ENÖGD I DE BLINDAS RIKE

I den bokhandel min käre papa har varit anställd i nästan hela mitt vuxna liv var ledordet länge kunden är kung. En simpel och patroniserande alitterering för fotfolket att minnas och inte sällan ironisera över. Kungar, nåväl, i antikvariatet måste de snarast liknas vid majestätiska djur att artbestämma från skrivbordet och nedteckna i den antikvariska faunan. De flesta är studerande från konstskolan intill, unga trådsmala flickor i smakfullt bohemiska klänningar och deras rufsiga män med slappa kostymer över estetiskt trasiga jeans. Den andra hälften är amerikaner som aningen arrogant beklagar den svaga dollarn och prutar aggressivt, eller frågar saker som hur böckerna är placerade, efter titel, författare eller datum, liksom blinda för de ändlösa skyltarna med A-Z's. En äldre kvinna beklagar Picassos drogmissbruk, han var ju så duktig, men inte kan man väl köpa Picasso-böcker, när han var en sån där missbrukare... En punkare med matrester i mungiporna stirrar blint in i hålet där Stephen King böckerna fattas. En äldre man i tweeduniform letar irriterat igenom den skottska språkavdelningen. Och lördagsnattens rumlare hamrar nävarna mot fönstergallret när de går förbi. Efter klockan åtta är det tomt, är och förblir det tomt tills nattvarelserna ramlar in framåt tio. Det är då de verkliga vilddjuren dyker upp.
En natt för inte så länge sedan, med det skottska regnet vräkande likt en mindre deluge utanför, skakande i fönstergallren och piskande kullerstenen, vältrade sig en man i fyrtioårsåldern in genom dörren. Den grova accenten lika tung som regnet med den tjocka alkoholhaltiga andedräkten lyckligvis likt en tolk över de fuktiga läpparna. Betty, sa han till mig och föll till golvet och kurade ihop sig på mattan. Hans skor tycktes flyta ut över den orientaliska väven, medan vätan åt sig in i fibrerna. Och den sura skjortan tecknade de tjocka vecken, den fasta feta magen och de små hårda bröstvårtorna i Royal Stewart tartan. Betty, sa han igen. Och sedan som om mitt ansikte för första gången tog form, strök han handen genom det råttgrå håret och slog av dropparna likt en hund skulle ha skakat av pälsen, och frågade: Where ama' ? The west port. Where? In a bookshop? Ay. Han lutade sig tillbaka mot böckerna och sträckte ut benen över mattan likt en drunknande som just kastats i land. De rödspruckna ögonen flackande i ljuset, pupillerna likt små pepparkorn. Ah need te git heim? Where ama' ? Och utan att lyssna pekade han på hunden. Is tha yer dog, lass? Wus'is name? Ay, doggie, cum'ere! Dog! Han lutade huvudet mot hyllan och drog slött ut en bok och lät den falla ner i knät. Ave ye ried all these books, ey? Ave ye reid this one? Ah need te git heim?
Och någonstans mitt i den repetativa monologen sprack hans bröst upp i Beethovens nia och han fumlade över skjortfickorna och fick tillslut upp den lilla telefonen, höll den på en armlängds avstånd från kroppen, plirade mot de lysande knapparna och pressade skakande in yes innan han rosslande ropade ut i rummet och luren, Oi Betty. Jag kunde höra hennes mullrande hosta på flera meters avstånd, som om den slet hennes hals i bitar och skar upp den mjuka kvinnorösten. Where yous at? väste hon. Ahm at die hus waitin... die ye nae ken... gittin blottered night and day... Where yees at, ey? Han sträckte över luren till mig. Eis Betty sa han. Eis me wifie.
Wheres'eh at? gnisslade Betty. I en bokhandel svarade jag. Whos this? Jag jobbar där. Where? I bokhandeln. Oh ay, and wheres yous at then? West Port. Ay, and was'eh dun there then? Jag ryckte på axlarna. Han låg utslagen på golvet. Drunk, ey? Bettys hosta knastrade genom luren. Git aus a taxi will ya, doll, git'em back te the hus for us. Jag stirrade på hennes make. Han bläddrade rastlöst genom Greven av Monte Christo som ett barn skulle närmat sig litteraturen, sidorna rullande av och åter i hans händer likt ett utspänt dragspel. En skeppsbruten på den handknutna mattan. Var bor ni? sa jag. I have nae money, Betty, bröt mannen in. I dunno where ah am? West Port, intygade jag igen till honom och hustrun som redan upprepade hans fråga. Where yous at? En bokhandeln, sa jag. Betty suckade. Ah'll be a second, dear. You answer, dear, you answer when Ah call, cuz ehs useless. Varpå samtalet bröts. Mannens log sitt tandlösa leende mot mig. Och sedan vilade han huvudet mot mattan. Jag lyssnade till hans tung snarkande. Så här dags fanns det ändå inga andra kunder att underhålla. Inget annat att göra än att att slå på tekannan och lyssna på vattnet som dundrade hamrade mot plastkannan och dricka ytterligare en kopp PG-tips, röka ytterligare en cigarett och stirra ut över den kolsvarta gatan utanför, stenen som regnet polerat upp och som glimmade i gatljuset likt svart silke eller nyimpregnerat läder.
När Beethoven för andra gången rasslade genom tystnaden, slet symfonin vår utslagna gäst ur den druckna halvdvalan. Nästan automatiskt slet han mobilen ur fickan och ropade sin hustrus namn. Betty. Men istället för att svara räckte han luren till mig. Hallå, sa jag. Eis tha you, eis tha the gal ah talked te earlia? Hon rökte nu. Hennes rosslande tal uppbröts av de sega utandningarna och de knastrande blossen. Eis eh still there? Och igen: Where yous at, dear? West Port. Eis tha ahn address? Mhm. Ay. Det lät som om hon slog ett glas i golvet. An who are yous? En bokhandeln. Han ligger och sover här på golvet. Oh ay, on the whiskers, ey? I stort sätt samma samtal passerade. Ah'll be a second, dear. Ah second. Ah'll git him heim. Nae worries. Just a second. Bettys röst skars av.
Mannen blinkade mot mig från golvet. Greven uppfläkt över hans ölfeta bröstkorg, den fasta utspända ballongfetma som de skottska pubarna isolerar sina stamgäster med mot vinterkylan. Betty, sa han. Och sedan stirrade han sig runt om. Eis this a library? Where ahm'ah? West Port, svarade jag. En bokhandel.
Betty ringde ytterligare fem gånger. Hon hostade. Hon rökte. Hon frågade om och om igen var han var. En minut, bara, jag ringer tillbaka. Dear. Doll. Lassie. En minut. Nae worries. Runt klockan elva, när jag givit upp såväl stängning som förhoppningen om att ta den sista bussen till Broughton, kunde Betty tillslut förmedla något annat en tunga rökpauser och upprepningar av dessa två så fundamentala frågor: var är han? vem är du? Istället sa hon att Ben skulle ringa.
Ben till skillnad från de andra två, hade en bankmans röst, välartkulerad, nykter och irriterad. Where is he? var det första han sa på klockren oxford engelska som skar genom språket likt mjukt smör, hackade orden in på dess bara beståndsdelar: w-h-e-r-e. The West Port, svarade jag. Where's that? Det var som att fylla ett sprucket kärl och lyssna på porlandet av vattnet när det sipprade ut över händerna. Som om språket den där natten verkligen hade finmalts inpå atomär nivå och bokstäverna slumpmässigt grupperat om sig. Where eller reweh, vad skilde dem åt. West Port, Wet Ports, Swept Rot, whatever. That's the adress, sa jag. That's where we are. Never heard of it. What are you then? En bokhandel.
Butiks-collien hade krupit ut intill den utslagna mannen och slickade hans läderartade hand. Mannens ansikte utslätat och föryngrat i sömnen. All hail the king, tänkte jag. I will call you back, sa Ben, I'm in the car. Och utan att vänta på svar la han på luren i mitt öra. Knappa sekunderna senare rasslade Beethoven åter genom tystnaden med sitt digitaliserade rapapapam och Betty, plötsligt upplyft, frågade igen om hennes make fortfarande var där. Ben eis cumin, sa hon. Ben joost neid te know where yous at, eh's in ehs caw, ehs cumin. Wha's yer adress, dear? Jag stirrade ut över gatan utanför, gatan som slukats i mörkret, vars namn uttalades likt en mytologisk plats', paradiset, atlantis, midgård, west port. Ay, sa hon. Ah'll till ehm.
Det var som om natten aldrig skulle ta slut. Som om vi skulle bli sittande ofunna för all framtid, jag hunden och den komatösa mannen. Jag kunde inte föreställa mig ansiktena bakom de båda rösterna. Jag kunde inte föreställa mig bilen eller cigaretterna som Betty rökte. Jag kunde inte föreställa mig att det kompakta mörkret utanför skulle kunna penetreras. Istället tycktes bokhandeln nedsänkt i svart lera, som om byggnaden sjunkit genom marken. Vi kunde slå upp dörren mot en vägg av sand, och betrakta maskarna, larverna och de små baggarna som skrapade mot fönsterglaset och det dämpade ljuset där bakom. Sån var natten.
Istället ringde Ben igen. I'm here. I can't find no bookshop. Where are you? Var är du? sa jag. The bloody West Port! Jag kunde höra motorn sakta ner. Han tystnade. Jag kunde höra honom andas irriterat. Och sedan bildörren som smällde igen. Sekunderna senare bröt ljuden in genom ytterdörren och hörseln och synen kolliderade obarmhärtigt när ljuden av Bens flåsande steg hamrade mot trumhinnan och den främmande mannen rörde sig upp över mattan mellan bokhyllorna. Märkligt nog kan jag inte för ett ögonblick minnas hans ansikte. Bara den lakoniska kommentaren, Lets get out of here..., medan han baxade upp den tunga kroppen mot sin axel, ett sista utbyte som tillslut satte punkt för en natt av rumslig förvirring.