KONTEMPLATION KRING L'S ANSIKTE

L, säger de, tvättar aldrig sitt ansikte. Istället, målar hon över gårdagens mask med ett nytt lager elfenbensvit kräm. Hennes kosmetiska palimpsest är ett oupphörligt arbete och inte sällan drar hon sig undan sina sociala förpliktelser och låser in sig i badrummen med sin faux croc nessesär, sina stumplika läppstift i olika nyanser av imiterad upphetsning, och svarta kajal som hennes tunga spott och hårda borste löst upp och gnuggat ut över den lilla spegeln. Hennes hesa stämma lämnar hennes läppar likt grå rök när hon väsande ursäktar sig. Tobaken har sedan länge förstört hennes stämband och hennes konstnärliga lager av kroppslöshet upprepas i hennes röstlösa röst som numer höljer också de mest artiga utbyten i ofrivilligt vulgäritet. Hon förefaller på en gång erotisk omedveten och förbrukad.
J säger att hon inte heller tvättar sitt hår, utan istället, med viss regelbundenhet färgar det i ett nytt lager kolsvart. Hennes tjocka man är blank som en fjäderpenna. Och sträv som hampa mot fingrarna. Hon kan mycket väl vara blond, eller brunett. Också de hårt plockade ögonbrynen är färgade, vittneslösa. Och den tunga spindellika mascaran hamrar mot hennes kind.
Hennes skönhets artificialitet påminner om de gamla retucherade fotografierna från 40-talets Hollywood, en soft disig oskärpa som på håll lätt misstas för perfektion men på nära håll snarare förfaller undflyende och grotesk. Som om avsaknaden av imperfektioner gäckar ögat, och får den mjuka målade huden att förefalla museal, konserverad och hyperreell. Och när hennes tunga tårar rullar ner över huden, är det som om någon dragit en nagel genom glasyren på ett bakverk. Dropparna som faller över hennes svarta skjortbröst är sandfärgade och kompakta, likt regnvåt lera. Som om någon vridit ur en trasa, eller sköljt färgen ur en pensel.