sliskig av den artificiella aromen från billigt kulört lösviktsgodis, hans tunga grönblå eller lila av färgämnena.
Hon har alltid de handsydda tygpåsar hon bär med sig fulla med konfektyr, karameller, och reklambroocher. Den breda nacken och det gråvita snagget inbäddat i tjocka lager av rudimentärt egentillverkade pärlhalsband och regnbågsfärgade pashminascarfs och de pastellfärgade ätbara smycken som små barn ofta underhålls med. Hon refererar till J och andra manliga bekanta med det possessiva pronomenet, my, och propositionerar dem skämtsamt med en nymfoman energi som pendlar mellan moderlig ömhet och hårdför besatthet. My scientist, kallar hon honom. Eller helt enkelt, boy, som om hon tilltalade på en gång den enskilde ynglingen och alleman med detta enda ord. Erövringen eller löftet om dess möjlighet är hennes iduns-äpple. Hennes balsam. Hon förkunnar skamlöst, förtjust spädade myten om den egna sedlösheten, att hemligheten bakom hennes 60-år gamla persikohy är den sädesvätska hon samlar upp efters sina älskare och använder, comme il faut, likt en revitaliserande ansiktskräm.
J och H besöker henne på fredagen på the Western General där hon tagits in och går under det rimmande epitetet Crazy Tracy.
Sedan de kommer tillbaka radar H upp en serie marmeladburkar i miniatyr på vår diskbänk. T har antytt att H's hy har försämrats.

12 kommentarer:

Plipp sa...

Jag kan inte annat än i ren nyfikenhet fundera på hur du hade beskrivit mig.

Hur som helst har jag börjat läsa din blogg från början. Att skriva att det du skriver är väldigt bra känns redundant så jag skriver istället att...nä nu tappade jag orden i ren förlägenhet.

Anonym sa...

Jag undrar också hur jag skulle gestaltas - och skulle läsa det som en främmande - hur är jag. Hur rör mina läppar kaffekoppens välslipade kant... hur äter jag mitt knäckebröd... vem är jag hos dig?
A-M

Kersti sa...

Det är en fråga jag ständigt ställer mig. Hur ser ni andra på den som är jag och hur stor är dissonansen mellan min uppfattning och er.

Hur mycket i vår kommunikation är det bara i förbigående nämns eller det som inte ens uttalas men som med versaler läses mellan raderna. Det dolda som ofta har så mycket större effekt på oss än det genast uppenbara. Dina komprimerade texter rymmer så otroligt mycket. De är som bilder man kan återvända till om och om igen och alltid hitta något nytt. De ger associationer som för mig långt bort från det invanda, trygga. Tack för det.

Plipp sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Plipp sa...

Jag plöjer mig igenom dina gamla inlägg och fastnade för en rad som förvisso inte var skriven av dig men som jag ändå förknippar med dig: "At evening time it shall be light."

Tar du mig till en kyrkogård om jag en dag skulle besöka Skottland?

Plipp sa...

Och till Niddrie!

Anonym sa...

Plipp - åk till Skottland och kyrkogårdarna - och förtäljerskan kan berätta. Jag har haft ynnesten att vandra omkring i det mest märkliga... hon skulle ta dig till ett museum som du aldrig tidigare sett... och det skulle du tycka om. A-M

J sa...

Jag tror aldrig att jag beskrivit någon som i sin tur läst det jag skrivit, men det vore interessant att försöka. Jag vet egentligen aldrig hur mycket av de människor jag beskriver som verkligen är dem, och hur mycket som är ett projicerat själv. Jag misstänker också att dramatiken ligger i imperfektionen och således är jag ofta rädd att mina porträtt kan förefalla osmickrande. Å andra sidan tror jag aldrig att jag skulle kunna beskriva någon jag ytterst inte kunde känna igen mig själv i.
AM - skulle du verkligen vilja bli gestaltad här? Jag kan alltid försöka.
Kersti - din fråga fångar det väldigt väl. Det har alltid förbryllat mig att vi formar en bild av en person nästan omedelbart i ögonblicket vi ser dem trots att vi varken hört dem tala eller har några förkunskaper om deras bakgrund. Jag läst en artikel i Times igår om moebius syndrome, en form av ansiktsförlamning som gör det omöjligt för de som lider av sjukdomen att forma ansiktsuttryck. Vår förmåga att knyta an till ett ansikte som snabbt är starkt bundet till vår förmåga att spegla och genom speglandet att avläsa andras uttryck.
Plipp - Min tacksamhet är enorm. Du gör det verkligen meningsfullt att skriva igen. Och skulle du komma till Skottland kan jag visa dig kyrkogårdarna. Jag har besökt de flesta och alltid fascinerats över det likgiltiga förhållande kommunen tycks ha till detta kulturarv. För att trygga population, health and Safety, amen, har Edinburghs Kommunråd låtit välta stora delar av gravarna på de flesta viktorianska kyrkogårdarna sedan en tonåring mist livet i en gravskändningsolycka. Därtill är de flesta kyrkogårdar också i innerstan illa upplysta och fullkomligt överväxta, och inte sällan frekventerade av gamla gadgies som ensamma eller i par vandrar runt med pet flaskor white storm, eller unga homosexuella män, som ensamma eller i par vandrar runt och hoppas på sällskap.

Plipp sa...

Det är hemskt att höra hur de välter gravstenarna på de gamla kyrkogårdarna. Hjärtlöst men kanske i enlighet med tidens anda.

Gästböcker i all ära, men tror du att jag skulle kunna skicka dig ett mail?

Anonym sa...

Skriv gärna - A-M

Plipp sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
J sa...

Dearest, skriv garna. hypergrafi@googlemail.com