ANDRA PAR (souvenir de Paris)

Hon slickar hans fingrar i en bar i Marais med sin lilla sträva kattunga, likt ett spädbarn. Och han fingrar över hennes läppar som om han födde henne eller också som om han försökte kväva henne, de smala fingertopparna kupade över hennes käke. Och där jag står kan jag höra den tunna ljudet som reser sig ur hans strupe, ett sorts kvidande, likt en ostämd sträng som slagits an.

BORDSGÄSTER

När pappa och jag reser, går vi ofta till resturanger vi inte vanligtvis skulle gå till, och kanske är det just därför vi alltid med sådan skärpa minns bordsgästerna intill oss, också många år senare. Eller kanske är det helt enkelt så att när folk spenderar två timmar och tusentals kronor på en måltid, finns det alltid en orsak och ett syfte. Och inte sällan lägrar det parsamheten utmed borden i ett nästan osedligt ljus eller en diffus professionalism.
Men paret på franska T----- passar knappast in i någon av de mycket enkla kategorierna. Han är enorm, och därför omeddelbart i ögonfallande. Hans kroppshydda påminner om en svullen deg som gäser mot hans oklanderligt exklusiva kavaj, och väller upp över det hårda oskrynklade tyget, en köttig röd hals och tunga draperier av kind. I min huvud kan jag höra pappas högläsning av Carver's Fat, hans stockholmska uttal av det betonade och utdragna: feeet. Pappa, han var feeeet. Och då menar jag fet. Han är amerikan men talar flytande franska.
Kvinnan är kanske trettio år yngre, och sällskapet får henne att förefalla späd och flicklik. Hon talar båda språken ledigt, men bryter på franska och något i samtalet får mig att inbilla mig att hon har släkt i östeuropa. Hon har klätt upp sig, om detta råder inget tvivel, i en lång blodröd sidenklänning, men hennes naturliga bohemiska attribut tränger okväst upp i detaljerna. Henne operfekt målade naglar, i chippat svart eller möjligtvis mörkt plommon-lila. Hennes otyglade svarta lockiga hår. Och hennes nästan barnsligt okonstlade maner. Hon gestikulerar ledigt, varken obekväm eller särskilt intim i den feta amerikanens sällskap. De dricker vin, dekanterat, och beställer en tre rätters lunch, ur den dyrare icke-fasta menyn. Likt min meny, saknar hennes priser, eftersom damer ska kunna beställa ohindrat och det är naturligt att det manliga sällskapet betalar. Vinlistan är tjock som bibeln. Den äldre kyparen borstar av duken med en silver borste. Deras förätt liknar någon form av boulettes de viandes, dränkta i en mörk sås i samma palett som hennes naglar, dekorerade med tunna stänger av grönsaker.
Vi kan knappast urskilja deras samtal. Han äter hastigt och rikligt av de små pains som serveras medan han talar. Hon visar honom fotografier på sin telefon. Han tycks uppslukad av måltiden. Till huvudrätt har han valt lamm. Köttet är nästan rött, och lika lent som sammet. Stolen knakar under hans kropp. Hennes anekdoter utesluter en familiär relation. Men deras innehållslösa samtal utesluter också något yrkesmässigt. Hennes vivida kroppspråk och oförvånade acceptans av den servila uppassningen får mig att undra om det kommer av vana eller okunskap. Att han är van på gränsen till blasé är däremot otvivelaktigt. Han tittar inte ens för ett ögonblick ut över hustaken och Seine, Paris mest raffinerade vy. Istället beställer han två efterrätter och äter olystet men metodiskt. När vi senare reser oss och går har resturangens komplimentiva tredje dessert anlänt. Hon petar med skeden. Hans mjuka bröstkorg hävs mot bordsduken, får porslinet och silver besticken att rassla. Deras relation förblir ett mysterium.

SAMTAL MED CURATORN

Mycket små sociala komplikationer skapar ofta oproportionerad ångest hos mig. Efter vernissagen på tisdagskvällen kommer jag i samspråk med biografens curator, en liten hårig man med en svaghet för all things fortean. Vi delar ett intresse för fiktiv vetenskap och arkiv och samtalar således fram till småtimmarna över de blommiga kaffekopparna med vodka (eller någon form av grotesk avavart av den alkoholhaltiga drycken betitlad, Vodkat) i ryskans kök. Klockan är runt fyra på morgonen när han plötsligt tycks besvärad, rent av upprörd, och reser sig halvvägs genom samtalet och går.
Följande dag, när den druckna euforin lagt sig och såväl fruktan som delirium tremensen satt in, och jag försöker analysera det abrupta avbrottet är följande två orsaker till hans tillstånd de enda jag kan minnas:

A. Han har upprepade gånger flyttat sin stol närmare mig vid bordet eftersom han på cockney rhyming slang förklarar att han är mutt and jeff (deaf). Jag tror att jag kort innan hans avtåg ställer honom frågan med vilket öra han hör bäst. Det är möjligt att detta kan förefalla impertinent.

B. Någon lägger en tidig Gary Glitter skiva på skivspelaren i köket och curatorn inte utan visst obehag säger plötsligt att han av principiella skäl inte kan dansa till Glitter eftersom hans ex-partner blivit ofredad av sin pappa som barn.

Addendum: Två dagar senare är förhållandena ännu oklara och min oro ännu ostillad.

Två fallstudier till V

Chateodentata or Hairy Teeth. The rare form of odontalgia or dental decomposition in a 39-year old male, causing the infected dental pulp to grow filamentous strands, resembling mammalian pelage or vellus hair. The patient exhibited very poor dental hygien and suffered from severe halitosis. Compulsive consumtion of raw sugar recorded. As a result of his damaging diet, he had never married and rarely frequented resturants or bars. Upon hospital admission, subject also experienced gastointestinal pains and weight loss. He was diagonsed with Rapunzel Syndrome after an abdominal palpation revealed an oblong mobile well-defined mass in the gastric cavity. The body of a trichobezoar had to be surgically removed. The hairball measured 18" long and weight 460g.


Eller omvänt:


Epicranial Dentation in a 46-year old Aberdeen Fisherman. Originally considered a mariners disease, the condition is caused by the growth of a rare form of crustacean, whose maxillipeds (feeding legs) are dug in to the pericranium. The hardened exoskeleton of the dying arthropods form a dentated surface covering the lobes. The deterioration of the organisms gives the growth it's characteristic white colour and the apperance of being "toothed" from which the fatal symbiosis takes its name. The shrinking chitin will if left untreated cause Pseudofolliculitis traumatica or ingrown hairs. Documented in Harvey and Fredericks "Abnormal Dentation in Eastcoast Seamen" the subject attempted a brief carreer in wrestling under the name of Toothpick-Mark and gained some fame in the early 80s in the Colgate adverts, before his passing in 1984.

VARDAGSBRUTALITET

När mannen som just passerat mig på gatan tränger sig in i min trappuppgång är det oövervinnerlighet jag känner. En form av vårdslös apati som får situationen, trots dess potentiella obehagselement, att fylla mig med en sorts likgiltighet. Det förefaller för ett ögonblick som om min kropp är oskadlig. Han har en tysk accent. Brytningen får honom att verka om möjligt än mer grotesk och grovhuggen, som om själva orden ekade formen av hans tillyxat fyrkantiga bröstkorg. Jag föreställer mig att han är en av dessa frivola turister för vilka ofredandet blivit ytterligare en av semesterns attraktioner. En sorts sportsligt våldförande möjliggjort av resans parentesiska natur. Jag ber honom gå. Han har redan hyskat upp mig mot väggen. Hans käke påminner om ett stenblock. Tillräckligt tung för att jag inte ska kunna rubba hans ansikte. Han har en romersk atlets kropp, så rentvättad och kall, nästan marmorerad i nattljuset. Jag undrar om jag borde känna mig rädd eller upphetsad, men känner ingetdera. Kanske önskar jag rent av att något ska förstöra mig så att jag kan tillåtas respit. Hans ansikte lossnar, som en fälla som slagits löst och gnisslande ger efter. Jag baxar ut honom genom dörren. Över min hud dröjer impräglingen av hans stubbiga skäggväxt. Det känns som om mitt ansikte ännu vilade mot någons. Jag reflekterar över min brist på naturlig respons, jag känner varken oro, ilska eller upprördhet. Istället går jag upp till min lägenhet, låser dörren och kokar en kopp te.