ROVKATT

Jag vet alltid när J har träffat T, eftersom hon alltid öronmärkt sitt byte, en akt som varken hon eller hennes manliga kompanjoner tycks medvetna om. Oftast bär han ett av hennes små barnsliga armband med glasskulor löst trädda över ett elastisk snöre. Ibland någon av de bisarra second hand t-tröjor hon inhandlat i en av välgörenhetsaffärerna på South Clerk Street för ett pund eller 50 pence. Och ibland är det bara hans andedräkt, söt och sliskig av den artificiella aromen från billigt kulört lösviktsgodis, hans tunga grönblå eller lila av färgämnena.
Hon har alltid de handsydda tygpåsar hon bär med sig fulla med konfektyr, karameller, och reklambroocher. Den breda nacken och det gråvita snagget inbäddat i tjocka lager av rudimentärt egentillverkade pärlhalsband och regnbågsfärgade pashminascarfs och de pastellfärgade ätbara smycken som små barn ofta underhålls med. Hon refererar till J och andra manliga bekanta med det possessiva pronomenet, my, och propositionerar dem skämtsamt med en nymfoman energi som pendlar mellan moderlig ömhet och hårdför besatthet. My scientist, kallar hon honom. Eller helt enkelt, boy, som om hon tilltalade på en gång den enskilde ynglingen och alleman med detta enda ord. Erövringen eller löftet om dess möjlighet är hennes iduns-äpple. Hennes balsam. Hon förkunnar skamlöst, förtjust spädade myten om den egna sedlösheten, att hemligheten bakom hennes 60-år gamla persikohy är den sädesvätska hon samlar upp efters sina älskare och använder, comme il faut, likt en revitaliserande ansiktskräm.
J och H besöker henne på fredagen på the Western General där hon tagits in och går under det rimmande epitetet Crazy Tracy. Sedan de kommer tillbaka radar H upp en serie marmeladburkar i miniatyr på vår diskbänk. T har antytt att H's hy har försämrats.