torsdag 18 september 2008

TVÅ QUIJOTSKA PIKARESKER OCH EN IDENTITET DEL 2


KAPITEL TVÅ
i vilket vår existensberövade protagonist och hennes ömma moder når Polisen Passverk (och i vilket vår författarinnas kvävande pessimism har trubbat av den tidigare så storslagna Siglo de Oro retoriken)

Statliga institutioner följer en estetik som för mig alltid påmint om en melange mellan en slätstruken byråkratisk retrofuturism, (identiska rader av identiska bås i toner av vitt, metallgrått och beiget, svarta stengolv, och 70-tals draperier, tv-skärmar som rullar fram informativa notifikationer, maskiner för nummerlappar, och skärmar med röda digitala siffror som annonseras av mekaniska röster) och den dämpande tillfälliga design som kännetecknar väntrum hos tandläkare, på flygplatser, och gynekologer, en ansträngd falsk behaglighet, soffgrupper och små bord med annonser att blint bläddra genom, växter slumpmässigt utställda lokalen, andandes grön luft, upplättande den betyngande känslan av miljöns meningslöshet. För rummen är inget annat än passager, tillfälliga stationer vi tvingas besöka men inte stannar ett andetag för länge på. Därav tystnaden, de viskande samtalen i båsen, de väntandes frånvända blickar, för vi har inget att säga till varandra här, inget som inte kan vänta tills senare. Det är som om tiden står stilla.
I centrum den rundade serie bås med oranga draperier och inglasade diskar bakom vilka uniformerade män och kvinnor auktoritärt betraktar de ansökande. Till höger en uttråkad man inglasad med skylten Reception, ovanför, och under klistrat mot glaset, skuggande hans ansikte, i kapitäler, Inga passfrågor. Skorna klapprar mot stengolvet. Klockan står stilla men besökarna räknas ned i rött över våra ansikten, byråkratins egna urverk, tickande i människor snarare än minuter, och ack så långsamt. Det är alltså hit vi existensberövande köar för att åter bli människor. Jag igen med min moder i hälarna, min privata garanti.
Mannen i det glasbås vi tilldelas har antydan till en brytning och skakar nästan omeddelbart på huvudet när jag skjuter mitt rudimentära pappersarbete över furudisken. Och sedan, som om han likt en hund blir varse vår gnagande oro, byter han snabbt auktoritetens mästrande retorik mot magisterns. Han pekar på det enda röda ordet på skärmen, där mitt ansikte från tio år tillbaka, sjukt stirrar ned på oss tre. Utvandrad. Det kan bli problem... Och så börjar han ingående förklara detta ords betydelse och hur det för alltid kommer att klänga fast vid mig, med, kanske inbillar jag mig, en värme hos någon som allt för väl kan dessa platsbestämmande adjektivs innebörd. Prefixet in i detta fall än mer komplicerat än det rebelliska ut. Min garantörs ansikte förlängs långsamt som om rummets gravitation skiftat. Är hon inte längre svensk? säger min mamma. Och som om vid närmare eftertanke innebörden av ordet sjunkit in: Var hör hon då hemma? I själva verket mottar jag beskedet med samma förvåning som de andra två. Jag minns knappast själv vad jag signerade på ambassaden ute på industriområdet i förorten Musselburgh efter en två timmars vilsen march utmed en gata som helt saknade både gatunummer och hus och absurdistiskt gränsade till å ena sidan en motorväg, å andra sidan en tre meter hög symbolisk och bokstavlig stenmur. Den distingerade grå herren, som på svengelska mottog mig, och buttert skakade på huvudet åt min skärrade existentiella inkompetens, du kan inte din adress i sverige? du minns inte när du kom hit? du kan i själva verket inte redogöra för något alls?, fick mig alltså att byråkratiskt lämna det land som jag fysiskt lämnade över fyra år sedan.
Du har klippt navelsträngen, säger min mamma således skrattande till vår uniformerade byråkrat. Och med den positiva och barnsliga energi med vilket hon mottar också de mest negativa nyheter, räcker hon över handen till polisen och skakar den varmt, nåväl, det här måste firas! För sedan gravitationen fallit på plats, och mitt ansikte fotograferats av maskinen till höger om oss, i vilken min namnteckning också matats in, och på vars lilla skärm jag kan se mitt liv summerat, är allt i min mammas ögon en ursäkt för en fest.
Vi lämnar passkontoret tomhänta men med en känsla av slutgiltighet. Jag antar att det är klart nu. Att jag tilldelas alla nummer, konton och bevisföring jag behöver. Det här är vad det innebär att vara en styrkt person. Signed, sealed, delivered. Och i bilen slår vi av Rosinantes mekaniska vägledningar, kör vänster, sen sväng höger, och mamma vänder sig till mig, överkommen av den anarkistiska mållösheten, tja, vart vill du åka nu?

Gravyr: Doré

5 kommentarer:

Anonym sa...

Ja - det är väl anledning att fira - jag ser inget motsägelsefullt i det, men så märkligt det blir i denna text. Vi skrattade något åt det hela, att jag hade hjärtklappning förtäljer inte historien, men jag älskar hela din berättelse. Fullkomligt älskar den. Och jag gillar att vara i den, med vår gps-skrattande... minns du... vi hittade ju inte ens runt hörnet. - Vi tar GPS-n så kommer vi rätt... och visp var vi där... bara 20 meter ifrån. Jag har aldrig skrattat så mycket åt något så dumt. Att jag sedan frågar - vart vill du nu blir fullkomligt vilset i den värld som du är i färd med att avresa ifrån. Älskade du... så dina ord gestaltar våra märkliga timmar. Jag är med... vill jag skrika. Jag är med... i en berättelse. Älskar dig oändligt - mamma

Anonym sa...

Vilken underbar berättelse. Jag kan bara instämma med en av deltagarna. Jag älskar den. Du är fantastisk och du finns, på riktigt!

Anonym sa...

Det är väldigt vackert men så outsägligt sorgligt också. Det kommer ta lång tid att återhämta mig från den här texten (och det är positivt, du har lyckats). Och tillsammans med din mammas vackra kommentar, åh det blir så finsorgligt.

Anonym sa...

Jag älskar anledningen till fest. Och du är alltid en anledning. Från första världsinträdet... Mamma

Hypergraphia sa...

Åh, tack ni alla. Vad rörd jag blir.