ABRUPTA ANNOTATIONER AV EN SERIE LIVSÖDEN

1.
B brukade lägga H's handväska i frysen så att hon skulle tro att hon var galen. Hon låg på psyket i två veckor. Jag minns att hon brukade sitta och stirra på kaffeapparaten i besöksrummet och längta efter att få sticka armen under det kokheta kaffet. Hon försökte hänga sig en gång men repet brast. Numer tränar hon joga.

2.
E träffade en man under några månader. Han tog hem henne till sin lägenhet en natt och frågade mjuk om han fick propositionera henne något. Något snuskigt. And I'm in to all that dirty shit, säger hon och skrattar. Hon har ett mjukt ansikte som åldrats allt för snabbt och urvattnade kinesiska drakar tattuerade över de stocklika vaderna. Mannen i fråga hade gått ut i sovrummet och hämtat en kartong. Han hade velat att hon skulle klä sig som hans döda mamma. Han hade hennes klänningar och gördlar hopvikta under sängen, nötta polyestertyger som luktade som gamla gardiner. Han hade till och med haft moderns gamla läppstift, gryniga åldrade pigment i en palette av leverrött och cerise.

3.
A har ett handavtryck i blod på dörrposten. Hon bor i Leith så kanske är det inte märkligare än så. Grannens dörr slogs in av polisen mitt i natten och nu hänger ett enormt polislås över de trasiga brädorna. Jag frågar om han är död. Hon rycker på axlarna. I've never seen him. Det är vanligare än man tror. Hennes bror jobbade för någon form av forensic department; en gång fann de en man som legat död i 14 månader. Han hade fotografier på sina barn på byrån i sovrummet. Tre stycken. Grannarna klagade först när insekterna började kräla ut under ytterdörren och förruttnelsen lämnade ett långsamt växande märke i de bruna heltäckningsmattorna.

4.
En gång i baren på B-, den legendariskt förfärliga teaterpuben, visade C mig sin bröstkorg. Vagt relaterad till The Earl of Sandwich, brukade han oftast gå under benämning Sandwich. Han hade ett vaxlikt stearingult ansikte, lika ålderslöst som uttryckslöst och bar alltid en flatcap i tweed eller herringbone över det tunna ljusa håret. Jag antar att inte många kände till det, men cancern han hade övervunnit hade lämnat honom med två kvinnobröst, lätt rundade med små röda bröstvårtor spända mot skjorttyget.

HEMMA

Sedan flytten i början av sommaren finner jag det allt mer stegrande svårt att tillaga mina måltider i köket. Det sociala åtagande som akten innebär, möjligheten att upptäckas vid spisen av någon av de andra husgästerna, kökets publika natur och genansen över den dekadenta lustfaktoren i det egna underhållet har gjort mathållningen nästan omöjlig de senaste fyra månaderna. Köksmiljön fyller mig med en sorts olust, en spänd förväntan, som om rummet hade ett konstitutivt överraskningsmoment, som om något väntade på mig, en sorts närvaro, eller möjligheten av en sorts närvaro. De senaste månaderna har min kost således reducerats till variationer av tre måltider: en marockansk burksoppa, snabbköpets sushi, och undantagsvis någon form av salad. Jag förvarar också äpplen och en typ av billiga potatis scones på rummet i fall av oförutsedda omständigheter.
De andras närvaro väcker ännu en sorts skräck i mig. Ljudet av skor mot stengolvet och prasslandet av tvätt, eller de mekaniska klickandet av gängorna i toalettdörren. Det smattrande ljudet av oset som arbetar mot kastrullocken, och de väsande gaslågorna. Var gång rycker jag till, som om ljuden hade en anklagande natur. Som om själva rummen, orkesterade av främlingarna, åtalade mig.

"We will get married" säger han. "I know it."

Vinden sliter upp dörren när han går, och fastän han önskar slå igen den med en demonstrativ ilska och besvikelse, pressar sig stormen in och sliter trät ur hans fingrar. Gängorna ylar och vinden sliter skrikande tag i mitt nattlinne när den döende orkanen briserar genom hallen. Stormens styrka lägrar C's sorti, trots hans druckna ambition, i ett dilettantiskt patos. Den stilla klickande av låset bakom honom dränks i det upprörda knakandet av husets själva fundament när det reser sig mot vädret. Gesten genomsyras av det stilla straffande hat, den rika förbittring, som såtts i samma bördiga mylla som den illusiva, rent av fantasmagoriska, förälskelse han bekänt för mig.

FÖRUTFATTADE MENINGAR

Han hade Monet's näckrosor i vardagsrummet, något som fyllde mig med en gnagande misstro. Konstvalet fick mig att stirra in i de gråvita woodchip tapeterna snarare än att blunda när han kysste mig och med en fåfängt spelad passion om och om igen viskade att han älskade mig. Möblerna i lägenheten var tillverkade i glossig orange furu. Men det var den svarta övervuxna gölen i Givernys blomsterträdgård som sipprade in mellan mina halvslutna läppar. De tunga kladdiga penseldragen upplösta över tungan.
Han var tråkig. Eller vad engelsmännen skulle kalla common, vanlig, traditionell. Inte särskilt klok men tillräckligt välutbildad för att inte vara medveten om det. Hans anletsdrag var höljda i en sorts oantastlig blankhet som genomsyrade allt han rörde vid, från hans enkla monokroma garderob till hans tomma rum med dess glesa bokhyllor och billiga varuhus-reproduktioner av annan oprovocerande klassisk konst i guldmålade gipsramar. Min allt mer dräpande oro speglad i små Dali-miniatyrer och till min förfäran, det mest utsökta exempel av intellektuella pretentioner; Klimt's Kyssen. Den urblekta kopian, med dess matt senapsfärgade mosaik, lika välpolerad som hans vokabulär, mättat med amorösa smeknamn som han använde lika generöst som urskiljningslöst och trodde representerade en genuin själslighet.
Istället spred sig den värmelösa intigheten som genom kroppen, likt en kyla. En sorts frånvaro som om han aldrig varit där, som om han aldrig rört dig. En passion som var välgödd och groteskt uppsvälld men ytterst blind, onyanserad och ytlig. En flyktig kärlek som växte under hans förgyllda mantel och fyrkantiga grå kropp: ett gnistrande mönster av kakelplattor i svart, vitt och guld som exploderade likt krossat glas mot ögonhinnan. Hans pompösa fascination vid den egna kroppen och dess lilla svullna kön, omslutet av Klimts cirkelformade blomster, de abstrakta rosor i rött och och blått som slog upp över mina lår.
Jag kunde alltid se de svarta källorna fylla upp hans ögon, hans mörka tomma irisar som spände mot sina glasade hinnor och tillslut brast över lakanen, och dränkte min kropp i en mjuk filt av svart vatten, av svamplika näckrosblad och deras sjuka vitblå blomster.

LOST BOYS

Kanske var det S's ögon, den mjuka dimlika nästan extatiska blicken, som om något inom honom slocknat och ersatts av en ensam låga, som påminde mig. Eller också den stilla noteringen att han gått till frisören. I vilket fall, när han lägger armarna om sin tjugo år yngre flickvän J, och hennes tunna viscosekjol i bomull glider isär över hennes lår och S's hand, uppslukas jag plötsligt av ett minne av min gamla mellanstadielärare, M.
M hade ett efternamn han ofta itererade avslutades med ett östeuropeiskt dubbelt i och ans hud var lika blekt vit som nypressade lakan, hans hår askvitt och glesnande över skalpen. Han bodde hemma hos sina föräldrar och brukade spendera helgerna och eftermiddagarna i publiken på svt's underhållnings program (Det kommer mera eller något liknande) tills han en dag ombads sluta delta eftersom hans ansikte var allt för bizarrt för att han vecka efter vecka skulle kunna smälta in i den avpersonaliserade folksamlingen. Ibland på lektionerna brukade han spela säckpipa för oss, och en gång bad han oss döda honom, efter att ha misslyckats med korrigeringen av ett matematiktest. Han avskedades plötsligt under outtalade förhållanden sedan han snärtat en flicka över kinden på musiklektionen.
Men minnet som det S's amorösa utbyt lösgjorde var ett annat, ett från många år senare då jag av en slump såg honom på medborgarplatsen. Han bar på en läskflaska och en kassettspelare och var iklädd ett par svarta skinnbyxor och en tunn svart jumper. Han hade färgat håret kolsvart trots att skalpen lös genom den tunna överkamningen och han satt som en centerpjäs bland en grupp tonåringar. Han hade inte åldrats en dag utan istället transformerats till en sorts neotenös apa, hans ansikte onaturligt oformat, med en benstruktur som tycktes uppluckrad inifrån över vilket hans strama trummskinnslika ansikte satt uppspänt, en plump pojknäsa och smala rosa läppar. Som om en sorts ålderdomens pervertering hade överkommit honom. Som om han övertygat sig själv att ungdomen per definition är något vi äger och således något vi kan berövas, något vi i dess omedelbara närvaro kollektivt åtnjuter likt ett privilegium.

HÅL

Ibland blir jag rädd för medicineringen. Jag har ingen aning om vad jag är. Symptom och existens korspollinerar ständigt. Jag ligger i mitt nattlinne och stirrar på min kropp. Jag har upplevt en sorts könslöshet i månader. Det sitter där som en uppskuren bit rött kött mellan låren, obrukbart och groteskt. Revbenen bryter ut likt gaddar över bröstkorgen, gapar mot hålet, denna urgröpta centerpjäs.

KATT

D's katt har dött. Jag får ett meddelande från C på söndagskvällen. Hon var alltid en nasty beast, en mjuk tjock-pälsad best, som hatade människor med en furiös intensitet och brukade sitta under mahogany bordet i hallen och klösa efter fotknölarna. De brukade låta mig mata henne när jag kom över och arrangerade bokhyllorna i biblioteket, eller undantagsvis skötte hans accounts, en serie knöggliga kvitton och räkningar täckta i cigarettaska och portvin. Han inbillade sig att denna simpla akt av omhändertagande skulle tämja henne. Men hon hatade mig likväl med en envishet jag sällan upplevt.
I många år brukade D spara mössen hon dödade och presentera dem för mig, i ett försök att underhålla mitt intresse för döden. Han försökte sig på många preservationsförsök. Jag minns det porslinsfat som länge stod undangömt högst upp på det edwardianska kabinettet i hallen, bredvid hans hustrus spanska fat och de viktorianska guldembosserade cloth-utgåvorna av Burns verk. Det magra kräket hade sprängts upp inifrån av likmaskarna, och de hade lämnat sina gula kokonger i ett mönster runt den upplösta puderfina buken. Mindre framgångsrik var musen han försökte mummifiera i microvågsugnen och vars späda kropp han omsorgsfullt fick skrapa löst ur ugnstaket med en kniv.
Katten hade varit döende en längre tid. På sätt och vis imiterade hon sin ägares plötsliga apati, och liksom D ifrånsade sig alla anspråk på livet, gav kattkräket upp posten under mahogany bordet.
We put it in the bin. I didn't have anything to say.