...

Skuldkänslan är ett cocktailbär i livets drink, förklarar jag för V på väg hem över kullerstenarna vid High Riggs dystra lägenhetskomplex i brutal skokartongs-arkitektur. Här ligger soporna exibitionistiskt uppradade över trottoarerna, och genom de fyrkantiga lägenhetsfönstren hörs ömsom burkig 90-tals pop, ömsom ljudet av spolande diskvatten och de avklippta meningarna i ett äktenskapligt gräl. V rullar handen i luften och räcker över ett osynligt glas. Would you like a bit of guilt with that, Sir. Just a wee drop of guilt to enhance the flavour. Båda dämpade av en av dessa dagar som aldrig tycks vilja passera, är den yttersta lasten, ändå misslyckandet att underhålla omvärlden, att ohämmat dränka stolen och skrivbordet, pennan man håller, pappret och varje litet föremål man rör vid i den tunga sega svartvita melankoli men själv knegar fram igenom. Den bleka nyanslösa paletten av grått, gråvitt och svart. Och så sköljer vi ner det där lilla grällröda bäret och slickar oss om läpparna. Förlåt.

FOINE OYES...

Någon har klottrat ett par ögon över fasaden tvärs över gatan. Effecten är uncanny när man passerar och byggnaden jagar en med blicken. Foine Oyes, vilket JM brukar säga till mig, you've got fine eyes. Varpå R och S stirrar på oss tvärs över baren och R säger, That's disgusting. Och vi skrattar, men hans ögon har redan slocknat. Its not funny. Nu kan jag i all ensamhet stirra in i stenen tvärs över gatan, från mitt uppslagna fönster, och möta den döda spraypaint blicken som det sura regnet långsamt förvrider. Foine Oyes. Helt appropå kommer jag att tänka på den här lilla passagen ur Hoffman's Sandmannen:

"Accordingly, he controlled himself with an effort, and said, as quietly and as calmly as he possibly could, "I don't want to buy any weather-glasses, my good friend; you had better go elsewhere." Then Coppola came right into the room, and said in a hoarse voice, screwing up his wide mouth into a hideous smile, whilst his little eyes flashed keenly from beneath his long grey eyelashes, "What! Nee weather-gless? Nee weather-gless? 've got foine oyes as well--foine oyes!" Affrighted, Nathanael cried, "You stupid man, how can you have eyes?--eyes--eyes?" But Coppola, laying aside his weather-glasses, thrust his hands into his big coat-pockets and brought out several spy-glasses and spectacles, and put them on the table. "Theer! Theer! Spect'cles! Spect'cles to put 'n nose! Them's my oyes--foine oyes." And he continued to produce more and more spectacles from his pockets until the table began to gleam and flash all over. Thousands of eyes were looking and blinking convulsively, and staring up at Nathanael; he could not avert his gaze from the table. Coppola went on heaping up his spectacles, whilst wilder and ever wilder burning flashes crossed through and through each other and darted their blood-red rays into Nathanael's breast. Quite overcome, and frantic with terror, he shouted, "Stop! stop! you terrible man!" and he seized Coppola by the arm, which he had again thrust into his pocket in order to bring out still more spectacles, although the whole table was covered all over with them. With a harsh disagreeable laugh Coppola gently freed himself; and with the words "So! went none! Well, here foine gless!" he swept all his spectacles together, and put them back into his coat-pockets, whilst from a breastpocket he produced a great number of larger and smaller perspectives."

REGN

Ett 48 timmars regn har just lättat. Staden ligger dränkt likt ett mediokert Atlantis. Stigarna genom the Meadows är översvämmade och tunna rosa dränkta maskar slingrar sig runt skosulorna. Gräsmattorna tunga likt sankmark. Fötterna slipprande i sandalerna som vore de sydda i tjock gele. Och en vägg av vatten mot det nyvakna ansiktet, knappt ens längre fallande, utan likt smala trådar utspända mellan den dränkta asfalten och himlen. Människor passerar likt skuggor i regndiset, förvridna gestalter med armarna fåfängt höjda över huvudet och axlarna krumt framskjutna, skuttande likt mindre graciösa klövdjur genom den svampiga parken. Det är som om vi alla vore jagade, halvspringande under den vita ogenomträngliga morgonhimmeln. Staden tycks för ögonblicket laglös och gatorna okända, som om de skiftade form om nätterna, och husen långsamt gled förbi varandra och åter reste sig på andra sidan kvarteret, stirrande ut över en annan gata, ett annat sumpigt meanderlandskap. Hela havet stormar.
Halvvägs genom parken tvingas jag ge upp och tar av mig skorna och vadar i strumplästen genom det ankelhöga iskalla dammarna. Detta obarmhärtiga vatten för något apokalyptisk med sig. Inte bara suger det löst gräset, sanden och onsdagskvällens skräp utan det vaskar fram den rena avskalade jorden, spolar av fasaderna, och lämnar oss blottlagda, vitblå och svampaktiga i huden med håret slickat mot ansiktet likt nyfödda. Det är som om vi vore på väg att spolas bort, som om det piskande regnet rapp för rapp slog huden av oss. Det är någonting med vatten och människor. Det skalar fram en basal naturlighet. Och nu kan jag inte låta bli att vänta på att regnet ska slå sig löst igen, med kroppen likt en barometer mot fönsterbrädet i mitt rum.

Photo: Gregory Crewdson.

AVKLÄDD VALUTA

På väg ner till F-Street genom den heta dagens efterlämnade nattdimma hittar jag en fempundare på trottoaren. Och plockar upp den och nickar tacksamt upp i mörkret, en honnör till natten. Att finna kringslängda slantar på gatan och att ha för vana att söka efter dessa små oväntade gåvor är något jag plockat upp från J. J som lyckats inreda vår gamla lägenhet från gatan, antika stolar, skira porslinskoppar, 50-tals telefoner och en ganska imponerande samling 40-tals rör-radio-apparater. Ändå, slår det mig, när jag nyrik fortsätter fram över New Towns kullerstenar att konsten att upptäcka pengar på gatan är svårare att lära än först kan tyckas. En sedel är inte annat än en bit papper, dess färger däremot etsade i minnet, betingade med storslagenhet och frihet.

En serie falska lappar har passerat genom bokhandelns kassapungar i mina dagar. Eftersom vi är en samling idioter och utlänningar saknar drottningens aristokratiska leende direkta konnotationer. Vi skulle kunna ta emot allt av en sedels storlek. Vår mest fräcka bedragare betalade således sin bok med en kopierad flyer för en lokal hip-hop-artist. En tjugopundare i kopierat lila men istället för den nötta rojalisten, krönte en fet svart man i keps med en cigarr mellan de v-tecknade fingertopparna sedeln. En så ohämmat blatant lurendrejare kunde inte annat än uppskattas och Gangstan nålades upp på anslagstavlan som ett varnande exempel, med D's kapitäler i blyerts över den självbelåtna rapparansiktet: THIS IS NOT THE ENGLISH QUEEN. (Rat-ta-ta-ta-tam!)

Faktum kvarstår att valuta i det moderna samhället blivit ett allt mer absurt fenomen. För tiden då mynten verkligen var värda metallen de präglades i är long gone. I Storbritannien kan din fattighet mätas i de mynt du plockar från gatan. Också de hemlösa låter en-pencen ligga. I själva verket finns en lag som förbjuder nedsmältning av kopparmynten i Storbritannien eftersom dessa skräpmynt gått varvet runt och tillslut blivit värda mer i sin ursprungliga form, kopparen. För allt värde är givetvis relativt. Och skenbart. Guldmynt är knappast präglade i guld, silver inte i silver. Liksom det egentliga värdet på de varor vi köper för våra pengar idag också i hög grad är maskerat. Vi godtar prislappen som en värdemätning, medan båda arbetsinsatsen bakom varan och dess material och kvalitet i viss utsträckning är höljt i dunkel. Marknaden i sig har tillslut blivit lika symbolisk som dess valuta.

För konsten har det här gränslandet alltid varit spännande att beträda. För avklädandet av det uniforma, och upprättandet av det individuella ur det auktoritärt standardiserade, är också en möjlighet att återupprätta värde ur något i grunden värde- och meningslöst. Och så kan jag inte annat än nicka åt vår karismatiske counterfeitist på köksväggen bland de antika böckerna, för någonstans under den sänkta baseball-skärmmössan vilar en lång historia av humoristiskt konstnärsskap.

Det var av en slump jag en tid tillbaka ramlade över sidan för the Hobo Nickel Society. En smått kaotisk sida tillägnad den exonumiska obskyritet som är "hobo nickels" kommit att bli, men en perfekt illustration av valutans absurdism. Dessa femcentare var de penninglösas sätt att prägla sig själva in i historien, och att prägla ett värde i något värdelöst. Bland de välkända amerikanska femcentarna med indianansiktet och baksidans buffalo, myntat runt 1913 i design av James E. Fraser, har således genom historien en hel del jokrar smugit sig in. Män från gatan, hemlösa, luffare och arbetare, som i ett parallellt universum organiserat sina egna politiska maktstrukturer, och återerövrat sin egen valuta och dess värde genom att karva in sina egna ansikten eller sina vänners för hand i nickeln. I luffarnas fria tolkning kunde indianens ansikte smälta över i en kvinnas, en clowns eller en lokal celebritet och ur buffalons kraftiga rygg skrapades fram elefanter, tåg och samhällen. Och de konstnärliga mynten kunde sedan, trots nickelns relativt tomma värde, bytas mot ett mål mat, en sovplats eller en lift. För myntet erhöll sitt värde först då det upphörde att vara ett mynt och säljer idag inte sällan för sexsiffriga nummer på auktioner. Samlare har sammanställt de olika konstnärernas historier, jagande mynten över statsgränserna: Weasel's otålig slarviga karvande, Bo som skadade handen när han karvade och adapterade en ny slagverksteknik, Peanut Ears distinkt karvade jordnötsöron och förstorade näsborrar, den tidiga konstnären No Neck vars samtliga skapelser saknar nacke, huvudet vilande likt en tung sten på kragen, och Smoothie som alltid filade sina mynt släta innan han tecknade sina ansikten i dem. Ett mynt är ett mynt, är ett mynt är ett mynt? Ett svar på en trött klichée, är det avklädda myntet det plötsliga uppdagandet av ett verkligt ljud ur en länge upprepad fras, som när vi som barn om och om igen repeterade gaffel, gaffel, gaffel, tills vi tillslut verkligen hörde ljudet och förvirrat stirrade på våra vänner och flinade, gaffel, så märkligt?

Jag rör mig hemåt med min nyfunna rikedom. Likt alla hittade slantar är det psykologiskt icke-existerande pengar, pengar som aldrig skulle varit, och som således befrias av ansvar. Till för att försvinna. Till för att ersättas i annars otillåtna gåvor. Barerna är öppna till fem under augusti-festivalen. Ljusen slår ut likt romber över trottoaren. Dimman klibbar mot armvecken. Kylan kryper upp med ryggen likt en våt hand. Livets vatten, någon, jag bjuder, och så, när vi avslutar är vi åter tillbaka på det behagliga nollstrecket. En pence på fickan, en sup rikare.

Hobo Nickel Society.

R OCH HANS FÅGEL

De skottska arbetarklassmän jag träffat genom JM betraktar kvinnor som främmande varelser. Det är inte för inte som vi tituleras birds eller dolls och omtalas i tredje person. Is that yer bird, John? Bird med kort rullande R och ett I som snarast påminner om ett svenskt Ö. För tillfället är den här gammalmodiga gentlemannamässigheten befriande. Liksom det ärliga uppskattande de lite nedvärderande uttrycker är högst genuint. JM och hans vän, R, en desillusionerad byggarbetare med mjukt pojkaktigt ansikte, snaggat hår och små blanka ögon som vacklar mellan avgrundslös föraktfull tomhet och plirande mischief, beställer och betalar självklart samtliga rundor i baren.
Männen betalar, flickornas nycker styr. R's flickvän, i rosa top med den svarta bh'n avtecknad under, sotade ögon, tre diamantpiercingar i en linje under underläppen och ett ansikte som under natten får varje bouncer att tveksamt be henne plocka upp id-kortet, dricker coca-cola med sugrör och shottar tequila mellan de långa manikyrerade naglarna. Vi gör vad som faller henne in. Drar utan ett ord efter henne från klubb till klubb, medan R's ögon blir allt blankare och allt mer dystra och hans rörelser hårdnar i den edgyness som får bartenders och dörrvakter att le lite mindre, bredda axlarna lite mer och artigt vända sig till JM med orden: watch yer friend, pal, guy's lookin a bit ropey... Ändå följer han sin flicka likt en hund, tålmodigt trots det totala ointresset i pubertal klubbkultur och alla de kickar ungdomarna runt omkring honom jagar. Om något kan han liknas vid en krigsveteran. Ett av dessa hårda nyckfulla ansikten som redan gått genom allt, redan nått alla highs och alla lows och nu fortsätter fram genom en väglös öken av meningslöshet. Det finns inget han göra annat än passera tiden. Och så följer han sin lilla lassie, med plånboken tjock av piller och femtiopundare med drottningens ansikte glirande i rosa från, och han slår upp sedlarna över disken med aggressiv besvikelse, treat yerselves, mates! som om han på en gång önskar se de genuina tecken av fylla, kärlek och vänskap som passerar över våra ansikten och samtidigt kvävs av sin egen oförmåga att känna detsamma. Treat yerselves och när växeln räcks tillbaka stöter han irriterat bort den, buy more beer, we already have, then buy even more. Den typiska excessen hos någon för vem gränslösheten blivit sin egen gräns.
Hans bottenlösa nihilism skrämmer mig. Trots att jag själv finner mig vara var situations åskådare snarare än deltagare, studerande snarare än kännande, förblir R i grunden så främmande för mig att jag bokstavligen inte kan tala med honom. Varje rörelse jag gör, varje leende, varje skratt, är som att äta framför en svältande. Och med R kan det vilket ögonblick som helst slå över. Halvvägs genom natten spiller han sin öl över knät och sitter kvar utan att röra sig. It's cold, säger han uttryckslöst. It's freezing. Han flinar. Och sedan rycker han på axlarna, whatever. Och ansiktet är tomt igen, ögonen ihåliga. Hans tankar tycks oroligt röra sig fram och tillbaka mellan dessa två tillstånd. Varje mening placerad någonstans mellan en omfamning och en knytnäve. Regnet pissar mot tygparasollen över oss, vinden loskar in över träbänkarna. Hans flickvän sitter som en docka bredvid honom. I själva verket rör han henne inte längre. Han knappt en tilltalar henne. Än mindre tittar på henne. A bird half my age, why? Men utan att blinka skulle han göra precis allt för henne.
Och när natten övergår i morgon, och JM's spröda spetsgardiner flackar i det ljusblå ljuset från fönstret, och han har suttit uppe och väntat på att alarmklockan ska hamra genom tystnaden, och sedan somnat ögonblicket efter att ha slagit av den med den uppochnedvänd logik endast han lever efter, känner jag mig så oändligt tacksam för att världen trots allt alltid förefaller helt ny för mig när jag vaknar. Och alla känslor, alla uttryck och situationer utspelar sig utan referensramar, utan vare sig regi eller ledning. Att jag i grunden inte sett något, inte känt något, och inte lärt mig något och hur meningslöst allt än förefaller slår det mig ändå alltid med häpnad. Jag lyssnar till JM i duschen, visslande mellan de chippade framtänderna trots att han är en hårsmån från att förlora jobbet, och jag lyssnar till det sombra sjukanmälningssamtalet som följer sedan han insett att han omöjligt kan släntra in en timme för senad. I'm sorry, säger jag. Och när han sedan kryper tillbaka i sängen med slapp fräknig alkoholkropp och sträcker armen under mitt huvud viskar han, You know what, bird? It's all right. What could a young swedish lassie like yerself ever be sorry aboot? Och när jag somnar om mot hans axel är det sista jag tänker, tacksamt, att jag aldrig har hört något liknande, en fågel...

Foto: Petrina Hicks.

NATURROMANTIK

The city is brewing. Likt en kastrull kackerlackor, puttrar hon. Från broarna över tågstationen, en svart flytande ström huvuden, skalliga, svettiga, krulliga, mörka, som krälande ringlar sig upp över turiststråken. Kollektivt svett när vi klämmer oss fram i det disiga solskenet som spinner sina långa trådar över de förbipasserande och som obevekligt gör oss loja och långsamma. Festivalen har dragit igång, och med den en promiskuös frivolitet. Halvklädda oxford-studenter annonserar sina moderniserade uppsättningar av Shakespeare från bilbarrikaderna på the Royal Mile, blyga amatör-ståuppare trycker generat sina annonser i massornas händer, the Spiegelgarden har slagit upp sina dörrar utanför universitetet med ölpriser absurt skjutna i höjden. Om nätterna tycks hela stan sova tillsammans i orgiastisk uppsluppenhet. Trädstammarnas siluetter i parkerna böljar organiskt om nätterna och gräsmattorna om dagarna ersatta av en tung blek filt av kött.
Den enda platsen att fly till är Arthur's Seat, en gammal inaktiv vulkan som vilar över staden med sina uppskurna bergskäftar armerade runt dess släta gröna dalgång. Höglandet i miniatyr, på behändigt promenadavstånd. Trots att man knappast är ensam om att ta sig dit, är bergsmassivet lägrat i en absurd tystnad och klippkanterna fulla av ensamma vandrare som ett par hundra meter från varandra slagit sig ner för att stirra ut över avgrunden och staden. Den fysiska distansen till gatorna och husen, liksom det gudomliga perspektivet, med solen i ryggen och människorna likt knappnålsstora fläckar på kartan, förminskar samtliga problem. På Arthurs klippavsats, i Burn's fotspår, med den gröna dalgången i ryggen, hela skottland vid fötterna, och vinden tunnlande upp över kanten, likt osynliga vågor som frustande slår in över the crags, tycks alla bekymmer banala och meningslösa. Naturen, likt i en romantisk Caspar David Friedrich målning blottar sitt dimhöljda djup.
Och först på väg tillbaka, slipprande över de upptrampade jordstigarna, kommer oron krypande. Som om vi förkjutna gudar axlar mänskligheten, steg för steg, under vårt nedstigande. Och himlen rullar fram sina obarmhärtiga ridåer av mörker bakom oss och när vi tillslut når civilisationen, och den groteska byggnad som parasiterar på den gröna sluttningen, det Skottska Parlamentet, hukar turisterna redan under regnskydden och trycker sig mot trädstammarna. Och regnet dränker oss, likt en väldig spottloska från ovan så snart vi når asfalten.

TANGENTER

W's pappa lägger alltid en handduk under tangenterna på pianot och spelar intensivt men ljudlöst för att inte störa sin hustru, Fru B, som nyligen pensionerats. Hon avskyr hans musikaliska ambitioner, också efter snart trettio år, så till den grad att, Herr B när han känner sig uppsluppen och hellre än musicerar över det stumma pianot, känner fingrarna bränna och struphuvudet svida av lust till trumpeten han har undangömd bak i garderoben, brukar sätta det lilla skinnfodralet i passagerarsätet till volvon och köra ut till en av Kents undanskymda återvändsgränder och där sätta sig mot billacken och spela för sig själv.
Jag antar att det är samma process i verkan när jag om nätterna ligger vaken och i brist på papper om och om igen formulerar meningar i huvudet, försöker memorera dem innan det går förlorade och nästan mening långsamt börjar filas ned av glömskan. Det är som att klanka ljudlöst mot de vita tangenterna och ensam lyssna till pianot, av hänsyn till vem som än råkar sova intill. Det känns som om någon har ankrat två tyngder i lungorna och bröstkorgen slokar likt överfylld handvåg. Som om varje mening döljer en bristningspunkt, ett ord som kollapsar bygget och suger tillbaka bokstäverna i mörkret.

Photo: Dora Maar.