SLUTET

Dagar som denna hukar man i soffan med en känsla av att slutet är nigh. Skyarna ligger likt ett sänkt ögonbryn över horisonten, molnen rynkade över Fife. Och regnet över den kolsvarta asfalten likt en repor i en vinylskiva, som smattrande hakat upp sig, dropp-dropp-dropp, innan hon knastrande slår över i ett nytt spår, spott-spott-spott-tvi. Kylskåpet gapar tomt och plånboken skramlar av kopparmynt. Det blir ingen frukost idag. Kaffet är ransonerat, en vattnig grå soppa att skölja ned den sista skiva bröd med, sedan möglet karvats av kanterna. J gapskrattar framför datorn och spelar nyheterna på repeat, loopar av missnöje och förtvivlade börsmän. I'm buying the newspaper tomorrow, säger han, fastän han redan kan Dow Jones's, FTSE's och Nasdaq's fall i procent och punkter och korrigerar de ekonomiska professorerna som vältrar sig i depressionen på BBC. För snarare än att läsa om eländet kan han inte låta bli att hungra efter domedagsretoriken. Meltdown, Chock Fall, SELL SELL SELL, Doom... It is now Joes, the end is now. Och likt en pojke med fingrarna i kakburken flinar han lyckligt. Nåväl, det här är mannen som, som pojke, i det då fortfarande ruffiga arbetarkvarteren i Stockbridge brukade väcka grannskapet genom att spela BBC's skivor med ljud exempel från världskrigen på högsta volym över kvarteret, med högtalarna baxade mot fönsterbrädet och skivspelarnålen gnagnade sig genom bombmattor, surrande Heinkel HE 111's, varningssirener och springande fötter över Londongator.
I själva verket har varken min eller J's idé om undergången åldrats. Uppvuxna i naiv okunnighet om verklig destruktion lånar idéerna om världens stundande fall sin estetik från främst från världskrigen, och sedan 9/11 och Hollywood. För trots att vi sett alla typer av samhällsliga kollapser uppspelade med grotesk detaljrikedom på vita duken, och om och om igen stirrat på NY's två tvillingar som borrar sig ner genom dammet och gatan, så förblir klippen höljda i en ganska skrämmande grad av fiktion. På samma vis som när jag i de begynnande tonåren gick till simhuset kort efter att min mormor omkommit i Estonia-katastrofen och med en slags lustfylld förskräckelse så sexåringarna klamra på de flytande plastmadrasserna och skrikande vältra dem på ända - det är bogvisiret! Vi sjunker, hjälp? - alltmedan de gurglande imiterade å ena sidan drunknande, å andra sidan räddningspersonal. Estonia, uppspelat i minityr, på Dalen's badhus. Jag fann dramat på en gång förlösande som förvirrande, med vilken rätt?, och samtidigt, med alla obarmhärtigt tunga bördor, måste vi också omfamna den där humorn.
Så med marknadens kollaps, infinner sig en känsla av trettiotals-depression, för kollapsen måste onekligen vara en tillbakagång, en anakronism. Jag roar mig med att hamstra burksoppa, en av mina mer obskyra passioner, och annan behändig mat för den stundande laglösheten. Säckar med ris, och staplar av silverburkar, havregryn och torkade bönor. När kaos knackar på dörren, kan vi slå sönder vardagsrumsmöblerna och spika igen ytterdörrar och fönster, klyva upp de nylagda golvbrädorna i hallen och elda dem på öppna spisen, till skydd mot kylan. Och vi kurar ihop oss framför J's gamla radio och lyssnar på rapporterna på nyheterna, med en känsla av att det är det inledande kollaget i en undergångsfilm, orkanerna som drar in över världen, knaster, marknadernas kollaps, knaster, ur vilket sakta urskiljs rapporterna från något av de ändlösa krigen mot Terrorismen, knaster, ledarskapskris, knaster, och som om det vore nittionhundrafyrtio rycker vi till och stirrar oroat upp mot den våg av mörker som väller in över de skottska skyarna när ljudet av ett lågflygande plan överröstar nyhetssändningen. Och till middag kokar vi linser och potatis som vi äter i fönstergaveln, med världen bakom glas, som om verkligheten pågick mellan våra väggar och resten av världen låg bekvämt nedsänkt i en enorm monter och vi likt trötta studenter i det lilla museum som är vår lägenhet slog oss till ro för att betrakta den.
This is the witching hour... 23.30 och dags att slå av ljusen och bada osedda i det blåa mörkret. Genom lägenheten som tycks nästan självlysande i svärtan, som om möblerna tänts upp inifrån och glimmar stilla spelar vi amerikanska krigmantran från 1930- och 40-talet. Och somnar till den absurt muntra jargong som endast totalt mörker kan tvinga fram.

Johnny Bond, Der Fürer's Face.

Luis Oliveira & His Orchestra tillsammans med Walt Disney, Yankee Doodle.

The Southern Sons Quartett, Praise the Lord and pass the ammunition.

THE END.... (I wish)

NATTSCEN OCH FRÄLSNING

Utplacerade under vindrutetorkarna på bilarna i hela New Town har någon på hundratals handskrivna lappar lämnat ett vint religiöst budskap:

Jesus love you very very much... And to wait for his son from heaven. Whom he raised from the dead. Jesus who rescues us from the coming wrath.

Samma text om och om igen på hopvikta A4 ark. Natten här lägrat sig över Broughton likt en tung filt, likt ett draperi över Fife vid horisonten, där endast elden från gasverket blinkar likt ett vakande öga över höglandet. Mörkret drar fram ljuden från gatan, förstärker dem och kastar upp dem mot sovrumsfönstret: sirener, porlande piss mot stenväggen till galleriet över gatan, och ett äktenskapligt gräl som slår upp en våg av ljus i fönsterna i grannhuset utmed Union Street. En pojke följer hulkande det skrålande gäng knappt myndiga som tänder upp sina nyförvärvade cigg på vår bakgata, skärmen till kepsen likt en skugga över ögonen, och de neddragna tracksuitärmarna kramande om en orange lucozade. Hans kropp skakar spasmodiskt. Gatlampan blinkar. Staden är uppvänd och uppriven. Gatorna blänker i mörkret likt silverfjäll, färska och tunga av dofter, nyskördatde fält nattvarelserna blint påtar fram genom. Här finns något för alla. Mörker för de fula. Vila för det trötta. Älskare åt de trånande. All night chip suppers åt de hungriga. Och för de verkligt förlorade finns frälsningen på en armlängds avstånd. Ett tidsbegränsat lustlandskap. Klockan är ett och rör sig sakta mot morgondagen.

Bild: Jean-Jacques Lequeu

UNGE HERR HADAY'S SKRÄDDARE

-Lets recreate Mr Haday! Lets piece him together from what we've got!
N har redan börjat klä av skyltdockan och samlat ihop den outfit, tillhörande en okänd Mr Haday, som jag funnit i klädsäckarna i källaren till det second hand emporium jag deltidsanställts i för att överleva vintern. Liksom i förbifarten pekar jag ut för henne hur märkligt det är att vi känner denna man genom hans kläder, hans kropp snarare än hans själ, hans mått snarare än hans ansikte: 36-32-29. Ett spöke vi allt för väl kan förköttsliga. Medan N klär dockans flagade bakelitkropp nagelfar jag plaggen; två västar, två frackar, två par byxor och en kavaj. Med viss Sherlocks deduktionsförmåga går följande att konstatera: 1.samtliga plagg är anspråkslöst skräddarsydda av en Tom Brown tailors, nummer ett Eton High Street (där nämnda firma visar det sig har legat sedan 1784, och ligger än idag samt ytterligare en butik numer, för att ge en idé kring nämnda skräddares status, på London's Saville Road). 2. Unge Herr Haday har noggrant stavat sitt namn i kapitäler på samtliga plagg. Hans handstil är ett barns kantiga förstorade tecken, liksom dragna med pennan hårt kramad med hela slutna högerhanden. Varför vi tveklöst finner oss lägga epitetet Unge till det först antagna Herr. 3. Västarna visar den typ av nötning som endast år av användande skapar, det tjocka tyget över armbågar, och knän sprött och nästan genomskinligt. De gulnade västlinningarna uppskurna i tunna fransade strängar under armhålorna. Och såväl kragar som armbågar på frackarna har förstärkts med tjock vaddering. 4. Den praktiske Unge Herr Haday's garderob består av identiska plagg i exakt samma storlek. Identiska svarta västar, med, vid inspektion, identisk nötning, identiska frackar och identiska byxor.
N nålar fast de tomma byxorna vi dockan. Fantomben till en fantomkropp som huvudlöst stirrar ned från sin pedistal. Och med omsorg knäpper hon upp den lilla västen och rättar till kragen på fracken. Herr Haday har lånat någon annans armar, likt två proteser gestikulerar de åt honom, den högra vid hans sida och den vänstra hållandes en käpp. Givetvis är detta ett uttryck för den form av hybris som Gudarna tillslut kommer att straffa oss för. Frankenstein skulle ha varit stolt. I second-hand branchen, i lika hög grad som för dödgrävarna och begravningsbyråerna är döden och efterlivet högst materiellt. Vi är, gud förbjude, knappast vad folk minns, utan snarare vad vi fysiskt lämnar efter oss. Vi är det halvtömda vinglaset vi ställer ifrån oss innan vi får vår hjärtattack, eller pottan under sängen på sjukhusbädden, vår skoluniform, de nötta märkena vi lämnat i vår favoritstol, och hårstråna som ännu sitter klistrade mot dynan i hårborsten. Och så finns inga Gudar kvar. Endast de så djupt banala kläderna vi tagit av oss.
Och det slår mig hur fel vi har jag och N när vi roar oss med att återskapa käre herr Haday på onsdagseftermiddagen. Vi, generationen för vilken kläder kommit att jämnställas med identitet, läsbara likt romaner, och utreade på HM under nyckelordsspammade affischer. Vem vill du vara! Go ahead, var vem du vill så länge du köper din själ från oss. Den moderna Mefistofele förståss säljare snarare än köpman.
Ändå kan vi knappast läsa vår frackklädde frände med våra moderna antaganden. Vi antar tveklöst att han är en vuxen man eftersom han bär frack, att han är fattig eftersom kostym är välburen, och att han är analfabet eftersom hans handstil trots klädernas vuxna storlek förblir ett barns. Internet, denna vidunderliga källa till kunskap, rättställer historien. Tom Brown, skräddaren, klädde nämligen främst den anrika pojkskolan Eton's studenter, vilka, ...host..., knappast sörjde över brist på tillgångar. Herr Haday, most likely, var en gänglig student i den finaste skräddarsydda uniformen, frack, väst och kritstrecksrandiga byxor. Och så har vår unge squire fått en rudimentär historia och en skisserad identitet, såväl som en kropp. Spöket kryper sakta ut ur skuggorna. Lägger man örat till rocken och andas in den tunga doften av malkulor och fukt, kan nästan höras de hurrande pompösa körerna i Etons välkända Boating Song .

But we'll still swing together,
And swear by the best of schools,
But we'll still swing together,
And swear by the best of schools.

Foto: En formellt klädd Eton-student och några roade stadsgrabbar, förevigade av Jimmy Sime1937.

ENÖGD I DE BLINDAS RIKE

I den bokhandel min käre papa har varit anställd i nästan hela mitt vuxna liv var ledordet länge kunden är kung. En simpel och patroniserande alitterering för fotfolket att minnas och inte sällan ironisera över. Kungar, nåväl, i antikvariatet måste de snarast liknas vid majestätiska djur att artbestämma från skrivbordet och nedteckna i den antikvariska faunan. De flesta är studerande från konstskolan intill, unga trådsmala flickor i smakfullt bohemiska klänningar och deras rufsiga män med slappa kostymer över estetiskt trasiga jeans. Den andra hälften är amerikaner som aningen arrogant beklagar den svaga dollarn och prutar aggressivt, eller frågar saker som hur böckerna är placerade, efter titel, författare eller datum, liksom blinda för de ändlösa skyltarna med A-Z's. En äldre kvinna beklagar Picassos drogmissbruk, han var ju så duktig, men inte kan man väl köpa Picasso-böcker, när han var en sån där missbrukare... En punkare med matrester i mungiporna stirrar blint in i hålet där Stephen King böckerna fattas. En äldre man i tweeduniform letar irriterat igenom den skottska språkavdelningen. Och lördagsnattens rumlare hamrar nävarna mot fönstergallret när de går förbi. Efter klockan åtta är det tomt, är och förblir det tomt tills nattvarelserna ramlar in framåt tio. Det är då de verkliga vilddjuren dyker upp.
En natt för inte så länge sedan, med det skottska regnet vräkande likt en mindre deluge utanför, skakande i fönstergallren och piskande kullerstenen, vältrade sig en man i fyrtioårsåldern in genom dörren. Den grova accenten lika tung som regnet med den tjocka alkoholhaltiga andedräkten lyckligvis likt en tolk över de fuktiga läpparna. Betty, sa han till mig och föll till golvet och kurade ihop sig på mattan. Hans skor tycktes flyta ut över den orientaliska väven, medan vätan åt sig in i fibrerna. Och den sura skjortan tecknade de tjocka vecken, den fasta feta magen och de små hårda bröstvårtorna i Royal Stewart tartan. Betty, sa han igen. Och sedan som om mitt ansikte för första gången tog form, strök han handen genom det råttgrå håret och slog av dropparna likt en hund skulle ha skakat av pälsen, och frågade: Where ama' ? The west port. Where? In a bookshop? Ay. Han lutade sig tillbaka mot böckerna och sträckte ut benen över mattan likt en drunknande som just kastats i land. De rödspruckna ögonen flackande i ljuset, pupillerna likt små pepparkorn. Ah need te git heim? Where ama' ? Och utan att lyssna pekade han på hunden. Is tha yer dog, lass? Wus'is name? Ay, doggie, cum'ere! Dog! Han lutade huvudet mot hyllan och drog slött ut en bok och lät den falla ner i knät. Ave ye ried all these books, ey? Ave ye reid this one? Ah need te git heim?
Och någonstans mitt i den repetativa monologen sprack hans bröst upp i Beethovens nia och han fumlade över skjortfickorna och fick tillslut upp den lilla telefonen, höll den på en armlängds avstånd från kroppen, plirade mot de lysande knapparna och pressade skakande in yes innan han rosslande ropade ut i rummet och luren, Oi Betty. Jag kunde höra hennes mullrande hosta på flera meters avstånd, som om den slet hennes hals i bitar och skar upp den mjuka kvinnorösten. Where yous at? väste hon. Ahm at die hus waitin... die ye nae ken... gittin blottered night and day... Where yees at, ey? Han sträckte över luren till mig. Eis Betty sa han. Eis me wifie.
Wheres'eh at? gnisslade Betty. I en bokhandel svarade jag. Whos this? Jag jobbar där. Where? I bokhandeln. Oh ay, and wheres yous at then? West Port. Ay, and was'eh dun there then? Jag ryckte på axlarna. Han låg utslagen på golvet. Drunk, ey? Bettys hosta knastrade genom luren. Git aus a taxi will ya, doll, git'em back te the hus for us. Jag stirrade på hennes make. Han bläddrade rastlöst genom Greven av Monte Christo som ett barn skulle närmat sig litteraturen, sidorna rullande av och åter i hans händer likt ett utspänt dragspel. En skeppsbruten på den handknutna mattan. Var bor ni? sa jag. I have nae money, Betty, bröt mannen in. I dunno where ah am? West Port, intygade jag igen till honom och hustrun som redan upprepade hans fråga. Where yous at? En bokhandeln, sa jag. Betty suckade. Ah'll be a second, dear. You answer, dear, you answer when Ah call, cuz ehs useless. Varpå samtalet bröts. Mannens log sitt tandlösa leende mot mig. Och sedan vilade han huvudet mot mattan. Jag lyssnade till hans tung snarkande. Så här dags fanns det ändå inga andra kunder att underhålla. Inget annat att göra än att att slå på tekannan och lyssna på vattnet som dundrade hamrade mot plastkannan och dricka ytterligare en kopp PG-tips, röka ytterligare en cigarett och stirra ut över den kolsvarta gatan utanför, stenen som regnet polerat upp och som glimmade i gatljuset likt svart silke eller nyimpregnerat läder.
När Beethoven för andra gången rasslade genom tystnaden, slet symfonin vår utslagna gäst ur den druckna halvdvalan. Nästan automatiskt slet han mobilen ur fickan och ropade sin hustrus namn. Betty. Men istället för att svara räckte han luren till mig. Hallå, sa jag. Eis tha you, eis tha the gal ah talked te earlia? Hon rökte nu. Hennes rosslande tal uppbröts av de sega utandningarna och de knastrande blossen. Eis eh still there? Och igen: Where yous at, dear? West Port. Eis tha ahn address? Mhm. Ay. Det lät som om hon slog ett glas i golvet. An who are yous? En bokhandeln. Han ligger och sover här på golvet. Oh ay, on the whiskers, ey? I stort sätt samma samtal passerade. Ah'll be a second, dear. Ah second. Ah'll git him heim. Nae worries. Just a second. Bettys röst skars av.
Mannen blinkade mot mig från golvet. Greven uppfläkt över hans ölfeta bröstkorg, den fasta utspända ballongfetma som de skottska pubarna isolerar sina stamgäster med mot vinterkylan. Betty, sa han. Och sedan stirrade han sig runt om. Eis this a library? Where ahm'ah? West Port, svarade jag. En bokhandel.
Betty ringde ytterligare fem gånger. Hon hostade. Hon rökte. Hon frågade om och om igen var han var. En minut, bara, jag ringer tillbaka. Dear. Doll. Lassie. En minut. Nae worries. Runt klockan elva, när jag givit upp såväl stängning som förhoppningen om att ta den sista bussen till Broughton, kunde Betty tillslut förmedla något annat en tunga rökpauser och upprepningar av dessa två så fundamentala frågor: var är han? vem är du? Istället sa hon att Ben skulle ringa.
Ben till skillnad från de andra två, hade en bankmans röst, välartkulerad, nykter och irriterad. Where is he? var det första han sa på klockren oxford engelska som skar genom språket likt mjukt smör, hackade orden in på dess bara beståndsdelar: w-h-e-r-e. The West Port, svarade jag. Where's that? Det var som att fylla ett sprucket kärl och lyssna på porlandet av vattnet när det sipprade ut över händerna. Som om språket den där natten verkligen hade finmalts inpå atomär nivå och bokstäverna slumpmässigt grupperat om sig. Where eller reweh, vad skilde dem åt. West Port, Wet Ports, Swept Rot, whatever. That's the adress, sa jag. That's where we are. Never heard of it. What are you then? En bokhandel.
Butiks-collien hade krupit ut intill den utslagna mannen och slickade hans läderartade hand. Mannens ansikte utslätat och föryngrat i sömnen. All hail the king, tänkte jag. I will call you back, sa Ben, I'm in the car. Och utan att vänta på svar la han på luren i mitt öra. Knappa sekunderna senare rasslade Beethoven åter genom tystnaden med sitt digitaliserade rapapapam och Betty, plötsligt upplyft, frågade igen om hennes make fortfarande var där. Ben eis cumin, sa hon. Ben joost neid te know where yous at, eh's in ehs caw, ehs cumin. Wha's yer adress, dear? Jag stirrade ut över gatan utanför, gatan som slukats i mörkret, vars namn uttalades likt en mytologisk plats', paradiset, atlantis, midgård, west port. Ay, sa hon. Ah'll till ehm.
Det var som om natten aldrig skulle ta slut. Som om vi skulle bli sittande ofunna för all framtid, jag hunden och den komatösa mannen. Jag kunde inte föreställa mig ansiktena bakom de båda rösterna. Jag kunde inte föreställa mig bilen eller cigaretterna som Betty rökte. Jag kunde inte föreställa mig att det kompakta mörkret utanför skulle kunna penetreras. Istället tycktes bokhandeln nedsänkt i svart lera, som om byggnaden sjunkit genom marken. Vi kunde slå upp dörren mot en vägg av sand, och betrakta maskarna, larverna och de små baggarna som skrapade mot fönsterglaset och det dämpade ljuset där bakom. Sån var natten.
Istället ringde Ben igen. I'm here. I can't find no bookshop. Where are you? Var är du? sa jag. The bloody West Port! Jag kunde höra motorn sakta ner. Han tystnade. Jag kunde höra honom andas irriterat. Och sedan bildörren som smällde igen. Sekunderna senare bröt ljuden in genom ytterdörren och hörseln och synen kolliderade obarmhärtigt när ljuden av Bens flåsande steg hamrade mot trumhinnan och den främmande mannen rörde sig upp över mattan mellan bokhyllorna. Märkligt nog kan jag inte för ett ögonblick minnas hans ansikte. Bara den lakoniska kommentaren, Lets get out of here..., medan han baxade upp den tunga kroppen mot sin axel, ett sista utbyte som tillslut satte punkt för en natt av rumslig förvirring.

TVÅ QUIJOTSKA PIKARESKER OCH EN IDENTITET DEL 2

KAPITEL TVÅ
i vilket vår existensberövade protagonist och hennes ömma moder når Polisen Passverk (och i vilket vår författarinnas kvävande pessimism har trubbat av den tidigare så storslagna Siglo de Oro retoriken)

Statliga institutioner följer en estetik som för mig alltid påmint om en melange mellan en slätstruken byråkratisk retrofuturism, (identiska rader av identiska bås i toner av vitt, metallgrått och beiget, svarta stengolv, och 70-tals draperier, tv-skärmar som rullar fram informativa notifikationer, maskiner för nummerlappar, och skärmar med röda digitala siffror som annonseras av mekaniska röster) och den dämpande tillfälliga design som kännetecknar väntrum hos tandläkare, på flygplatser, och gynekologer, en ansträngd falsk behaglighet, soffgrupper och små bord med annonser att blint bläddra genom, växter slumpmässigt utställda lokalen, andandes grön luft, upplättande den betyngande känslan av miljöns meningslöshet. För rummen är inget annat än passager, tillfälliga stationer vi tvingas besöka men inte stannar ett andetag för länge på. Därav tystnaden, de viskande samtalen i båsen, de väntandes frånvända blickar, för vi har inget att säga till varandra här, inget som inte kan vänta tills senare. Det är som om tiden står stilla.
I centrum den rundade serie bås med oranga draperier och inglasade diskar bakom vilka uniformerade män och kvinnor auktoritärt betraktar de ansökande. Till höger en uttråkad man inglasad med skylten Reception, ovanför, och under klistrat mot glaset, skuggande hans ansikte, i kapitäler, Inga passfrågor. Skorna klapprar mot stengolvet. Klockan står stilla men besökarna räknas ned i rött över våra ansikten, byråkratins egna urverk, tickande i människor snarare än minuter, och ack så långsamt. Det är alltså hit vi existensberövande köar för att åter bli människor. Jag igen med min moder i hälarna, min privata garanti.
Mannen i det glasbås vi tilldelas har antydan till en brytning och skakar nästan omeddelbart på huvudet när jag skjuter mitt rudimentära pappersarbete över furudisken. Och sedan, som om han likt en hund blir varse vår gnagande oro, byter han snabbt auktoritetens mästrande retorik mot magisterns. Han pekar på det enda röda ordet på skärmen, där mitt ansikte från tio år tillbaka, sjukt stirrar ned på oss tre. Utvandrad. Det kan bli problem... Och så börjar han ingående förklara detta ords betydelse och hur det för alltid kommer att klänga fast vid mig, med, kanske inbillar jag mig, en värme hos någon som allt för väl kan dessa platsbestämmande adjektivs innebörd. Prefixet in i detta fall än mer komplicerat än det rebelliska ut. Min garantörs ansikte förlängs långsamt som om rummets gravitation skiftat. Är hon inte längre svensk? säger min mamma. Och som om vid närmare eftertanke innebörden av ordet sjunkit in: Var hör hon då hemma? I själva verket mottar jag beskedet med samma förvåning som de andra två. Jag minns knappast själv vad jag signerade på ambassaden ute på industriområdet i förorten Musselburgh efter en två timmars vilsen march utmed en gata som helt saknade både gatunummer och hus och absurdistiskt gränsade till å ena sidan en motorväg, å andra sidan en tre meter hög symbolisk och bokstavlig stenmur. Den distingerade grå herren, som på svengelska mottog mig, och buttert skakade på huvudet åt min skärrade existentiella inkompetens, du kan inte din adress i sverige? du minns inte när du kom hit? du kan i själva verket inte redogöra för något alls?, fick mig alltså att byråkratiskt lämna det land som jag fysiskt lämnade över fyra år sedan.
Du har klippt navelsträngen, säger min mamma således skrattande till vår uniformerade byråkrat. Och med den positiva och barnsliga energi med vilket hon mottar också de mest negativa nyheter, räcker hon över handen till polisen och skakar den varmt, nåväl, det här måste firas! För sedan gravitationen fallit på plats, och mitt ansikte fotograferats av maskinen till höger om oss, i vilken min namnteckning också matats in, och på vars lilla skärm jag kan se mitt liv summerat, är allt i min mammas ögon en ursäkt för en fest.
Vi lämnar passkontoret tomhänta men med en känsla av slutgiltighet. Jag antar att det är klart nu. Att jag tilldelas alla nummer, konton och bevisföring jag behöver. Det här är vad det innebär att vara en styrkt person. Signed, sealed, delivered. Och i bilen slår vi av Rosinantes mekaniska vägledningar, kör vänster, sen sväng höger, och mamma vänder sig till mig, överkommen av den anarkistiska mållösheten, tja, vart vill du åka nu?

Gravyr: Doré

TVÅ QUIJOTSKA PIKARESKER OCH EN IDENTITET DEL 1

KAPITEL ETT

i vilken är beskrivet vår hjältinnas och hennes trogna följeslagares äventyr på Skatteverket

Så sätter vi alltså av i den gråa wolkswagen, så snart vår simpla morgonrutin avklarats, jag och min ömma moder, en av de få som ännu kan byråkratiskt bevisa min existens. På jakt efter väderkvarnar, doppelgängare och dokument. Vässa lansen moder, hjälp mig på med rustningen och krön mig i den tunga hjälmen, stå på pedalen, gasa rosinante! Mitt eget bekanta ansikte gäckande i fjärran, i backspegeln, och bakom kungsholmens fönsterglas, likt en flyende tvilling, en hägring i den existentiella öknen, när vi styr ut. Jag har framgång i blicken och existentiell hunger i magsäcken. Stolta moder, exklamerar jag, min vän och väpnare Anne-Marie, skåda där, skymtar jag inte min dubbelgångare och pendang, vid Gud, vi måste skynda! Och min åldrade chaufför förtvivlat kramande tyglarna. Vad, dotter? Det bleka ansiktet vid vägens slut, den svängande kroppen, jag ber, hon suckar, Gud förbarma sig, för där står inte annat än den de bleka stenväggarna till Skatteverket, där svänger inte annat än de tunga glasdörrarna till entren. Alltmedan vår nytvättade Rosinante dikterar vår väg med kvinnlig mekanisk röst: kör 300 meter, sen kör vänster, kör vänster, målet synligt till höger om tre hundra meter. Och jag i framsätet kramande mina papper, med min andalusiska basker neddragen över öronen och mina nyss avklippta kalufs, jäktar på min eskort: På pedalen, moder, skynda, skynda, för tiden är kort!
Skatteskrapan reser sig ur dimman, likt en stjärna i en nattsvarthimmel, dess fönsterglas brinnande i septembersolen, likt stora speglar i brunt guld. Och innanför de kraftiga dörrarna, den frenetiska hymenopteriska kontorsfebrilitet som denna byråkratiska perpetuum mobile föder sig själv på. Trötta bönder i beiga fåtöljer ovana vid vår chivalierska framtonig och romantiska retorik väntar på skatteåterbäring, skuldlättnader eller, gud bevare, skuldbetyngnader. En maskin på väggen tilldelar oss ett nummer. Nåväl, vi väntar. Min kusk och garantoor redan upptagen med att studera den högst bisarra konst som spritts ut över lokalen, de små optiska illusioner som borrats fast vi väggarna. O Anne-Marie, låt dig ej förledas av dessa förföriska mönster, klagar jag, redan plågad av idén att min jakt likt dessa artistiska förvillelser ska anta omöjliga proportioner. Och siffrorna klagar ut med mig. Nummer tjugoåtta, tjugonio, figurerna tecknade i rött över konstorspelarna. Trettiotvå. Vid gud, det är vi! Till vapen, ma mere, du mitt trogna blod! Folkmassan betraktar oss tigande när vi paraderar upp till det lilla glasbåset. Och kvinnan där bakom biter redan den vita tandraden mot underläppen med ögonen halvt slutna under ljusrören. Lamporna ackompanjerar rasslande hennes skrapande pennspets. Jag harklar mig och skanderar: Jag kommer tomhänt men jag begär inte annat än ett papper som säger att jag en gång fötts, ett papper som förklarar att jag finns. Och hennes ögon, den lömska ormen, krymper samman allt mer. Hon skjuter glasdörren åt sidan och skrapar de långa naglarna mot furuskivan, jakande med släpig röst. Vafalls. Min moder, den rationella, lugnt uppvisande sina kvalifikationer, sina ändlösa papper och kort med namn och fotografier. Jag är hennes mor. Kärringen skrockande förnöjt. Sluga sugga. Och sekunderna senare skjuter hon åter glaset åt sidan och vi motar det ännu varma arket över skrivbordet.
Och när vi åter sätter av ser jag henne igen, personen, jaget, egot, som vore hon mejslad i sten, kamouflerad mot de beiga granitväggarna, med huden marmorerad, smyger hon sig genom rummet; hennes ansikte flyter gäckande över de väntandes uttråkade anleten, hon stannar upp i deras ögon, nickar lekfullt igenkännande och jäktar vidare, rullar likt en siluettformad våg över glasrutan, över de röda siffrorna på pelarna och ut genom dörren; det är hon, det är jag. Snart, snart, jag jäktar på min trogna släkting, vidare, vidare, följ efter henne, där är hon, identiteten!

FLYGA

Det är något visst med resor, med att sitta strandade bland främlingar i timtal, som gör det möjligt att ogenerat studera varandra. Kanske är det det faktum att vi sedan vi rest oss och gått aldrig kommer att ses igen, kanske är det bara tristess. Rasslande flygplansdekor och vit kompakt upplyst dimma mot fönsterglaset. Och mannen intill mig slår över i rosa när vi lyfter, hans finporiga hud långsamt mörknande tills kinderna brinner i scharlakansrött. Flickan i korridorplatsen läser vogue som vore det en bibel, från pärm till pärm, ortodoxt sida efter sida, och hundörar i högerkant innan hon slår igen magasinet. Hon reser med två äldre damer i sätet intill och liksom alla som förtvivlat sammanbitet slår sig ner i sätena vid nödutgångarna i mitten av planet misstänker jag att vi alla tre har kalkylerat överlevnadsstatistiken på Ryanairs flight FR9304 denna stormiga natt. Och att de liksom jag försöker acceptera döden. Vilket i natt mot förmodan, känns ganska lätt. Nåväl, döden, så mycket mer än så är det trots inte. Min granne rullar upp sitt tuggummi paket intill mig och drar åt bältet runt midjan. Jag kommer på mig själv med att studera mina medpassagerare likt statisterna i en amerikansk katastroffilm, deras liv introducerade i små detaljer. Äktenskapsgräl, musiker, alkoholist, nyförälskade, spädbarn, c-kändis i rad fem, muskelbyggare i åttan. Intrycken är försvinnande snabba. Ögonblicket senare är där bara bobbande hår lutade mot de blå sätena, med de små runda spotlightsen glimmrande i grå lockar, nyblonderade tofsar och blankpolerade skallar. Pure dead brilliant, som om av någon oförklarlig anledning blivit Glasgow Preswicks slogan, som om död liksom stor eller super, reducerats till en prefix för storslagenhet. Hybris värdig Ikaros, indeed. De små huvuden gungar allt hastigare medan vi stånkande ökar i hastighet, maskineriet på marken ännu så tungt, de otympliga bladen vaggande kroppen av och an och sedan förlorar vi alla vikt och pressas tillbaka och känner luften bära oss.

REMEDIER

D's två mest basala psykologiska terapier bygger på användandet av våra två vanligaste stimulanter och lyder, i fri översättning, introverta bör dricka alkohol, extroverter bör dricka kaffe. Huruvida dessa sanningar är vetenskapligt cementerade låter han vara osagt, däremot, bör vara sagt, anställer han nästan uteslutande introverter och hamrar in detta personlighetsdrag i de som själv inte omfamnat sina asociala sidor under prövotiden. Det är varken illvilligt eller avsiktligt och grundat i intensiv kärlek och en intensiv längtan efter kärlek. I fyra år var jag den omänskliga åskådare som D alltid betraktade mig som och om och om titulerad mig som. Queen Lynn, som man döpte mig, och vars namn alltid sporrade ett slags förvånat leende hos dem jag introducerades till, Oh, I see... De senaste månaderna har jag klivit ur fyra års ramverk och funnit att ramen ändå hänger kvar trots att den tömts på innehåll. Och med den nyfödda anarkiska existensen kommer en känsla av lögnaktighet. Jag borde vara den som förväntas av mig. Istället känner jag mig bara uttråkad och irriterad när man börjar beskriva mig. Är det något som får det att krypa genom min hud är det andra människors presumptiva antaganden om min karaktär, antaganden de låter våldgästa min person. Dessa andra som anländer med sitt pick och pack och tränger sig in med sitt sociala bagage. You are so peaceful, säger Js nyfunna väninna som utbytt knappt två ord med mig. Och J skakar på huvudet, She's mental. She's a total nutter. D skriver ett lång brev om min temporära frånvaro, you need to be alone. Och L refererar, ur det blå till något hans far sagt, my father says you seem deep. Medan han själv i ett billigt försök till smicker, annonserar att jag är en god skribent, baserat, simply, på intrycket av min person, snarare än mina litterära endeavors. V och S har å sin sida reducerat mig till den kvävande perfektionen, V suckande inför minsta bekymmer, but just look at you, varpå hon skakar på huvudet, I don't understand, you are perfect. M däremot, M, en vän ur det förflutna,som gör en kort endagsvisit med en flaska vin och en frigolitkartong chips, dränkta i majonnäs och ost, säger helt kort, you are just the same. Varken mer eller mindre. En diffus självreferens som jag tar emot tacksamt efter som jag i djupet fruktar förändring. Eftersom jag ytterst räds att jag förlorat allt det hon brukade se i mig.
Jag brukade älska dessa människors definitioner, samla dem likt citat. Likt bevis på en identitet. Numer stöter de mig. Who, me? Jag finner ingen rock att fästa medaljerna i. Inget pass att stämpla sidorna i. Istället slås de in i skinnet, präglas i hud och fett, nålas fast över bröstet. För i själva verket är det ytterst bara främlingar som finner sig tvungna att definiera dig i enkla fraser, som måste bryta ned dig till digestible piecemeats. Dessa situationer skaver mer än vi önskar eftersom det också påminner oss om distansen till dessa andra. Och distansen till oss själva. Jag är varken perfekt, djup, vansinning eller fridfull. Eller ens för den delen densamma, vilket jag meningen än återknyter till. Och samtidigt, snarare en oändliga existentiella valmöjligheter inskränks vi av andras förväntningar. Oavsett vad vi upplever oss att vara är vi alltid i viss mån vad andra betraktar oss som. Det är svårt att förändras.

HOPPLÖS PASSÉIST - EN LITEN NOT KRING EXCESSER

FUTURE. fu-ture. [fyoo-cheer] -noun. The future is commonly understood to contain all events that have yet to occur.

Framtiden har alltid hyst en idé om förbättring. Privat hoppas jag alltid att nästa månad eller nästa vecka, eller redan morgondagen ska vara en dag av förbättring, av produktivitet, återhållsamhet och sociala framgångar. Ofta symboliseras ambitionen i införskaffanden av nya kalendrar, dagböcker eller hårt packade scheman. Och så rullar livet på i cykler av självförbättring och förfall. Den senaste månaden har långsamt rört sig mot botten, mot total isolation, telefonparanoia, artiga avböjanden av sociala tillställningar och epikureiska middagar i sängen, praliner i badet och eskapistisk underhållning till morgontimmarna medan självföraktet sakta gnager i hullet tills vi vänder på spegeln i sovrummet och slår av belysningen, och fortsätter livet i skenet av sänglampan. Imorgon, imorgon, ska jag mästra min mänsklighet. Vilket i grunden är en tro på det mänskliga förfallet som vårt naturliga tillstånd. Ett förfall vi förebygger, underbygger och överbygger med lagverk, som vinglande reser sig i den lösa sanden. Givetvis tror jag inte att människans karaktär rotar sig i det onda. Däremot tror jag på människans njutningslust. Hennes hunger efter tillfredställelse, vilken form, medel och uttryck det än må ta. Framtiden är således excessernas tid. Morgondagen är hungerns och tvåtusentalet är fetmans årtusende.
Jag fascineras ändlöst av äldre tiders framtidsvisioner. För vad de kapsulerar mer än något annat är en idé om kollektiv självförbättring och en enorm tro på det fundamentalt goda i mänskligheten. Från en tidålder då prefixet super fortfarande användes som en stämpel på framgång, super-highways, super-computers, super-fast, super-efficient, är vi idag landade med vad? Supersize?

Det tidiga nittonhundratalets vision av morgondagen var krönt i framgång. Ända sedan den industriella revolutionen väckte idén om maskinens effektivitet och gjorde människan till hennes alterpojke har idén om morgondagen följt ledorden, mindre, effektivare och snabbare. Framtidens arkitektur visualiserades i sin grandiosa storhet, sin enkla praktiskhet och sin avskalade renhet. Städerna skulle växa på höjden. Hushållen datoriseras och robotarna vara framtidens slavar. Den teknologiska gränslösheten väl understruken av de många Ikaroiska visionerna om flygande bilar, rymdkolonier, och väderkontrollerade stadskupoler. Allt skulle förenkla människans dyrbara tid. Från rörliga trottoarer som transporterade sina flanörer till språkliga effektiviseringar. I en artikel från the Ladies Home Journal 1900 reflekterar en herr Watkins kring rationaliserandet av alfabetet och språket (helt i linje för övrigt med sms och mail-kommunikationen av vår samtid): "There will be no C, X or Q in our every-day alphabet. They will be abandoned because unnecessary. Spelling by sound will have been adopted, first by the newspapers. English will be a language of condensed words expressing condensed ideas, and will be more extensively spoken than any other. Russian will rank second."
Hushåll, shopping och studier aldrig mer än en knapptryckning bort. "People will live in houses so automatic that push-buttons will be replaced by fingertip and even voice controls. Some people today can push a button to close a window – another to start coffee in the kitchen. Tomorrow such chores will be done by the warmth of your fingertip, as elevators are summoned now in some of the newest office buildings – or by a mere whisper in the intercom phone." som the Robesonian 1950 så poetisk summerar det framtida hemmet år 2000. Och födan skulle effektivt och lustbefriat intas pillerform. Liksom cigaretterna, för framtidens laster skulle också de effektiviseras. En kvinno-organisations middagsmöte 1944 med The Year of 2000 som tema rapporteras i den lokala tidningen ha serverat såväl piller som cigarett-koncentrat: "... a pill of golden brown for the meat course; the dessert course was a miniature chocolate pellet and concentrated cigarettes."

Idag omfamnar vi kanske snarare det dystopiska. För effektivitetens absurdism är frågan vad det egentligen är vi effektiviserar våra liv för. Och kanske är det där vi har hamnat idag, strandade med en massa ledig tid, med en massa spleen och ångest och en pånyttfödd naturromantik. Snarare än asketisk produktivitet har framtiden skiftat form, hon är plötsligt tecknad i en palett av lättja, njutning, banalitet och snabb underhållning. 2000 talet uppfyllde de tekniska underverk hon förutspåddes, men knappast de mänskliga. Istället äter vi sämre, snabbare och mer. Vi, storslagna förbättrade framtidsmänniskor bekämpar den övervikt som blivit nationalsjukdomen. Vi spenderar helgerna på puben. Vi fördriver timmar framför datorspel och snabbt uppspeedade actionfilmer som dränker oss i allt snabbare scener, allt mer överväldigande draman, mer våld, mer sex, och ännu en näve popcorn till supersize colan. Om teknologin blir allt mindre, blir hungern å sin sida allt större. Vi lever i excessernas tidålder. Ett parodiskt kaleidiskop där mänskligheten kastas in och förvrids, simplifieras till karikatyrer. Bröst svällande stora klotrunda ballonger. Sex som reducerats till de två centrala organen i groteskt pornotopisk inzoomning. Muskler så stora att de tycks spränga huden. Snabbmatsmåltider som rinner över tallriken, smält gummiost över chipsen och majonnäsen vibrerande likt handkräm ovanpå. Sportjakt på farmar i Sydafrika imiterande vildliv. Menlöst våld för våldets skull. Stöld för stölden skull. Protester för protesternas. Alla håll ska penetreras. Allt ska ätas, sväljas och fyllas på igen. Allt ska ses. Allt ska belysas, uppvisas och genomträngas. Ingen får ta slut. Inget får stå stilla. Och inget får vara tomt.
Och om effektivitetens paradox är att den i förlängningen lämnar betyngande tid av frihet att fylla med leda och känslor av meningslöshet, är hungerns paradox att den faktiskt i slutändan tillfredsställs bäst genom att lämnas otillfredsställd. Den sista tuggan är knappast längre njutbar, orgasmen markerar redan slutet, liksom den alkohol, cigaretter och droger alltid tillslut slår över, kniper greppet om halsen och slår tillbaka, liksom de varma sista minuterna i sängen innan vi reser oss och går till jobbet knappast kan mätas med de ändlösa minuterna en ledig dag.

Och på den misantropiska noten, för att lätta upp stämningen, låt oss fördriva tiden med anakronistiska indulgences, med visioner av världar som aldrig blev, framgångar vi aldrig skördade, och människor vi aldrig födde. Ladies and gentlemen, I give you, The future past.

Edison's film av den rörliga trottoaren, the Paris Exposition 1900:

Sci-Fi musikalen Just Imagine från 1930 illustrerar den framtida måltiden, presenterad för trettiotals-mannen, Single O, som väckts till liv år 1980:

En annan version av framtidens kök från filmen 1999 AD från 1967 låter datorer kalkylera calori-intag i det framtida strömlinjeformade maskinhemmet:

Vad gäller klädkoder ger det här helt oemotståndliga klippet från 1930 några idéer. Värme-känsliga material, effektiva ombyten och vad gäller det manliga könet, candies for cuties, ah.

Annars är gamla serier alltid intressanta. Fleischer klassikern All's Fair at the Fair från 1938 beskriver Elmer och Mirandy's resa genom the pavilion of the future, där allt, inte helt oväntat är mekaniserat, och så kan vi se dessa två passéister transformeras av framtiden. Den avslutande scenen av mekaniskt förskönande är fantastisk.

TELEFONAUTOMAT

Av någon anledning har Edinburgh en telefonautomat i varje kvarter och inte sällan fyra, uppradade den ena efter den andra. Jag antar att jag är en av de få som fortfarande regelbundet utnyttjar denna antika service, jag och möjligtvis fredagsnattens irrande själar som oftast använder glasbåsen som exhibitionistiska urinoarer.
Personligen finner jag ändå denna teknologiska anakronism en tacksam kommunikationförenklare, det svettiga hårt kramade 20-pencen-samtalens moder. Samtal som måste planeras och kartläggas, privata projekt snarare än utbyten i förbifarten. Inte sällan klär jag på mig mitt i natten och springer ned till hörnet av biografen där min personliga automat står, likt en förlängning av min hallkorridor, den tredje i ledet av tre (likt sagans triumvirat: den första mottar inte längre mynt, den andra stinker piss, men den tredje, den tredje automaten är flawless) och ringer J, J som förmodligen är den enda jag ringer från telefonautomater, den enda person i själva verket jag någonsin ringer. Samtalen varar aldrig mer än någon minut, en minut av distraherande telefontoner och luren klämd mellan axeln och örat och portmonnän mot bröstet med högerhanden fingrande bland mynten. Större delen av samtalet blir ett redogörande av situationen och absurt nog av samtalets stundande slut, jag kan inte prata länge, pengarna tar slut snart, jag är i en telefonautomat, det kommer brytas vilken sekund som helst... Vad vi än önskar säga, måste därför sägas omeddelbart och i de enklaste av former. Och kanske är det just detta som gör telefonautomatens begränsade kommunikation så fantastisk. Dess snabbt stundande slut som omöjliggör djupare draman, dess avskalade utbyte av de enklaste meningar, och dess standardiserade ursäktanden (ett kommunikationsformat som utrotats med den moderna teknologin, med diffusa textmeddelanden, obeslutsamma mobilsamtal och långa tystnader). Och så kan vi dyka rakt in i tårdrypande panisk skräck, i amorösa bönfall och banala vardagsrapporter och för en dryg minut helt uppslukas av stormarna i det lilla båset, för att sekunderna senare brutalt skäras av och kastas ut i regnet, eller natten, eller middagsshoppingen utan möjlighet att varken driva samtalet vidare eller åter bli nådd. Och så är dessa samtal alltid likt en kall dusch, ett uppvaknande. En slags känslokondens, ett sensorama inte olikt en tivolisensation. Mynten som skramlar på plats i maskineriet när signalen går fram, detta antika ljud av metall som rasslande sätter annan metall i rörelse. Och call girlsens kulörta färgfotografier och billiga photoshop estetik uppnålad över väggarna. Också livet är skalat in på bara huden i dessa automater, Earn millions in just a month, XXXX Cheap pussy, hardcore action, call now XXXX, Lisa went from a size 16 to a 10 in less than two month, you can too, och kvarlämnad på metallådan alltid ett antal tömda flaskor öl, vodka, eller bacardi breezers.

Det finns något besynnerligt i att genomföra sina mest privata affärer så publikt. Och samtidigt ironiskt nog bibehåller telefonautomated en integritet som mobilen annars utplånat ur den mänskliga kommunikationen. Medan vi gråter ut våra affärer i mobiler på bussar, supermarkets och parkbänkar med självklarhet, som om skammen ligger hos lyssnaren snarare än hos aktören är rollerna ombytta i telefonautomaten. Kanske för att vi skurits av, burats in och omglasats, tillåts förbipasserande iaktta oss. I sin så privata natur blir automatsamtalet således ytterst publikt. Och inifrån, med ljuden burkaktigt insipprande genom de ankelhöga öppningarna likt smutsigt vatten, överkoms vi lätt av en känsla av klaustrofobi. Vi är knappast ensamma slår det oss, vi är iakttagna, on display likt zoologiska exempel under glaskupolen, och plötsligt medvetandegjorda om de hundra händer som rört vid dessa allmänägda lurar, bord och glas, äcklas vi av det lilla båset och sparkar försiktigt upp dörren med foten.
Likt alla fenomen kan telefonautomatens symbolik mätas i Hollywoods representationer. Kanske är det den paradoxala kombinationen av den burlika offentliga ensamheten och den privata kommunikationen, för telefonautomaten representerar nästan alltid vår klaustrofobiska paranoia. Hichcock etablerade bildspråket i Fåglarna, med Tippi Hedren illustrerande det omvända burmotivet. Och i 2003's Phone Booth finner sig Colin Farrell vara gisslan under dödshot i en telefonautomat i New York. Mest dramatisk är förmodligen den spanska kortfilmen La Cabina från 1972, regisserad av Antonio Mercero, i vilken protagonisten finner sig inlåst i den nyss uppslagna röda telefonkiosken i den lokala parken till de förbipasserandes intresse, generat står han där, inlåst mitt i folksamlingen, tills en man med en lastbil kommer och bogserar bort honom och han finner sig resa ut ur stan på motorvägarna passerande andra män i röda telefonautomater som förtvivlat också de bankar mot glaset, innan de tillslut resignerar och går sitt öde till mötes. Ytterst en symbol för den totala avskurna ensamheten.
Samma privata/offentlighet erbjuder annars möjligheter för transformationer och förflyttningar. Från Doctor Who till Stålmannen, från de fruktansvärda 80tals äventyrarna Bill och Ted till the Matrix och Harry Potter, är telefonautomaten den moderna portalen till det andra, till andra människor, andra platser och andra världar. En av dessa få magiska publika dörrar vi fortfarande erbjuds i storstäderna. Ett litet rum att för ett ögonblick göra vårt eget och att lämna likt nya människor.
Kanske just därför, för att jag sökt mig dit, på jakt efter det där samtalet, om än kort, om än innehållslöst, klockan snart tre, finns inget mer förkrossande än att nå automaten och mötas av de tjutande tonerna av någons otillgänglighet, av den artikulerade kvinnan som hamrar på, the number you have dialled..., och att finna att det där myntet man sparat för sina minuter av mänsklig kontakt, skramlande returneras, att tvingas sticka in fingret i den kalla fuktiga lilla öppningen och pilla ut det och promenera hem i mörkret. Transformationen utebliven, och med det uteblivna samtalet, klaustrofobin också den utebliven utebliven, kvar en ofullbordad känsla av ensamhet. Man bär hem rösten likt ett ofullbordat foster och somnar oförlöst.

EXIL

Ät mig då, ät mig, ni hungriga väggar!
Ät mig, svältande golv!
Middag fönster, slå er till bords!
Feast on me, friends, tables and chairs!

Jag drömmer om en meterlång kräftlik insekt som långsamt och makligt sitter vid fotändan av min säng och fingrar sina långa spröt över mina anklar. There you are, säger jag som om jag sökt efter honom en längre tid, I knew you where there.

När jag vaknar spinner en liten insekt av och an under den glaskupol som mitt dricksglas bildat. En sorts gudomlig arkitektur som solen penetrerar i hettan. Jag längtar efter ett hem. Märk dock, inte hem.