När pappa och jag reser, går vi ofta till resturanger vi inte vanligtvis skulle gå till, och kanske är det just därför vi alltid med sådan skärpa minns bordsgästerna intill oss, också många år senare. Eller kanske är det helt enkelt så att när folk spenderar två timmar och tusentals kronor på en måltid, finns det alltid en orsak och ett syfte. Och inte sällan lägrar det parsamheten utmed borden i ett nästan osedligt ljus eller en diffus professionalism.
Men paret på franska T----- passar knappast in i någon av de mycket enkla kategorierna. Han är enorm, och därför omeddelbart i ögonfallande. Hans kroppshydda påminner om en svullen deg som gäser mot hans oklanderligt exklusiva kavaj, och väller upp över det hårda oskrynklade tyget, en köttig röd hals och tunga draperier av kind. I min huvud kan jag höra pappas högläsning av Carver's Fat, hans stockholmska uttal av det betonade och utdragna: feeet. Pappa, han var feeeet. Och då menar jag fet. Han är amerikan men talar flytande franska.
Kvinnan är kanske trettio år yngre, och sällskapet får henne att förefalla späd och flicklik. Hon talar båda språken ledigt, men bryter på franska och något i samtalet får mig att inbilla mig att hon har släkt i östeuropa. Hon har klätt upp sig, om detta råder inget tvivel, i en lång blodröd sidenklänning, men hennes naturliga bohemiska attribut tränger okväst upp i detaljerna. Henne operfekt målade naglar, i chippat svart eller möjligtvis mörkt plommon-lila. Hennes otyglade svarta lockiga hår. Och hennes nästan barnsligt okonstlade maner. Hon gestikulerar ledigt, varken obekväm eller särskilt intim i den feta amerikanens sällskap. De dricker vin, dekanterat, och beställer en tre rätters lunch, ur den dyrare icke-fasta menyn. Likt min meny, saknar hennes priser, eftersom damer ska kunna beställa ohindrat och det är naturligt att det manliga sällskapet betalar. Vinlistan är tjock som bibeln. Den äldre kyparen borstar av duken med en silver borste. Deras förätt liknar någon form av boulettes de viandes, dränkta i en mörk sås i samma palett som hennes naglar, dekorerade med tunna stänger av grönsaker.
Vi kan knappast urskilja deras samtal. Han äter hastigt och rikligt av de små pains som serveras medan han talar. Hon visar honom fotografier på sin telefon. Han tycks uppslukad av måltiden. Till huvudrätt har han valt lamm. Köttet är nästan rött, och lika lent som sammet. Stolen knakar under hans kropp. Hennes anekdoter utesluter en familiär relation. Men deras innehållslösa samtal utesluter också något yrkesmässigt. Hennes vivida kroppspråk och oförvånade acceptans av den servila uppassningen får mig att undra om det kommer av vana eller okunskap. Att han är van på gränsen till blasé är däremot otvivelaktigt. Han tittar inte ens för ett ögonblick ut över hustaken och Seine, Paris mest raffinerade vy. Istället beställer han två efterrätter och äter olystet men metodiskt. När vi senare reser oss och går har resturangens komplimentiva tredje dessert anlänt. Hon petar med skeden. Hans mjuka bröstkorg hävs mot bordsduken, får porslinet och silver besticken att rassla. Deras relation förblir ett mysterium.
Men paret på franska T----- passar knappast in i någon av de mycket enkla kategorierna. Han är enorm, och därför omeddelbart i ögonfallande. Hans kroppshydda påminner om en svullen deg som gäser mot hans oklanderligt exklusiva kavaj, och väller upp över det hårda oskrynklade tyget, en köttig röd hals och tunga draperier av kind. I min huvud kan jag höra pappas högläsning av Carver's Fat, hans stockholmska uttal av det betonade och utdragna: feeet. Pappa, han var feeeet. Och då menar jag fet. Han är amerikan men talar flytande franska.
Kvinnan är kanske trettio år yngre, och sällskapet får henne att förefalla späd och flicklik. Hon talar båda språken ledigt, men bryter på franska och något i samtalet får mig att inbilla mig att hon har släkt i östeuropa. Hon har klätt upp sig, om detta råder inget tvivel, i en lång blodröd sidenklänning, men hennes naturliga bohemiska attribut tränger okväst upp i detaljerna. Henne operfekt målade naglar, i chippat svart eller möjligtvis mörkt plommon-lila. Hennes otyglade svarta lockiga hår. Och hennes nästan barnsligt okonstlade maner. Hon gestikulerar ledigt, varken obekväm eller särskilt intim i den feta amerikanens sällskap. De dricker vin, dekanterat, och beställer en tre rätters lunch, ur den dyrare icke-fasta menyn. Likt min meny, saknar hennes priser, eftersom damer ska kunna beställa ohindrat och det är naturligt att det manliga sällskapet betalar. Vinlistan är tjock som bibeln. Den äldre kyparen borstar av duken med en silver borste. Deras förätt liknar någon form av boulettes de viandes, dränkta i en mörk sås i samma palett som hennes naglar, dekorerade med tunna stänger av grönsaker.
Vi kan knappast urskilja deras samtal. Han äter hastigt och rikligt av de små pains som serveras medan han talar. Hon visar honom fotografier på sin telefon. Han tycks uppslukad av måltiden. Till huvudrätt har han valt lamm. Köttet är nästan rött, och lika lent som sammet. Stolen knakar under hans kropp. Hennes anekdoter utesluter en familiär relation. Men deras innehållslösa samtal utesluter också något yrkesmässigt. Hennes vivida kroppspråk och oförvånade acceptans av den servila uppassningen får mig att undra om det kommer av vana eller okunskap. Att han är van på gränsen till blasé är däremot otvivelaktigt. Han tittar inte ens för ett ögonblick ut över hustaken och Seine, Paris mest raffinerade vy. Istället beställer han två efterrätter och äter olystet men metodiskt. När vi senare reser oss och går har resturangens komplimentiva tredje dessert anlänt. Hon petar med skeden. Hans mjuka bröstkorg hävs mot bordsduken, får porslinet och silver besticken att rassla. Deras relation förblir ett mysterium.
3 kommentarer:
Den här formen av observationer får mig in i en slags loop i tankebanan. Jag föredrar nämligen att gå obemärkt genom det offentliga rummet. Tänker mig att restauranger, träningslokaler och gator är ställen där man helt enkelt flyter in i massan och inte blir sedd. Givetvis vet jag bättre, samtidigt som de flesta nog faktiskt inte lägger märke till en något särskilt. Då måste man isolera de som gör det och vad de egentligen tänker, så man inte äcklar eller attraherar dem i onödan. Det gör mig oerhört självmedveten. Säg att du är ute och äter på en fransk restaurang med någon så gammal att han skulle kunna vara din far (vilket han också är). Då måste du ju samtidigt som du observerar gästerna ha en flytande konversation som ligger just på föräldra-planet, så att övriga gäster inte får några griller när de observerar dig.
Unge man,
Det ar givetvis latt att forutsetta att vi som betraktare ar osynliga. Med aren anar jag att jag blivit arrogant nog att helt enkelt inte bli allt for brydd om vad mitt uppseende vacker. Kan jag egga nagon sorts historia, osedlig eller ej, hos andra, antar jag att det ar gott nog. Jag har alltid varit en allt for dalig aktris for att kunna spela upp nagot annat.
Daremot forstar jag bryderiet. Pa en vinbar, i samsprak med tre degenerarade aldre herrar som just fyllt pa mitt tomma vinglas kunde jag givetvis, ocksa med min rudimentara franska hora ordet "amant" passera. Roat avbrot jag: "S'il etait mon amant, il dois etre furieux maintenant, no? Je vous assure, il est mon pere." De skrattade hogt men accepterade detta som en godtagbar forklaring.
Läst//A-m
Skicka en kommentar