VARDAGSBRUTALITET

När mannen som just passerat mig på gatan tränger sig in i min trappuppgång är det oövervinnerlighet jag känner. En form av vårdslös apati som får situationen, trots dess potentiella obehagselement, att fylla mig med en sorts likgiltighet. Det förefaller för ett ögonblick som om min kropp är oskadlig. Han har en tysk accent. Brytningen får honom att verka om möjligt än mer grotesk och grovhuggen, som om själva orden ekade formen av hans tillyxat fyrkantiga bröstkorg. Jag föreställer mig att han är en av dessa frivola turister för vilka ofredandet blivit ytterligare en av semesterns attraktioner. En sorts sportsligt våldförande möjliggjort av resans parentesiska natur. Jag ber honom gå. Han har redan hyskat upp mig mot väggen. Hans käke påminner om ett stenblock. Tillräckligt tung för att jag inte ska kunna rubba hans ansikte. Han har en romersk atlets kropp, så rentvättad och kall, nästan marmorerad i nattljuset. Jag undrar om jag borde känna mig rädd eller upphetsad, men känner ingetdera. Kanske önskar jag rent av att något ska förstöra mig så att jag kan tillåtas respit. Hans ansikte lossnar, som en fälla som slagits löst och gnisslande ger efter. Jag baxar ut honom genom dörren. Över min hud dröjer impräglingen av hans stubbiga skäggväxt. Det känns som om mitt ansikte ännu vilade mot någons. Jag reflekterar över min brist på naturlig respons, jag känner varken oro, ilska eller upprördhet. Istället går jag upp till min lägenhet, låser dörren och kokar en kopp te.