söndag 26 april 2009

PUB

Puben P på Broughton road präglas av den konstiga stämning som uppstår i barer frekventerade främst av den äldre medelklassens garderobshomosexuella. De sitter alltid ensamma lutade över sina pints, eller undantagsvis över sina GT's eller vitvinsglas, och väntar. Ingen rör sig, men luften är ibland så tjock, att en penny skulle singla likt en fjäder om den tappades och de kvardröjande ögonkasten sträcker sig likt en fin väv över disken i mahognyimitation, över de billiga kopiorna av Georgianska Chesterfield fåtöljer. Flatscreenen visar let's dance. Damtoaletten är orörd. Tvärs över gatan festar den yngre generationen på de mindre diskreta Planet Out, CC's, och Habana, i stark kontrast till det namnlösa kamaraderie som P erbjuder. Till skillnad från de äldre männen kommer jag inte hit för den outalade gemenskapen eller det korta igenkännandet som de utbyter sinsemellan, jag kommer hit eftersom det är en av få barer i stan där ingen kommer att försöka inleda ett samtal med dig. Efter det artiga utbytet med bartendern sitter jag liksom resten av klientelet i ensamhet och betraktar de förbipasserande.

torsdag 23 april 2009

DEN DÄR JÄVELN MR BLAIR...

När New Labour under Tony Blair fick sitt uppsving under nittiotalet vred sig P var gång partiets namn yttrades över radion som ständigt spelade i hennes vardagsrum. Hon sög på sin whiskey med tomatjuice, hennes märkliga vice au preferance, medan hon svor åt nyhetsankaret. Det enda hon avskydde mer än Labour var tyskarna.
Till skillnad från den inbitne kommunisten A och vi andra som anade oråd när den skenhelige premiärministern levererade sin moderna retorik eller spelade gitarr med britpopens unga stjärnskott, hade P sina egna motiv till den heta aversionen. Labour, sa hon, Labour, I've had enough kids already. And I've had enough of it, som hon brukade klaga, meningen formad i den trötta munnen som om tungan hasade ned för en stege i ökande takt. Labour, partiet som bar detta tvetydiga engelska ord för arbete såväl som förlossning, blev i P's ögon, förlossningspartiet, partiet för de gravida, och de ändlöst födande, partiet som skapade och torterade mödrarna. Hon hade vid det här laget redan tappat räkningen av sina otaliga barn, refererade inte sällan till J som den mytologiske seventh son, trots att han inte var mer en nummer fyra. Och Labour, New Labour, hatade hon med en intensitet som fick den rosa fåtöljen att skaka av indignation.

tisdag 21 april 2009

DET ENGELSKA LEENDET

Den engelskindiske postkassören ler ursäktande mot mig i kassan och sedan håller han upp ena fingret som för att ursäkta sig en minut. Han har ett av dessa enfaldigt joviala ansikten som endast försäljare bär och därför en slags avsaknad av personlighet, som om hela hans karaktär har kommit att definieras av yrkesrollen och den småsinta girigheten. Jag kan föreställa mig att han skummar grädden av folks växel, att han ger ett pund eller 50p för lite tillbaka till blinda pensionärer och skolbarn och att bekväma cashsales med jämna mellanrum pulas rätt ner i de kritstrecksrandiga slacksen. Jag tycker instinktivt illa om honom. Och han fortsätter att le zygomatiskt mot mig, endast läpparna förvridna i det stela ansiktet. Långt ifrån ett Duchenne leende, påminner det snarare om den typ av tillrättalagda tandradssmil som beauty pageants åstakommer genom att stryka tänderna med vaselin, eller slår det mig plötsligt, de apgrin som chimpanzer anlägger när något skrämt livet ur dem. Och det slår mig hur märkligt det är att dessa så motsatta känslor har kommit att dela detta uttryck, leendet.
Och sedan upptäcker jag vad det är som så skrämmer denna framgångsrika unga man. En farbror, i en enorm rock trots hettan, har gjort entre och om än gäckande, så känner vi båda, när han kommer närmare den svaga lukten av urin. Och det är därför han ler på detta oförklarligt stela vis, och det är därför jag får känslan av att jag avbrutit honom mitt i en rörelse, att han hänger i luften som om någon tryckt på stoppknappen och tiden stannat. Och först när han inser att jag också känt den där doften av illa tvättade underkläder och inkontinens fullföljer han rörelsen, han böjer sig ned under disken och får upp en av dessa sprayflaskor med blomsteressens som alltid reklamförs av ideala familjer i de schweiziska alperna, och lutar sig över disken och sprutar den konstgjorda aromen, fleurs exotique, över mannens rygg. Ljudet påminner om en uppkorkad pava. Och doftpartiklarna lägrar sig långsamt över den nötta yllekappan. En kvävande tyngd av hibiskus och orkidé, les fleur du mal, indeed. Och postbiträdets orbicularis oculi muskulatur vaknar till liv och hans ögon rynkas och nu är det för första gången ett naturligt leende. What can I do for you today?

Bilden för övrigt av självaste Guillaume-Benjamin-Amand Duchenne, den franske neurologen och elektroterapins fader, som experimenterar med ansiktsmuskulaturens mekanik genom elektronisk stimulering och upptäcker det ärliga leendet, som kom att döpas efter honom. Den plågade saten på bilden led för övrigt av en sjukdom som gjorde att han inte upplevde smärtan som en normal testperson skulle känt, något som gav Duchenne möjlighet att
“... stimulate his individual muscles with as much precision and accuracy as if I were working with a still irritable cadaver”. I The Mechanism Of Human Facial Expression, från 1862, beskriver Duchenne f ö karln som “an old toothless man, with a thin face, whose features, without being absolutely ugly, approached ordinary triviality, and whose facial expression was in perfect agreement with his inoffensive character and his restricted intelligence.” Poor sod.

lördag 18 april 2009

VATTEN, VATTEN ÖVERALLT, MEN INTE EN DROPPE ATT DRICKA

Jag vaknar till den söta doften av körsbärscider i J's andedräkt. Han kvider på det där sättet som endast tonåringar gör, med en illa dold stolthet över vad som tolkats som en initiationsrit in i vuxenskapet medan hans händer, tunna och vita likt gossamer i morgonljuset, kramar om mitt högra bröst. Vi kommer alltid att vara barn slår det mig, vi kommer alltid att vakna till denna stilla komik, denna barnsliga overklighet. Också när vi älskar med varandra så gör vi det som två barn, som om det är nyupptäckt och främmande var gång, och vi med komisk naivitet axlar det där inövade vuxenskapet.
Han har somnat i skjortan jag fumlande försökt knäppa upp vid fyra tiden på morgonen, och en servett hårt pressad till ett rynkigt ägg i vänsterhanden. Ögonen liknar krossade körsbär, vilket kanske är varför jag inbillar mig att han luktar frukt, när jag senare överväldigas av doften av härsken vinäger. Till skillnad från mig, som blir antingen lite uppsluppnare eller lite elakare efter ett par glas, blir J någon helt annan när han dricker. Jag bär honom hem från Viewforth till Broughton sedan han tumlat ut ur den ännu rullande taxin och liggande raklång på trottoaren spytt på trappan till konstskolan. Vid Forest road börjar han gråta, han går dubbelvikt och snyftar, och när vi tillslut når statyn av den lille hundjäveln Greyfriars Bobby, går han ner på alla fyra och kryper fram och säger att han vill dö. Han snyter sig i handflatan och stryker fingertopparna mot kullerstenen. Och medan jag axlar hans tyngd börjar han sjunga med den tunga andedräkten mot mitt öra och hår:

I don't believe in an interventionist God
But I know, darling, that you do
But if I did I would kneel down and ask Him
Not to intervene when it came to you
Not to touch a hair on your head
To leave you as you are
And if He felt He had to direct you
Then direct you into my arms

Into my arms, O Lord
Into my arms, O Lord
Into my arms, O Lord
Into my arms

fredag 17 april 2009

THE HARR

Vädret har vänt, den svekfulle fan. En vit matta har dragit in över stan och hänger i sin frånvaro av färg tungt mot byggnadssiluetterna. De två färgerna tycks äta sig in i varandra om morgonen. Trots de intensiva kontrasterna flyter gränsen mellan det bländvita och taknocklarnas bläcksvarta oupphörligen samman, hela staden ser ut som en fet svart rök som hägrande slås upp i vinden och silas ut i himlen.
Endast South Bridge penetrerar upplösningstillståndet, likt ett valv över det lätta fuktiga intet. Lutad över de grönröda broräckena stirrar vi ut över tomheten. Ingenting går att se varken under, över eller bortom oss. Också solen har svalts i den våta havsdimman, och hänger likt en upplyst klocktavla utan visare, en patetisk slant, över the West End.

Photo: Andrea Galvani.

onsdag 15 april 2009

ARRANGEMANG

Uppståndelsesöndagen kom och gick, P förblev i kryptan. Och dödens angelägenheter skiftar form, från det abstrakta till det konkreta. Vi pratar inte längre spiritualism över whiskey, istället pratar vi testamenten och begravningsdetaljer över sherry (medan vi långsamt tömmer den avlidnas spritskåp). Vi sitter nere i Ps soffa och äter macaroni and cheese som I har kokat och systerdottern P går ner i split på golvet och ropar glättigt: Did you know a cardboard coffin is more expensive than a wooden one? A har satt på en video med yoga övningar som rullar i bakgrunden, två seniga 80tals gymnaster vrider sig groteskt på en matta vid medelhavet till improviserad stråkmusik, and stretch, inhaaaaaaaaaaale. N röker torrt gräs med ögonen hängande likt en hunds, skrämmande uppmärksam på vårt kroppspråk ,våra rörelser, våra ansikten som vore detta en sorgens tentamen, blicken dröjande över mina händer som kramade gräver sig igenom varandra. Hennes egna ögonglober ser ut som druvor som pressats och sprängfyllda gett vika för trycket och tömts på saft, torra och glasartade.
Begravningsmusik, begravningsannonser, begravningskostnader, ska hon bära klänning eller sina egna kläder i graven?, begravningstal, begravningskista, ska vi hyra en likvagn?, begravningsblommor, begravninggäster, begravningskort, vad ska vi bjuda gästerna på?, begravningkläder, lilla P nu med foten bakom nacken: do I have to wear black?, begravningspriser,
kremeringspriser, hutlösa! kistpriser, annonspriser, advokatpriser, rip off!, spritpriser, spritlager, spritpåfyllning, begravningsskål. Sherry någon? Sliskig rödlätt sherry.
De har hyrt in en talare till begravningen, en främling de tickat på någon lista, som har som yrke att tala åt de som inte vill, orkar eller kan tala. Eller de som inte har något att säga. Alla kan ge henne lappar med saker de vill att hon ska skriva in i talet. J rycker på axlarna. Och N's ögon blixtrar inkvisitivt inför denna antydan till ignorans. De har valt jazzmusik till begravningen och whiskey och smörgåsar till vakan, som ska hållas i den redan uttömda butiken i P's lägenhet. Är det någon som ska till Indien snart? P ville bli få sin aska strödd över Ganges. Alla skakar på huvudet.
Medan J diskuterar arrangemangen, med handen på mitt lår, räcker någon över ett fotoalbum. Och för första gången sedan jag träffat J stirrar jag rakt in i hans barndom. Bilderna ramlar ut ur det illa ihopsatta åttiotalsalbumet, men där är de alla. J, en fet ägglik baby i lila overall, leende mot kameran intill P, tjugo år yngre och friskare, med långt peroxidblont hår och hårda drag, liksom hackade ur sten, stela och grova, knappa månaderna innan schizofrenin. Och där är J's pappa A, den gamle hippien, med långt brunt hår i en sjal om huvudet, samma höknäsa och plirande ögon. Och N innan lilla P föddes, och I med en grottmans ansiktsbehåring. Förbi P's hårda pastellteckningar av A, henne själv och en sedan länge avlägsen syster, våldsamt tecknade i tjocka drag över papprena, hennes eget ansikte allvarligt och skugglöst, till åren än längre tillbaka, med N som spädbarn på sextiotalet i den rebelliskt rosiga unga P's famn, pastellpalett och försommarträdgård, en sjal om det bobbade håret och eyelinern likt två pilar upp mot tinningarna. Och därefter, klassfoton, i femtiotaluniformer, P på främre raden, med namnet snirkligt textat vid hennes halvt neddragna knästrumpor trots att hennes rufsiga tofs och upproriska blick genast skiljer henne ur flickgruppen, en räv bland kaniner.
Jag viker ihop albumet.
Det är som att gräva genom sediment av sorg. Lager på lager, fotografi på fotografi av porös historia, och sedan åter slå i sten: vi börjar om, sherry, någon?, annons i tidningen på fredag, begravning på onsdag, pappren att signera, dödförklara och dödsintyga, begravningskaffe, begravningssmörgås, begravningsjazz, ad nauseum.

måndag 13 april 2009

POST MORTEM

D gjorde en konstform av dödens närvaro. D's första barn, en dotter, överlevde inte, hon föddes miniatyrisk och askvit för över tjugo år sedan. Han och C förvarade hennes aska i en urna i sovrummet. När jag första gången besökte honom uppe på 75an, frågade han om jag hade träffat Anna. På frågan vem Anna var förklarade han att det var hans dotter. Verpå han reste sig hummande i strumplästen och förklarade att jag borde bli ordentligt introducerad. Och sedan rörde han sig ut ur rummet, riktningslöst och vaggande, medan cigaretten svedde de hopskrynklade rizzlapapprena i den gamla medelhavssnäckan han tillfälligt använt som askfat. Han kom tillbaka med en mässingsvas och höll fram den åt mig. För ett ögonblick väntade jag på att han skulle öppna det lilla locket och låta mig titta ned på askan, (kotymen vid introduktioner till de kremerade var upp till detta ögonblick något jag svävade i ovisshet om), men när han istället vinklade dess välvda sida mot mig, sträckte jag ut handen och lät den vila mot metallen. D nickade högtidligt, Lynn this is A, A this is Lynn. Han ställde ned henne på salongsbordet och drog av sig strumporna på det där offentligt privata sättet med vilket han utförde de flesta sysslor. Han hade två andra söner. Ibland brukade han säga om sin son, A, att han var Anna reinkarnerad, eftersom han hade en flickas fingrar, med långfingrar som smala sträckte sig över sina kamrater i V-formation. Nu tittade han på mig och nickade förklarade mot urnan: its her ashes, som om det inte redan vore uppenbart. She died before she was born. Jag rullade en cigarett. När D fick mig att känna mig obekväm rökte jag alltid. De skrumpna masklika stumparna i C's äggkopp var ett mått på min nervösa disposition. Ibland kunde jag känna illamåendet komma krypande när nikotinet knastrande briserade bakom ögonen, men det var inte mer än en gång jag rökte så många handrullade cigaretter att jag askvit stapplade ut i hallen och svimmade på den arabiska handknutna mattan, det orientaliska mönstret kaleidoskopiskt spinnande innan det slog över i bländvitt. När D plockade fram A, vilket han skulle göra ytterligare ett par gånger under vår vänskap, rökte jag gränslöst.