Hon slickar hans fingrar i en bar i Marais med sin lilla sträva kattunga, likt ett spädbarn. Och han fingrar över hennes läppar som om han födde henne eller också som om han försökte kväva henne, de smala fingertopparna kupade över hennes käke. Och där jag står kan jag höra den tunna ljudet som reser sig ur hans strupe, ett sorts kvidande, likt en ostämd sträng som slagits an.
4 kommentarer:
Så jag älskar dina personbeskrivningar! Bilderna dina texter frammanar inom mig tycks leva sina egna liv.
Hmm känns som jag tjuvlyssnar på något jag inte borde höra. Som när man råkar vara där man inte borde och sedan inte på något smidigt sätt kan ta sig därifrån utan att känna sig generad. Så typiskt mig, för känner de andra sig generade, nej inte ett dugg. Kanske dags att växa upp och visa sig som den auktoritet jag (inte) är.
Victor, min victor, tack.
Kersti, jag antar att jag ofta helt enkelt glömmer bort att jag faktiskt iakttar. Ibland känner jag mig nästan osynlig. å andra sidan verkar genans inte längre vara en del av mitt känsloregister.
Jag ser och hör//Mamma
Skicka en kommentar