fredag 17 september 2010

à propos, une proposition


K bjuder med mig till en visning av den nyklippta versionen av Metropolis och efteråt går vi till the Blue Blazer för ett glas vin, som mycket snart blir tre glas vin och en avslutande whiskey. Hans ansikte är mjukt och köttigt, nästan klotrunt med en blank fuktighet, inte olik ett skalat ägg, ett uttryck förstärkt av hans klättrande hårlinje. Jag har sett honom förälskad otaliga gånger, med en sådan brist på diskrimination och urskiljning, att det förvånar mig ringa när han med en sorts byråkratisk direkthet harklade förklarar att han på intet sätt vill att jag ska känna mig obekväm med vår vänskap. Och sedan som om han lägger fram en affärspropsition förklarar han att han verkligen tycker mycket om mig, att han tycker att jag är mycket vacker, och att han uppskattar att han kan tala med mig om Flaubert och Zola. Hans sätt att uttrycka sig har drag av opportunistens tveksamma långsamhet, en planlös passion, stillsam och affärsmässig, som om vår framtida relation föll helt i hans händer och jag vore en vara eller en produkt att köpslå om. Och sedan tillägger han, kanske för att han anar resultatet av denna druckna confession, att han inte vill förstöra vår vänskap och att det faktum att han är både J's och min vän komplicerar våra möjligheter. Han frågar varken vad jag känner eller väntar in mitt svar.
En natt någon månad tillbaka försökte han kyssa mig på en fest hemma hos C. Hans två meter långa kropp, spindellik och komisk, fick hans ansikte att sänka sig över mig som från ovan och jag minns hans fuktiga beiga läppar, likt våta larvae, som han tryckte mot mina med samma ogiriga och lidelsefria, på gränsen till sakliga, maner. Hans tunga rörde sig mekaniskt mot min och jag upplevde det som om jag sög på en bit kött, en bizarr kroppslig revelation, som jag antar sprungen ur den likgiltighet jag föreställer mig att prostituerade känner, när kärleken reducerats till kroppslig mekanik snarare än libidinös eller transcendetal passion. Hans ansikte var fuktigt och blankt och hans skinnjacka gnisslade när jag sköt honom ifrån mig. Hans kyss var mjuk och kall, på gränsen till obefintlig.
Jag avslutar whiskey. Ljuset har slagits upp i baren. Bartenderna slår redan upp stolarna över de tomma sätena med en ljudlighet avsedd att avskräcka de sista kvarhängande gästerna. Jag låter honom tro på den Shakespeariska omöjligheten snarare än min egen avsaknad av känslor för honom. Avslaget tycks inte beröra honom.

3 kommentarer:

Kersti sa...

En aura av tomhet omger K i din text. Ensamhet som han liksom inte märker. Jag ser en bild på min näthinna och blir nyfiken på hur han tänker, eller gör han kanske inte det?

Anonym sa...

Jag tänker också på ensamhet och relationslöshet. A-M

Hypergraphia sa...

Du har så rätt Kersti. Jag känner mig ofta lite obekväm i hans sällskap eftersom det känns som hans ensamhet är en sorts void, ett sorts hål som suger till sig allt i hans närhet.