SUPERLATIVER

På frågan varför de skiljdes svarar han att det var simpel semiotik. Hon önskade att han skulle säga att hon var den vackraste kvinnan han mött, och med en axelryckning konstaterar han fyra år senare, att så aldrig var fallet och att han var oförmögen att ljuga. Jag har sedan länge noterat att han sällan talar i superlativer. Att hans relativt passionerade person dämpas av hans semantiska karaktär. I present köper han mig the OED, en meter höga dubbla volymer i 44a års utgåva.

SPOTT

Vid busshållplatsen vid South Bridge, utanför den gamla bingohallen, försöker en man med keps stiga på men avvisas sedan hans växel räknats. Busschauffören, en liten man som till utseendet påminner om en tandläkare eller brevbärare, smala läppar under en fint trimmad pennmustasch som sträcker sig likt en grå linje, obruten över hans svagt markerade philtrum. Jag antar att det är hans brittiskhet snarare än hans auktoritet som får honom att uppmärksamma den korta växeln, eftersom hans röst är så låg att vi knappt kan höra honom när han ursäktande ber mannen avlägsna sig.
Mannen, i en smal grå blixtlåsjacka och vita träningsbyxor skrubbar armen mot sin stubbiga crewcut innan han vrider handen mot plexiglaset i en obscen gest. Jag kan bara se hans läppar röra sig. Den vita smala bleka öppningen som glider isär över hans hundlika bett. När bussen sätts i rörelse böjer han huvudet tillbaka, de slappa håliga kinderna kollapsar mot hans käkben som om han sög in sin egen mun, de hårda ögonen stirrande på vindrutan. Innan bussen hinner svänga ut från hållplatsen måttar han och loskar rakt över glaset framför chaufförens ansikte. Det sega vitagrå salivet flyter ut när vi sätts i rörelse men hänger orört över rutan hela vägen till Clerk Street där jag hastigt går av.

PULLING TEETH FROM THE JAWS OF DESPAIR

I köket ruttnar maten. Kylskåpet är fyllt av hyllplan av måltider som inköpts men aldrig förtärts. Den tunga aromatiska doften av förruttnelse; förtvivlan. Var gång jag återvänder hem slår jag upp kylskåpet för att utröna hans aktivitet, försöka pussla samman hans dygn. Ibland har mjölken tömts. Ibland brödet, men kökspannorna är fortfarande täckta i den sista middagen vi delade. Grönsakerna påminner om dränkta lemmar, förkrympta och rynkiga, och porösa likt vätskefyllda blåsor.
Strågardinen är neddragen och vaggar som om fönstret vore gjort av vatten, i stilla vågor. Doften från den oätna laxen jag slängt ut ligger som ett mjukt täcke över rummet, nästan mänsklig, likt otvättad hud eller blottlagt kött. Jag finner den söta havsdoften berusande, som om denna kroppsliga arom likt en famn omsluter mig, en närvaro att förtrösta på, att påminna om att tiden gått, att dagarna passerar.

TVÅNGSMÄSSIGHET

T säger ibland saker som lägrar sig någonstans i djupet av det svamplika membran som skvalpar runt i sin skål av ben, sentimental, emotionell och sumpig av litterärt batos.
På torsdag föreslår han i ett brev att jag borde upphöra att äta gröt till lunch, eftersom svårsmälta kolhydrater med största sannolikhet kommer att medföra viktökning. Jag upplever en märklig känsla av skam och köper följdaktigen en burk soppa på fredagen. Jag misstänker ibland att han övervakar min intag. Jag har ofta en känsla av att han betraktar mig när jag äter. Å andra sidan tycks han ständigt föda mig på feta gratänger och fläskstuvningar, vilket passar ekvationen illa.
Under middagen böjer han sig fram och plockar en liten bit hud eller damm ur mitt hår. Akten generar mig. Hans hand särar oavsiktligen på min lugg och blottlägger för ett ögonblick min rynkade panna. Hans kompulsiva renlighet får mig att tro att denna lilla detalj upprör honom mer än han vidlåter. En morgon när jag avböjer hans erbjudande om en dusch, kallar han mig "a dirty little girl". En annan morgon räcker han istället över en ask med perfymerade babywipes som jag rodnande stryker över bröstkorgen och armarna sedan han lämnat rummet, innan jag förtvivlat viker de använda tvättlapparna och gömmer dem i handväskan.
När jag röker faller askan från min cigarett upprepade gånger utanför kanten av hans lilla askfat. Något han omedelbart noterar och ögonblickligen stryker upp antingen med ett spelkort eller en sked som han sedan tömmer över diskbänken. Ibland korrigerar jag misstaget innan det uppenbarats och torkar mina askgrå fingertoppar mot insidan av låret. Och om han reser sig och lämnar bordet, avlägsnar jag mig ursäktande och följer hans smala korridor vars väggar är tapetserade med avklädda forna älskarinnor i små sirliga faux-roccocco guldramar (ett grisrosa bröst över lampknappen, uppsvullet likt ett fikon, och en rad små miniatyriska kön i ögonhöjd, C's rödtonade tespiska bröstkorg under hennes kalla ögon och knivskarpa haklinje, och A's köttiga läppar och R's plommonlila tunga) ut i badrummet där jag tvår min händer inte en men tre gånger och varsamt spolar i toalettstolen för att undvika missförstånd om besökets natur.

J'accuse

Jag träffar B på Lothian Road och fastän vi avskytt varandra i snart sex år innebär vårt nya gemensamma utanförskap att vi är nästan lättade att ses. Vi är paria, B och jag, han sedan hans sex månader långa bigami uppenbarades, och jag efter att mina modesta skandaler (de raisons privé) offentligt punkterats. Alas, möts vi som två debauchee's, med den irrationella lättsamhet som den skavande sociala löpknuten förlöser. B's hud har den typ av vattniga mukosa textur som slagna män ofta bär, likt en havsväxt eller ett ostron. Hans gulblå kindknotor är blanka som om han polerat dem med silverputs och huden är tunn som glas. När han flinar krakelerar den transparent hinnan och de rosa såren öppnas och sluts. Exakt vem det är som har slagit honom och varför förblir oklart. Hans kolsvarta ögon är mindre än någonsin, likt hål under de uppsvullna koagulerade ögonlocken. Och näsvingen tycks lösskuren, den broskiga huden fladdrande när han andas. Med den okänslighet som är förbehållen de fördömda frågar jag honom hur hans affärer fortskrider. Han svarar jakande, väl. Och mina? Jag nickar. Aldrig varit bättre. Folk pratar. Han skakar på huvudet. De pratar mindre om mig nu när de har dig att prata om. Själva hans mun ser ut som ett sår. Som om någon snittat upp hans ansikte, en vulgärt lång och smal mun, röd och köttig. Jag gillar honom än mindre nu när vi är likar. Eller kanske var vi alltid just detta. Après vous le déluge!

MÖRK KAMMARE

camera (kăm'ər-ə, kăm'rə) 1708, "vaulted building," from L. camera "vaulted room" (cf. It. camera, Sp. camara, Fr. chambre), from Gk. kamara "vaulted chamber," from PIE base *kam- "to arch." The word also was used early 18c. as a short form of Mod.L. camera obscura "dark chamber" (a black box with a lens that could project images of external objects), contrasted with camera lucida (Latin for "light chamber"), which uses prisms to produce an image on paper beneath the instrument, which can be traced. It became the word for "picture-taking device" when modern photography began, c.1840 (extended to television filming devices 1928). Camera-shy is attested from 1890.

Bröderna fotograferar A, den japanske cellisten. Han har en docklik kropp som tycks lika anpassbar som en teckningsmodell i trä. J justerar bryskt hans späda kvinnofingrar, som om han hanterade en avancerad automata, och stryker nästan taktlöst undan de svarta hårtestarna ur ynglingens ansikte. T tvinnar sin mustash och lutar ögat mot hasselbladen. Den clownlikta komik som annars skiftar över hans ansikte lämnar honom. Rummet är tyst så när som på det stilla hummandet från spotlightsen och det upprepade knäppandet av linserna, av de torra antika bländarna som knakande öppnas och sluts, ett ljud som påminner om insekter som krossas mot skosulorna. Jag betraktar A's kropp som de onaturliga poserna fått att skaka omärkligt, som om han knappt vore mer än ett ark papper, upprört av den stilla brisen från köksbalkongen. De tunna fingrarna med buketten torkade påskliljor rasslande mot mahognyn. T, imiterande den lille prinsen, har knutit hans vita scarf med sytråd, och det darrande tyget hänger utspänt från A's tunna furu-gula hals, likt en vindmätare i en artificiell storm. Det är falskheten i förespeglandet av stillastående som fascinerar mig, det kontinuerliga livet som kameran aldrig kommer att fånga. A's narcissistiska tremens och det stilla leendet som bränner över hans hårt spända läppar.

Professionalismen i T's betraktande oroar mig. Jag har inbillat mig att om han kunde ta mitt porträtt och fånga något vackert skulle detta bevisa mitt värde. Lurad av denna kvinnliga desperation lät jag honom en gång placera mig framför den gamla Mayfair'n. Eftersom jag kände mig obekväm föreslog han att han skulle binda för mina ögon. Blindheten och rödvinet gjorde mig uppsluppen. Fibrerna i det hårda sträckta bomullstyget silande ljuset likt vatten genom väven. Den tunga värmen från belysningen. Och ljudet från hans gnisslande bara fotsulor jagande runt mig.

Han skickar över fotografierna ett par dagar senare med orden: Darling, I don't know if you'll hate the black and whites. Filmen är gammal och de åldrade kemikalierna har dragit upp kontrasten i fotografierna, svärtan är överväldigande och sjuklig. Kameran har till och med fångat min blyga rodnad över bröstkorgen, den fläckiga hettan över den mjölkiga huden, förstärkt av de klaustrofobiska vita lamporna och min emotionella instabilitet. Likt ett porträtt ur en dermatologisk diagnostiseringkarta från 30-talet, en ruttnande Maria, klättrar den likt ett fläckigt band av sotat eksem över bröstet och halsen. Knottriga svarta flammor, påminnande om kallbrand eller lepra. Och mitt spända ansikte är upplöst i ett nålverk av porer, en porös vegetation av mörker som äter sig genom mitt fåfänga apansikte.