FRÅNVARORAPPORT

Över julen höljs sjukhusens trista minimalism i ett överflöd av juldekorationer. Från guldgirlanderna som virats kring akutreceptionens lilla övervakningskamera, till de trötta eldröda kransar som hängts upp i rudimentära metallställningar i intensivvårdens fönster. Plastgranar i silver, grönt, och artificiellt kristallkulerött spretar i övergivna korridorer. På gastroentorologiavdelningen har någon tejpat fast ett stjärnband av ljus runt receptionen medan en kruka julrosor skrumpnar ihop och vissnar på furubänken. Och julmenyn som serveras den 25e under dessa groteska blå plastlock är en traditionell kalkon med salt gravy och rostade postatisar och en liten plastkopp brandydränkt julpudding uppdukat på en röd servett. Och till och med under endoskopin på självaste julafton, i en av dessa djupa korridorer som jag upplever som sjukhusets källare, kanske för att jag känner mig närmare helvetet än någonsin tidigare, spelar man Wham's Last Christmas på radion, en sång som sedan dess betingats med en övervälmigande känsla av illamående och av klor som klöser sig ut ur magtrakten straxt under bröstkorgen. Och över skrivbordet på vars skärm mina tarmar passerar revy i all sin härlighet sitter en av dessa miniatyr ulgranar i gräll grön plast med ett ytterst bizarrt antropomorfiskt animerat ansikte, två feta runda halvblundande ögon med spindellika ögonfransar och en röd, illa placerad, mun som vid aktivering med mekanisk röst önskar god jul alltmedan grenverket spasmiskt vaggar av och åter.
Festligheterna upprättshålls alltså också här, trots alla mest bidar sin tid, räknar minuter och väntar på att tevekanalen ska slå över till nästa program, eller på att lunchen ska komma in på klockslaget 12.30 eller på att läkarna ska göra en av sina rundor och ta våra temperaturer och spänna fast oss i blodtrycksmaskineriet. Kanske är det den olidliga tristessen som får den så monotona vyn att spricka upp i sin mångfald. Jag kan varje nednött linje, varje märke, varje missfärgningen i den beiga tapeten, och varje fläck i det rosa skynket som dras för kring min rumskamrat Margrets säng när systrarna rullar in commoden, liksom den pikanta doften av parfym, av artificiell sommarblomster som sprayas bakom samma draperi sedan behoven uträttats. Charlot i sängen tvärs över pustar genom sin gasmask likt ett fnittrande barn. Vi säger nästan ingenting till varandra men vi kan varandras mest intima vanor likt baksidan av våra händer. Och vore det inte för de små whiteboard ramarna över våra sängar skulle vi knappt veta varandras namn. Det är omöjligt att säga hur länge Charlot har varit där men hon kan förnamnen på samtlig personal och hennes sängbord är överbelamrat med vykort och brev och julhälsningar och hon behandlar samtliga patienter i rummet med en slags kuriös äganderätt. Hennes humör spänner över det barnsligt joviala när hon komplimenterar de manliga sjuksystrarnas välformade bakdelar till en slags hysterisk sorg som oftast börjar om kvällarna efter de sista besöken vid åtta. Däremellan sitter hon liksom mig och Margret och stirrar uttryckslöst på teveskärmen vars innehåll blivit en tidsmätare snarare än verklig underhållning. Från min säng i bortre hörnet kan jag följa två tredjedelar av skärmen, just tillräckligt för att kunna se Tom och Jerry banka skiten ur varandra och senare en serie tyngdlyftare som springer genom eld, och ännu senare en nyfödd giraff som vinglande försöker resa sig i halmen.
Och samma tristess och kanske alienationen som den rygglösa sjukhusskjortan ger, det osminkade ansiktet och bristen av speglar som för några dagar gör en till patient mer än människa, märkligt historielös trots den lilla pärm som bär ens namn som hänger vid sängens fot och som läkarna konsulterar innan de ens skänker dig en blick, med dess röda meandrande kurvor över blodtryck, järnvärden, temperatur och puls; samma tristess får alla förbipasserande karaktärer att verka så mycket mer vid liv, så märkliga, så fulla av personlighet, så färgstarka. Liksom väggarna vars innehållslöshet snart föder nya mönster, tycks systrar, läkare och patienter växa till gigantisk storlek när betraktade från sjukhussängen, som vore de alla hypermänniskor, jättar, mytologiska och outgrundliga. Från den trollika kvinnan i kritvitt spretigt hår nere på Endoskopin som talar som om hon vilar en potatis mot tungan och gurglande suger tillbaka salivet efter varje ord, ssssssss, there pet, ssssss, it will soon be over, ssssssss, och som kramar mina fingrar med en benig hand i en grön plasthandske. Till Tom och Keith (Tom som i svenskans tom, innehållslös och Keith i dess mest grovt tillyxade variant av namnet, Kaijth) sjukhusets vaktmästare i gröna uniformer som har som främsta syssla att rulla sängarna och dess patienter från avdelning till avdelning, påminnande om två gamla kåkfarare med blekt blå urvattnade tattueringar klättrande upp över armarna, nakna sjöjungfrur som flutit ut över de sega rynkiga bicepsen, tremastare som kastar ankar över armbågarna och dessa sentimentala genomstugna hjärtan i vars mitt någon sedan länge bortglömd älskarinnas namn bokstavligen bleknat till oigenkännlighet. De talar nästan oförståelig skottska, awight pal, och orerar bakom de pottklippta råttfärgade luggarna om svenska fotbollshjältar, online pokerspel och vinterdepressioner, alltmedan de identiska korridorerna med deras vägvisande rep av färger rullar förbi. Smattrandet mot näthinnan av de identiska fyrkantiga fönstren genom vilka gråblå rektanglar av himmel blir synliga över takåsarna. Och de andra, den blida unga doktorn vars kortklippta teddybjörnshår bär en kritvit fläck straxt ovanför högra örat, och överläkaren som alltid kommer med minst tre män i kortege som ljudlöst sätter sig runt omkring honom med sina block och pennor, tyst lyssnande till hans ganska automatiska intervjuver som snarare än att föreställa om en dialog påminner om ett inövat samtal där svaren på frågorna redan implicerats i svaren. De utbroderade symptom jag en gång refererat till systern på akutmottagningen, likt en plockad höna allt mer förenklade och standardiserade för att passa den diagnos jag tillslut försetts med. Och de snart pensionerade äldre systrarna på nattskiften som kommer dubbelvikta över vagnen med varm choklad vid klockan nio men som höjt detta serviceyrkets dagliga lidande till en slags stöttepelare, som klagar med en slags varm förbistring som skapar en jämrets gemenskap bland systrarna på ward 53.
Och jag antar att teven tillslut flyter samman med glasrutan ut mot korridoren och med fönstret ut mot sjukhusets norra flygel och med den avgränsade vyn från säng 1, rum 8, ward 53. Tillslut är där bara en serie bilder som passerar, som griper så mycket starkare eftersom de tycks så avlägsna. Jag antar att jag känner en djup tacksamhet över att vara den eviga åskådaren. Över att flyta samman med den vita virkade NHS-filten och den elektriska madrassen och den plastiga kudden och ersätta mig själv med dessa flyende sinnesintryck och en nästan girig känsla av förstlingskap, av att aldrig ha sett något liknande tidigare.

Tills vidare, gott nytt år.

ELD

Likt i alla goda romaner kulminerar min feber med de senaste tre dagarnas stormar. Och för att verkligen understryka mitt symbiotiska förhållande med den här stan, tycks själva fredagsnatten kulminera i arkitektonisk pyrexia. Likt i alla småstäder sprids dåliga nyheter hastigt och med en märklig kaosets eufori. Vid ett på natten kommer den första rapporten: Victoria street brinner. Det är aska överallt. Jag vaknar av att J irriterat sätter sängen i gungning. Den sjuka fan, skämtar han? Och sedan han bekräftat julnattens blazes, märkligt nog inte mindre än tre enorma eldsvådor inom knappa 75 minuter runtom stan, ligger vi båda och lyssnar till sirenerna som rullar upp genom Leith och gnisslet från de bilar som rasande gasar runt hörnet på vår byggnad.
När vi vaknar om morgonen visar det sig att någon har satt eld på de svarta sopsäckarna i vårt kvarter. Soporna har spruckit upp i lågorna och smält ut över trottoaren. I feberyran jagas någon sorts poetisk symmetri utan framgång.

OM KONSTEN ATT NAVIGERA GENOM SJUKHUS

Western Generals korridorer är tomma på folk och slingrar sig organiskt likt tunnlar genom en bunker. Labyrinten av gångar förenklas endast av de märkliga färgkoder som likt byråkratiska ariadnetrådar tecknats över väggarna. Nystanen leder till ändlösa stationer, från det oranga rummet där en ensam man utfluten i sin enorma elektriska stol roterar med hjulen gnisslande mot linoleummattan i dunklet vid hissarna, till canceravdelningen där patienterna förblir osynliga, men besökarna anländer i sombra strömmar med kassar med tidningar och smågodis, och huvudentren vars dagsreception stängt för natten, men på vars trottoarkant, två kanske sjuttioåringa damer i matchande illrosa morgonrockar och rullstolar, röker de sista blossen för natten med snabbt krypande cigaretterna likt två eldflugor i den fuktiga natten och det hesa skrovliga rösterna förtroligt dämpade över de likaledes rosatecknade läpparna. Det finns som sagt ändlösa destinationer att jaga färgbanden mot, men trots de ändlösa små receptionerna vid färgkodernas slut, finns knappast vare sig minotaur eller frihet att omfamna, snarare då dessa trötta gråögda systrar i blå kappor, som likt kassörskor eller uttråkade butiksförestånderskor, skickar dig vidare med en av dessa långa vindlande vägbeskrivningar. Take a right at the corner, then a left, then up a flight of stairs, and then straight up through the corridor, and then a left... Och när vi efter fruktlöst irrande söker hjälp hos de Mondrian-lika färgkartor som sitter upphamrade runtom byggnaderna, stannar den medelålders vaktmästaren som flåsande arbetar sig igenom den branta korridoren och skakar på huvudet, ferget them maps, son, just follow the directions, them maps are no good.
Gångarna och rummens sparsamma belysning får dem att verka nedsläkta och avstängda. Korridorerna är nästan uteslutande upplysta av de kalla vita gatljusen utanför, som kastar sina bleka rektangulära skuggor över plastmattorna och de avtrubbat beiga, vita, pastellblå väggarna. Och den öde offentligheten ger onekligen en känsla av inkräktande. Den outhärdliga minimalismen får ögat att glida undan likt vatten över olja. Får blicken att jaga var anomali, att stirra in genom halvöppna springor på draperade metallsängar, hyllplan av vita kartonger och blekgröna handdukar, eller omänskliga maskinskelett. Vi lyssnar efter de klackar som tycks följa oss genom nätet, men som tystnar med våra egna när vi stannar upp. Känslan av oseddhet är kvävande. Ska ingen stoppa oss?
Tillslut når vi i alla fall det bultande centrumet i den gula linjens slut. Två ljusskygga kvinnor hukar vid ett furubord. Endast den bleka församling som väntar på de hopfällbara stolarna i det inglasade väntrummet annonserar någon sorts aktivitet. Glasväggarna får dem att påminna om en installation. Konsten att vänta. Två artificiella växter i vardera hörn, fem män avgränsade sinsemellan av de tomma sätena. Det skulle ha kunna varit en arbetslöshetscentral, väntrummet till en domstol, eller ett av dessa askdammiga rökrum på flygterminaler. De enorma övergångsögonblickens små intetsägande passagelokaler.
Kvinnan i receptionen nickar motvilligt mot mig och J och sedan vi tillåtits presentera vårt ärende i några knappa meningar, märk väl innefattande varken symptom eller sjukdom, sänder hon oss hysshande in i ett litet garderobstort rum med metallbrickan privat fastborrad i dörren. På denna lilla underlands-kvadratmeter, ryms ett litet bord, med en träskiva påminnande om en skolbänks karvade memento vivre, idel Carly was here, rudimentära könsorgan, och abstrakta linjemönster, samt en stol med gråtonad plastdyna och under det gardinförsedda låsta fönstret en vit knapptelefon och en lista instruktioner som lämnar mycket att be desired. Lyft luren. Följ instruktionerna. Det tar ett ögonblick innan jag orkar lyfta luren. Men sedan följer en serie numrerade alternativ inlästa av en kvinnlig röst. Och därefter går kopplingstonen igenom. En uttråkad callcenter-flicka svara monotont: How may I help? Och för vart symptom som jag tragglar mig igenom, ekar hon, Is that now? Are you suffering from ..... now? Och när jag svarar nekande följer hennes släpande aha kort därefter. Och sedan suckar hon, well, Johanna, if any of your symptoms change phone us back, otherwise we will try and get back to you a s a p. Hon uttalar förkortningen med groteskt förtydligande AY-ESS-AY-PEE. Och sedan hänger vi båda kvar i luren under några minuters bizarr tystnad innan kvinnan förtroligt tar avsked: Okej then Johanna, good bye.
Likt samtliga sjukhus jag besökt upplöses den labyrintartade förvirringen så snart vi tillåts lämna lokalerna, liksom den gnagande känslan av att ha behövt besöket. Crewe Roads dimvåta mörker slickar bussfönstren på väg tillbaka genom stan. Och reflektionerna av Hogmanays ljusexcesser klöser sig fast när vi långsamt tar oss genom Princesstreets nattöppna shopping. Den utlovade oköttsliga assistansen uteblir givetvis under kvällen. Telefonen ligger tyst. Jag somnar på soffan och vaknar förvånat under småtimmarna när vem som än tillslut fått mitt ärende kopplat till sig, likt en ogenerad älskare ringer upp och lägger på luren precis i det ögonblick då jag fumlande får tag på telefonen.
Därefter, som alltid, tystnad.

KARTOGRAFISK OANSVARIGHET

Det finns i Edinburgh områden jag har slutat röra mig genom. Områden som bokstavligen, ju längre vi håller oss undan dem, växer till veritabla minfält, genom vilka, när vi tillslut motvilligt tvingas riskera oss in i Zonen, vi går likt slagna hundkräk med hjärtat hamrande mot bröstkorgen. Och det är med viss somber humor jag upptäckt hur kartan krympt med årstiderna. Det börjande med D. Marchmont, detta studentområde med dess enorma sekelskifteslägenheter och lokala ekologiska butiker, indiska grönsakshandlare, och flotta vinbarer, som var hem för JM och sedemera D, min chef, båda med vilka den gemensamma tystnaden blivit en växande abyss upp genom Argyle Street och sedan likt en vallgrav spännande genom hela Warrender Park Road och ner ända till Melville Drive som hugger genom the Meadows grönområde. Område D, icke att underskatta, innefattar också det gamla haket the Argyle, av vars lätt alkoholiserade stamgästerna allt för många känner mig vid namn: främst den skallige glasögonförsedde bartendern som skrattade allt för gällt och vars ansikte bar ett av dessa oförklarliga uttryck av perverterad desperation som fick också hans artiga chauvinism att falla i ogod jord hos de kvinnliga gästerna, men också den lille läkaren som leende kysste min hand varje kväll med något roat längtande i blicken, och den amerikanska 75 strippan som brukade ha sina bizarra burleskkvällar i källaren, och i sin kortklippta bob och flapper-klänning underhöll de sarkastiska unga män som skrattade åt hennes ådriga fisknätsklädda lår snarare än hennes knivskarpa insinuerande skämt, samt Hero, den unge kinesiske utbytesstudenten som etnocentriskt hade döpts efter den enda asiatiska karaktären i en populär amerikansk tv-serie av barpersonalen, och som kom in ensam och på travande engelska konverserade med vem än som råkade sitta intill honom på barstolen vid disken.
I och med min uppsägning från bokhandeln blev sedan så väl A. West Port, som C. Bruntsfield allt mer komplicerade snårskogar. The West Port likt en svulst, avgränsade symboliskt vid de fyra punkterna kaffehaket Fed and Watered, Konstskolan vid Lauriston Gardens, the Royal Bank of Scotlands groteska glasbyggnad vid Lothian Road, samt the Blue Blazer, det gamla stamhaket straxt efter den lilla cornershopen i vilken D har för vana att köpa sitt en-punds-cider. Och Bruntsfield, straxt intill Marchmont, i vars center D's och C's enorma två-våningslägenhet gör flera kvarter nästan helt off limit.
Och sedan, knappa veckorna efter, och min patetiskt desperata flytt, som oförklarligen lägrade hela B. Tollcross i ett kartografiskt dunkel. Passerade med bussen härom kvällen slog det mig att det var första gången jag ens färdades igenom Edinburghs sydligare områden. Den torra hettan kokande mot loberna. Och känslan långsamt lämnande de fuktiga handflatorna, armarna och benen, likt hos en frostskadad. Med huvudet tryckt mot dubbeldäckarens fönsterglas och mörkret likt en spegel, kunde jag ändå se den upplysta biografen och det vita lakan som täckte fönstret till mitt forna rum. Vilka det ens är jag undviker här är omöjligt att säga. Toll cross, denna sociala hotspot genom vilken du sällan passerar osedd, kanske är det V, S, och all spridd bokhandelspersonal, alla gamla bekanta, JM, D, L, och J, den irländske hobomiljonären, som kartlägger flygrutter för försvaret med ett enmansplan, och för vem jag låtit avgränsa också det lilla området E upp mot Merchiston, där hans enorma lyxlägenhet ligger. Jag minns inte längre. Fobofobian förståss den mest utbredda skräcken när det paniska trädet ska skäras ned. För att komplicera ytterligare, bör tilläggas, kan ett rigoröst tidschema appliceras på samtliga områden. Område D. exempelvis främst att undvika efter sex på vardagar samt helger, medans A. förefaller avaktiverat efter tio på nätterna. C och E kan beträdas med aktad varsamhet medan B förefaller fullkomligt paralyserande 24:7.
Exakt hur, när och varför kartan till en början inskränkts är omöjligt att peka på, snarare tycks tystnaden eskalerat ur de mest simpla omständigheter, några veckors utmattande sjukdom, för långa arbetstimmar, ett par missade samtal och den krypande men allt mer betyngande känslan av att man förlorat något. För snarare än lugnet före stormen grävdes den här stadens skyttegravar i det totala lugnet efter stormen.

ARKETYPER I VÄNTAN PÅ REGI

Om morgonen rullar imman likt svett från fönsterglaset. Vardagsrummet blir omärkligt mörkare som timmarna passerar tills endast ljuset från skärmen bländar i det nedsläckta köket. Mina drömmar de senaste nätterna har varit som att gå bakom kulisserna till själva drömprocessen. Alla arketyper har ledigt klätt av sig själva och annonserat mig med sina intentioner. I en scen, just innan jag vaknar runt fyra på morgonen, gör en blond kvinna entre: I am the leggy blonde, säger hon. Should I be smaller? svarar hon och hon sätter tummen mot jeanskanten och hennes brunbrända hud sjunker undan från hennes finger och hennes kropp tycks sträckas ut som vore den gjord av seg gummi. Revbenen spricker ut under huden. So where do you want me, what do I do? Efter henne kommer en gammal man: I am the wise old man. Han drar de knotiga händerna över det långa vita skägget. Should my beard be longer? Och Fadern, märkligt fysiskt olik min egen far: Ser jag ut som honom? Ska jag vara strängare?
Hela drömmen förefaller nedbruten till ett simpelt teatersceneri, mjukt och böjligt. Tapeterna kan snittas upp likt papper, väggarna är sega som varm kola. Och statisterna väntar otåligt på regi. Där väntar Mannen irriterat och fåfängt bredvid Modern som sitter alldeles stilla och kramar sin händer, och där borta, är det inte Barnet som sover på en bänk. Och runt omkring dem, den isärplockade drömsymboliken, stegen, skålen, vattnet, ormen, hjulet. Alltmedan kulisserna smattrar förbi miljöer ur mitt minne, bokhandeln rullas knarrande fram, mitt barndomshem, mitt och J's sovrum, Stockholm och någon absurd sandklädd slätt ur något obskyrt minne av ett fotografi från en resa till Kanariöarna. Nåväl, och sen? Jag vaknar.

Målning: Jana Brike.

GAST

Måndag. December. Och eftersom natten varit ett tvåfrontskrig mot magkramper och drömmar om flykt som förefaller tagna ur Freudianska textböcker sjukanmäler jag mig på morgonen. Om den försenade dagen som tillslut anländer finns knappast annat att tillägga än en av dessa Orwelliska väderleksbetraktelser. Pölarna på taket tvärs över gatan har frusit igen och krakelerats. Minusgraderna håller i sig. Jag äter ett rivet äpple i kylan från det iskalla tre meter höga fönsterglaset och förbannar världen. Jag känner mig som om jag betraktar livet genom ett kikarsikte. J kommer upp och lägger sin hand på min axel, som för att annonsera sin avgång, dress warm, säger jag. Hans lätta andedräkt spricker upp likt en växande cirkel över glaset och dimlägger den frostklädda vyn. Jag suckar mot min egen ruta men de skarpa skuggorna på andra sidan grumlas inte för ett ögonblick. I gotta go, säger han.
Jag kommer att tänka på en märklig episod på jobbet härom dagen. När jag kom in om morgonen hade det regnat. Byggnaderna hängde som grå akvareller ur himlen. Kullerstenen så dränkt över gatorna att själva trottoarerna tycktes sippra ned i avloppen. Den där svarta glansiga vätan som planar ut världen med sin mjuka konturslöshet. Jag borstade av hatten i dörren sedan K öppnat och skyndade mig huttrande in. Men trots den villrande labyrint av avtryck som de andras skor har lämnat fann jag till min förvåning att mina fötter knappt ens tycks ha rört vid golvet, att jag till skillnad från de andra var till synes spårlös. Någon kommenterar det skämtsamt och i köket satte jag mig ner och vände förbryllat på mina tunna tygsulor, men de hade redan torkat.