REMEDIER

D's två mest basala psykologiska terapier bygger på användandet av våra två vanligaste stimulanter och lyder, i fri översättning, introverta bör dricka alkohol, extroverter bör dricka kaffe. Huruvida dessa sanningar är vetenskapligt cementerade låter han vara osagt, däremot, bör vara sagt, anställer han nästan uteslutande introverter och hamrar in detta personlighetsdrag i de som själv inte omfamnat sina asociala sidor under prövotiden. Det är varken illvilligt eller avsiktligt och grundat i intensiv kärlek och en intensiv längtan efter kärlek. I fyra år var jag den omänskliga åskådare som D alltid betraktade mig som och om och om titulerad mig som. Queen Lynn, som man döpte mig, och vars namn alltid sporrade ett slags förvånat leende hos dem jag introducerades till, Oh, I see... De senaste månaderna har jag klivit ur fyra års ramverk och funnit att ramen ändå hänger kvar trots att den tömts på innehåll. Och med den nyfödda anarkiska existensen kommer en känsla av lögnaktighet. Jag borde vara den som förväntas av mig. Istället känner jag mig bara uttråkad och irriterad när man börjar beskriva mig. Är det något som får det att krypa genom min hud är det andra människors presumptiva antaganden om min karaktär, antaganden de låter våldgästa min person. Dessa andra som anländer med sitt pick och pack och tränger sig in med sitt sociala bagage. You are so peaceful, säger Js nyfunna väninna som utbytt knappt två ord med mig. Och J skakar på huvudet, She's mental. She's a total nutter. D skriver ett lång brev om min temporära frånvaro, you need to be alone. Och L refererar, ur det blå till något hans far sagt, my father says you seem deep. Medan han själv i ett billigt försök till smicker, annonserar att jag är en god skribent, baserat, simply, på intrycket av min person, snarare än mina litterära endeavors. V och S har å sin sida reducerat mig till den kvävande perfektionen, V suckande inför minsta bekymmer, but just look at you, varpå hon skakar på huvudet, I don't understand, you are perfect. M däremot, M, en vän ur det förflutna,som gör en kort endagsvisit med en flaska vin och en frigolitkartong chips, dränkta i majonnäs och ost, säger helt kort, you are just the same. Varken mer eller mindre. En diffus självreferens som jag tar emot tacksamt efter som jag i djupet fruktar förändring. Eftersom jag ytterst räds att jag förlorat allt det hon brukade se i mig.
Jag brukade älska dessa människors definitioner, samla dem likt citat. Likt bevis på en identitet. Numer stöter de mig. Who, me? Jag finner ingen rock att fästa medaljerna i. Inget pass att stämpla sidorna i. Istället slås de in i skinnet, präglas i hud och fett, nålas fast över bröstet. För i själva verket är det ytterst bara främlingar som finner sig tvungna att definiera dig i enkla fraser, som måste bryta ned dig till digestible piecemeats. Dessa situationer skaver mer än vi önskar eftersom det också påminner oss om distansen till dessa andra. Och distansen till oss själva. Jag är varken perfekt, djup, vansinning eller fridfull. Eller ens för den delen densamma, vilket jag meningen än återknyter till. Och samtidigt, snarare en oändliga existentiella valmöjligheter inskränks vi av andras förväntningar. Oavsett vad vi upplever oss att vara är vi alltid i viss mån vad andra betraktar oss som. Det är svårt att förändras.