CHAUFFÖRER

Uppe vid broarna står taxibilarna uppradade likt en serie svarta skalbaggar. Lampljuset likt skeva guldslattar över plåten. Som om maskinernas vingfäste för ett ögonblick blottlagts och den feta gyllene insektskroppen gapade mot natthimlen. Om nätterna kommer chaufförerna ut och konverserar, sliter loss sina mjuka packade överkroppar från sätena och sträcker ut sig, hänger mot varandras nedvevade glasrutor och röker. Deras överkroppar liknar allt mer de säten de förenats med, själva köttet har en insutten, bearbetad karaktär, likt överjäst bröd. De är en märklig liten församling som möter upp här, en gemenskap med en noggrant utstakad etikett och en avmätt yrkesmässig jargong. De samtalar om bilar, fotboll och snooker. Om Labours fördärv, och den där saten Clegg.
Utifrån är han försvinnande lik en av förarna. Han bär en marinblå blazer av löst snitt och svarta slacks. Och han rör sig av och åter ut med raden av bilar. Men det är först när hans ansikte vänder sig mot gatan och billyktorna slår emot hans drag, som jag inser omöjligheten i situationen. You see, säger J som tagit mig hit för att visa denna omärkliga charad, he is a taxi driver without a taxi. Mannen har ett mjukt globulärt, nästan upplöst ansikte som draperar sig över två våta barnläppar och djupt inbäddade glittrande ögon. Hans tunga leker i den halvöppna munnen medan han pratar och vaggande imiterar de andra männens rörelse mönster. Han bär en flatcap i corduroy under armen, som om han tagit av sig den i andakt eller utav respekt, och hans öron brinner likt två röda halvmånar genom det tunna håret. He stays there all day, säger J. Just talking to the taxi drivers and looking at the cars. Och trots att ha saknar fundamentet för den simpla gemenskapen på gathörnet, bidrar han till förtätandet av deras identitet. De låter honom hållas. För utan honom vore de inget annat än taxiförare.

Hjältar och monster på himlavalvet

V brukade alltid säga att eftersom inget hade någon mening var vi tvungna att skapa våra egna mytologier. Våra egna gudar. På samma sätt som vi kan kanalisera all skräck i en fobi, en sorts fasans struktur som möjliggör ett funktionellt liv, kan vi kanalisera all sorg och all kärlek genom ett objekt, en sorts privat gudom och chimera. I hennes fall var det många år en skottsk b-skådespelare med ett avdankat rockband och en roll i Sagan om Ringen. Han var oansenlig och hon var medveten om det och hyste samtidigt en önskan om hans tillit och beundran. Jag minns att vi träffade honom på det gamla kasinot någon gång. Han var kort och blek, med ett råttlikt asmatiskt ansikte, och ett obotligt slött leende över läpparna, en ofrivillig frivolitet han tycks obekväm med och konstant försökte motarbeta likt en klassisk weegie med skarpa koncisa förolämpningar.
V skrämde honom antar jag. Han kom över och hälsade, skakade hand, konverserade, men större delen av natten satt V med mjukt svullna porslinsögon och benen brett isär och drack sig långsamt fullare, ensam i ett av den enorma lokalens hörn.
Det groteska kristallnätverket av kronor rasslande över folkmassan. Och de enorma valven i det gudslösa kapellet reste rygg mot natthimlen, likt en skrämd kattkrake vars tunga röda sammetstunga rullats ut över trottoaren. Vi gick hem i mörkret, och fastän V visste att hon jagade något hon inte begärde, och begärde något hon inte ville jaga, så gick hon hem tomhänt, byteslös, som någon som skjutit blanka skott, eller jagat med ett luftgevär.

ABRUPTA ANNOTATIONER AV EN SERIE LIVSÖDEN

1.
B brukade lägga H's handväska i frysen så att hon skulle tro att hon var galen. Hon låg på psyket i två veckor. Jag minns att hon brukade sitta och stirra på kaffeapparaten i besöksrummet och längta efter att få sticka armen under det kokheta kaffet. Hon försökte hänga sig en gång men repet brast. Numer tränar hon joga.

2.
E träffade en man under några månader. Han tog hem henne till sin lägenhet en natt och frågade mjuk om han fick propositionera henne något. Något snuskigt. And I'm in to all that dirty shit, säger hon och skrattar. Hon har ett mjukt ansikte som åldrats allt för snabbt och urvattnade kinesiska drakar tattuerade över de stocklika vaderna. Mannen i fråga hade gått ut i sovrummet och hämtat en kartong. Han hade velat att hon skulle klä sig som hans döda mamma. Han hade hennes klänningar och gördlar hopvikta under sängen, nötta polyestertyger som luktade som gamla gardiner. Han hade till och med haft moderns gamla läppstift, gryniga åldrade pigment i en palette av leverrött och cerise.

3.
A har ett handavtryck i blod på dörrposten. Hon bor i Leith så kanske är det inte märkligare än så. Grannens dörr slogs in av polisen mitt i natten och nu hänger ett enormt polislås över de trasiga brädorna. Jag frågar om han är död. Hon rycker på axlarna. I've never seen him. Det är vanligare än man tror. Hennes bror jobbade för någon form av forensic department; en gång fann de en man som legat död i 14 månader. Han hade fotografier på sina barn på byrån i sovrummet. Tre stycken. Grannarna klagade först när insekterna började kräla ut under ytterdörren och förruttnelsen lämnade ett långsamt växande märke i de bruna heltäckningsmattorna.

4.
En gång i baren på B-, den legendariskt förfärliga teaterpuben, visade C mig sin bröstkorg. Vagt relaterad till The Earl of Sandwich, brukade han oftast gå under benämning Sandwich. Han hade ett vaxlikt stearingult ansikte, lika ålderslöst som uttryckslöst och bar alltid en flatcap i tweed eller herringbone över det tunna ljusa håret. Jag antar att inte många kände till det, men cancern han hade övervunnit hade lämnat honom med två kvinnobröst, lätt rundade med små röda bröstvårtor spända mot skjorttyget.

HEMMA

Sedan flytten i början av sommaren finner jag det allt mer stegrande svårt att tillaga mina måltider i köket. Det sociala åtagande som akten innebär, möjligheten att upptäckas vid spisen av någon av de andra husgästerna, kökets publika natur och genansen över den dekadenta lustfaktoren i det egna underhållet har gjort mathållningen nästan omöjlig de senaste fyra månaderna. Köksmiljön fyller mig med en sorts olust, en spänd förväntan, som om rummet hade ett konstitutivt överraskningsmoment, som om något väntade på mig, en sorts närvaro, eller möjligheten av en sorts närvaro. De senaste månaderna har min kost således reducerats till variationer av tre måltider: en marockansk burksoppa, snabbköpets sushi, och undantagsvis någon form av salad. Jag förvarar också äpplen och en typ av billiga potatis scones på rummet i fall av oförutsedda omständigheter.
De andras närvaro väcker ännu en sorts skräck i mig. Ljudet av skor mot stengolvet och prasslandet av tvätt, eller de mekaniska klickandet av gängorna i toalettdörren. Det smattrande ljudet av oset som arbetar mot kastrullocken, och de väsande gaslågorna. Var gång rycker jag till, som om ljuden hade en anklagande natur. Som om själva rummen, orkesterade av främlingarna, åtalade mig.

"We will get married" säger han. "I know it."

Vinden sliter upp dörren när han går, och fastän han önskar slå igen den med en demonstrativ ilska och besvikelse, pressar sig stormen in och sliter trät ur hans fingrar. Gängorna ylar och vinden sliter skrikande tag i mitt nattlinne när den döende orkanen briserar genom hallen. Stormens styrka lägrar C's sorti, trots hans druckna ambition, i ett dilettantiskt patos. Den stilla klickande av låset bakom honom dränks i det upprörda knakandet av husets själva fundament när det reser sig mot vädret. Gesten genomsyras av det stilla straffande hat, den rika förbittring, som såtts i samma bördiga mylla som den illusiva, rent av fantasmagoriska, förälskelse han bekänt för mig.

FÖRUTFATTADE MENINGAR

Han hade Monet's näckrosor i vardagsrummet, något som fyllde mig med en gnagande misstro. Konstvalet fick mig att stirra in i de gråvita woodchip tapeterna snarare än att blunda när han kysste mig och med en fåfängt spelad passion om och om igen viskade att han älskade mig. Möblerna i lägenheten var tillverkade i glossig orange furu. Men det var den svarta övervuxna gölen i Givernys blomsterträdgård som sipprade in mellan mina halvslutna läppar. De tunga kladdiga penseldragen upplösta över tungan.
Han var tråkig. Eller vad engelsmännen skulle kalla common, vanlig, traditionell. Inte särskilt klok men tillräckligt välutbildad för att inte vara medveten om det. Hans anletsdrag var höljda i en sorts oantastlig blankhet som genomsyrade allt han rörde vid, från hans enkla monokroma garderob till hans tomma rum med dess glesa bokhyllor och billiga varuhus-reproduktioner av annan oprovocerande klassisk konst i guldmålade gipsramar. Min allt mer dräpande oro speglad i små Dali-miniatyrer och till min förfäran, det mest utsökta exempel av intellektuella pretentioner; Klimt's Kyssen. Den urblekta kopian, med dess matt senapsfärgade mosaik, lika välpolerad som hans vokabulär, mättat med amorösa smeknamn som han använde lika generöst som urskiljningslöst och trodde representerade en genuin själslighet.
Istället spred sig den värmelösa intigheten som genom kroppen, likt en kyla. En sorts frånvaro som om han aldrig varit där, som om han aldrig rört dig. En passion som var välgödd och groteskt uppsvälld men ytterst blind, onyanserad och ytlig. En flyktig kärlek som växte under hans förgyllda mantel och fyrkantiga grå kropp: ett gnistrande mönster av kakelplattor i svart, vitt och guld som exploderade likt krossat glas mot ögonhinnan. Hans pompösa fascination vid den egna kroppen och dess lilla svullna kön, omslutet av Klimts cirkelformade blomster, de abstrakta rosor i rött och och blått som slog upp över mina lår.
Jag kunde alltid se de svarta källorna fylla upp hans ögon, hans mörka tomma irisar som spände mot sina glasade hinnor och tillslut brast över lakanen, och dränkte min kropp i en mjuk filt av svart vatten, av svamplika näckrosblad och deras sjuka vitblå blomster.

LOST BOYS

Kanske var det S's ögon, den mjuka dimlika nästan extatiska blicken, som om något inom honom slocknat och ersatts av en ensam låga, som påminde mig. Eller också den stilla noteringen att han gått till frisören. I vilket fall, när han lägger armarna om sin tjugo år yngre flickvän J, och hennes tunna viscosekjol i bomull glider isär över hennes lår och S's hand, uppslukas jag plötsligt av ett minne av min gamla mellanstadielärare, M.
M hade ett efternamn han ofta itererade avslutades med ett östeuropeiskt dubbelt i och ans hud var lika blekt vit som nypressade lakan, hans hår askvitt och glesnande över skalpen. Han bodde hemma hos sina föräldrar och brukade spendera helgerna och eftermiddagarna i publiken på svt's underhållnings program (Det kommer mera eller något liknande) tills han en dag ombads sluta delta eftersom hans ansikte var allt för bizarrt för att han vecka efter vecka skulle kunna smälta in i den avpersonaliserade folksamlingen. Ibland på lektionerna brukade han spela säckpipa för oss, och en gång bad han oss döda honom, efter att ha misslyckats med korrigeringen av ett matematiktest. Han avskedades plötsligt under outtalade förhållanden sedan han snärtat en flicka över kinden på musiklektionen.
Men minnet som det S's amorösa utbyt lösgjorde var ett annat, ett från många år senare då jag av en slump såg honom på medborgarplatsen. Han bar på en läskflaska och en kassettspelare och var iklädd ett par svarta skinnbyxor och en tunn svart jumper. Han hade färgat håret kolsvart trots att skalpen lös genom den tunna överkamningen och han satt som en centerpjäs bland en grupp tonåringar. Han hade inte åldrats en dag utan istället transformerats till en sorts neotenös apa, hans ansikte onaturligt oformat, med en benstruktur som tycktes uppluckrad inifrån över vilket hans strama trummskinnslika ansikte satt uppspänt, en plump pojknäsa och smala rosa läppar. Som om en sorts ålderdomens pervertering hade överkommit honom. Som om han övertygat sig själv att ungdomen per definition är något vi äger och således något vi kan berövas, något vi i dess omedelbara närvaro kollektivt åtnjuter likt ett privilegium.