FUTURE. fu-ture. [fyoo-cheer] -noun. The future is commonly understood to contain all events that have yet to occur.
Framtiden har alltid hyst en idé om förbättring. Privat hoppas jag alltid att nästa månad eller nästa vecka, eller redan morgondagen ska vara en dag av förbättring, av produktivitet, återhållsamhet och sociala framgångar. Ofta symboliseras ambitionen i införskaffanden av nya kalendrar, dagböcker eller hårt packade scheman. Och så rullar livet på i cykler av självförbättring och förfall. Den senaste månaden har långsamt rört sig mot botten, mot total isolation, telefonparanoia, artiga avböjanden av sociala tillställningar och epikureiska middagar i sängen, praliner i badet och eskapistisk underhållning till morgontimmarna medan självföraktet sakta gnager i hullet tills vi vänder på spegeln i sovrummet och slår av belysningen, och fortsätter livet i skenet av sänglampan. Imorgon, imorgon, ska jag mästra min mänsklighet. Vilket i grunden är en tro på det mänskliga förfallet som vårt naturliga tillstånd. Ett förfall vi förebygger, underbygger och överbygger med lagverk, som vinglande reser sig i den lösa sanden. Givetvis tror jag inte att människans karaktär rotar sig i det onda. Däremot tror jag på människans njutningslust. Hennes hunger efter tillfredställelse, vilken form, medel och uttryck det än må ta. Framtiden är således excessernas tid. Morgondagen är hungerns och tvåtusentalet är fetmans årtusende.
Jag fascineras ändlöst av äldre tiders framtidsvisioner. För vad de kapsulerar mer än något annat är en idé om kollektiv självförbättring och en enorm tro på det fundamentalt goda i mänskligheten. Från en tidålder då prefixet super fortfarande användes som en stämpel på framgång, super-highways, super-computers, super-fast, super-efficient, är vi idag landade med vad? Supersize?
Det tidiga nittonhundratalets vision av morgondagen var krönt i framgång. Ända sedan den industriella revolutionen väckte idén om maskinens effektivitet och gjorde människan till hennes alterpojke har idén om morgondagen följt ledorden, mindre, effektivare och snabbare. Framtidens arkitektur visualiserades i sin grandiosa storhet, sin enkla praktiskhet och sin avskalade renhet. Städerna skulle växa på höjden. Hushållen datoriseras och robotarna vara framtidens slavar. Den teknologiska gränslösheten väl understruken av de många Ikaroiska visionerna om flygande bilar, rymdkolonier, och väderkontrollerade stadskupoler. Allt skulle förenkla människans dyrbara tid. Från rörliga trottoarer som transporterade sina flanörer till språkliga effektiviseringar. I en artikel från the Ladies Home Journal 1900 reflekterar en herr Watkins kring rationaliserandet av alfabetet och språket (helt i linje för övrigt med sms och mail-kommunikationen av vår samtid): "There will be no C, X or Q in our every-day alphabet. They will be abandoned because unnecessary. Spelling by sound will have been adopted, first by the newspapers. English will be a language of condensed words expressing condensed ideas, and will be more extensively spoken than any other. Russian will rank second."
Hushåll, shopping och studier aldrig mer än en knapptryckning bort. "People will live in houses so automatic that push-buttons will be replaced by fingertip and even voice controls. Some people today can push a button to close a window – another to start coffee in the kitchen. Tomorrow such chores will be done by the warmth of your fingertip, as elevators are summoned now in some of the newest office buildings – or by a mere whisper in the intercom phone." som the Robesonian 1950 så poetisk summerar det framtida hemmet år 2000. Och födan skulle effektivt och lustbefriat intas pillerform. Liksom cigaretterna, för framtidens laster skulle också de effektiviseras. En kvinno-organisations middagsmöte 1944 med The Year of 2000 som tema rapporteras i den lokala tidningen ha serverat såväl piller som cigarett-koncentrat: "... a pill of golden brown for the meat course; the dessert course was a miniature chocolate pellet and concentrated cigarettes."
Idag omfamnar vi kanske snarare det dystopiska. För effektivitetens absurdism är frågan vad det egentligen är vi effektiviserar våra liv för. Och kanske är det där vi har hamnat idag, strandade med en massa ledig tid, med en massa spleen och ångest och en pånyttfödd naturromantik. Snarare än asketisk produktivitet har framtiden skiftat form, hon är plötsligt tecknad i en palett av lättja, njutning, banalitet och snabb underhållning. 2000 talet uppfyllde de tekniska underverk hon förutspåddes, men knappast de mänskliga. Istället äter vi sämre, snabbare och mer. Vi, storslagna förbättrade framtidsmänniskor bekämpar den övervikt som blivit nationalsjukdomen. Vi spenderar helgerna på puben. Vi fördriver timmar framför datorspel och snabbt uppspeedade actionfilmer som dränker oss i allt snabbare scener, allt mer överväldigande draman, mer våld, mer sex, och ännu en näve popcorn till supersize colan. Om teknologin blir allt mindre, blir hungern å sin sida allt större. Vi lever i excessernas tidålder. Ett parodiskt kaleidiskop där mänskligheten kastas in och förvrids, simplifieras till karikatyrer. Bröst svällande stora klotrunda ballonger. Sex som reducerats till de två centrala organen i groteskt pornotopisk inzoomning. Muskler så stora att de tycks spränga huden. Snabbmatsmåltider som rinner över tallriken, smält gummiost över chipsen och majonnäsen vibrerande likt handkräm ovanpå. Sportjakt på farmar i Sydafrika imiterande vildliv. Menlöst våld för våldets skull. Stöld för stölden skull. Protester för protesternas. Alla håll ska penetreras. Allt ska ätas, sväljas och fyllas på igen. Allt ska ses. Allt ska belysas, uppvisas och genomträngas. Ingen får ta slut. Inget får stå stilla. Och inget får vara tomt.
Och om effektivitetens paradox är att den i förlängningen lämnar betyngande tid av frihet att fylla med leda och känslor av meningslöshet, är hungerns paradox att den faktiskt i slutändan tillfredsställs bäst genom att lämnas otillfredsställd. Den sista tuggan är knappast längre njutbar, orgasmen markerar redan slutet, liksom den alkohol, cigaretter och droger alltid tillslut slår över, kniper greppet om halsen och slår tillbaka, liksom de varma sista minuterna i sängen innan vi reser oss och går till jobbet knappast kan mätas med de ändlösa minuterna en ledig dag.
Och på den misantropiska noten, för att lätta upp stämningen, låt oss fördriva tiden med anakronistiska indulgences, med visioner av världar som aldrig blev, framgångar vi aldrig skördade, och människor vi aldrig födde. Ladies and gentlemen, I give you, The future past.
Edison's film av den rörliga trottoaren, the Paris Exposition 1900:
Jag fascineras ändlöst av äldre tiders framtidsvisioner. För vad de kapsulerar mer än något annat är en idé om kollektiv självförbättring och en enorm tro på det fundamentalt goda i mänskligheten. Från en tidålder då prefixet super fortfarande användes som en stämpel på framgång, super-highways, super-computers, super-fast, super-efficient, är vi idag landade med vad? Supersize?
Det tidiga nittonhundratalets vision av morgondagen var krönt i framgång. Ända sedan den industriella revolutionen väckte idén om maskinens effektivitet och gjorde människan till hennes alterpojke har idén om morgondagen följt ledorden, mindre, effektivare och snabbare. Framtidens arkitektur visualiserades i sin grandiosa storhet, sin enkla praktiskhet och sin avskalade renhet. Städerna skulle växa på höjden. Hushållen datoriseras och robotarna vara framtidens slavar. Den teknologiska gränslösheten väl understruken av de många Ikaroiska visionerna om flygande bilar, rymdkolonier, och väderkontrollerade stadskupoler. Allt skulle förenkla människans dyrbara tid. Från rörliga trottoarer som transporterade sina flanörer till språkliga effektiviseringar. I en artikel från the Ladies Home Journal 1900 reflekterar en herr Watkins kring rationaliserandet av alfabetet och språket (helt i linje för övrigt med sms och mail-kommunikationen av vår samtid): "There will be no C, X or Q in our every-day alphabet. They will be abandoned because unnecessary. Spelling by sound will have been adopted, first by the newspapers. English will be a language of condensed words expressing condensed ideas, and will be more extensively spoken than any other. Russian will rank second."
Hushåll, shopping och studier aldrig mer än en knapptryckning bort. "People will live in houses so automatic that push-buttons will be replaced by fingertip and even voice controls. Some people today can push a button to close a window – another to start coffee in the kitchen. Tomorrow such chores will be done by the warmth of your fingertip, as elevators are summoned now in some of the newest office buildings – or by a mere whisper in the intercom phone." som the Robesonian 1950 så poetisk summerar det framtida hemmet år 2000. Och födan skulle effektivt och lustbefriat intas pillerform. Liksom cigaretterna, för framtidens laster skulle också de effektiviseras. En kvinno-organisations middagsmöte 1944 med The Year of 2000 som tema rapporteras i den lokala tidningen ha serverat såväl piller som cigarett-koncentrat: "... a pill of golden brown for the meat course; the dessert course was a miniature chocolate pellet and concentrated cigarettes."
Idag omfamnar vi kanske snarare det dystopiska. För effektivitetens absurdism är frågan vad det egentligen är vi effektiviserar våra liv för. Och kanske är det där vi har hamnat idag, strandade med en massa ledig tid, med en massa spleen och ångest och en pånyttfödd naturromantik. Snarare än asketisk produktivitet har framtiden skiftat form, hon är plötsligt tecknad i en palett av lättja, njutning, banalitet och snabb underhållning. 2000 talet uppfyllde de tekniska underverk hon förutspåddes, men knappast de mänskliga. Istället äter vi sämre, snabbare och mer. Vi, storslagna förbättrade framtidsmänniskor bekämpar den övervikt som blivit nationalsjukdomen. Vi spenderar helgerna på puben. Vi fördriver timmar framför datorspel och snabbt uppspeedade actionfilmer som dränker oss i allt snabbare scener, allt mer överväldigande draman, mer våld, mer sex, och ännu en näve popcorn till supersize colan. Om teknologin blir allt mindre, blir hungern å sin sida allt större. Vi lever i excessernas tidålder. Ett parodiskt kaleidiskop där mänskligheten kastas in och förvrids, simplifieras till karikatyrer. Bröst svällande stora klotrunda ballonger. Sex som reducerats till de två centrala organen i groteskt pornotopisk inzoomning. Muskler så stora att de tycks spränga huden. Snabbmatsmåltider som rinner över tallriken, smält gummiost över chipsen och majonnäsen vibrerande likt handkräm ovanpå. Sportjakt på farmar i Sydafrika imiterande vildliv. Menlöst våld för våldets skull. Stöld för stölden skull. Protester för protesternas. Alla håll ska penetreras. Allt ska ätas, sväljas och fyllas på igen. Allt ska ses. Allt ska belysas, uppvisas och genomträngas. Ingen får ta slut. Inget får stå stilla. Och inget får vara tomt.
Och om effektivitetens paradox är att den i förlängningen lämnar betyngande tid av frihet att fylla med leda och känslor av meningslöshet, är hungerns paradox att den faktiskt i slutändan tillfredsställs bäst genom att lämnas otillfredsställd. Den sista tuggan är knappast längre njutbar, orgasmen markerar redan slutet, liksom den alkohol, cigaretter och droger alltid tillslut slår över, kniper greppet om halsen och slår tillbaka, liksom de varma sista minuterna i sängen innan vi reser oss och går till jobbet knappast kan mätas med de ändlösa minuterna en ledig dag.
Och på den misantropiska noten, för att lätta upp stämningen, låt oss fördriva tiden med anakronistiska indulgences, med visioner av världar som aldrig blev, framgångar vi aldrig skördade, och människor vi aldrig födde. Ladies and gentlemen, I give you, The future past.
Edison's film av den rörliga trottoaren, the Paris Exposition 1900:
Sci-Fi musikalen Just Imagine från 1930 illustrerar den framtida måltiden, presenterad för trettiotals-mannen, Single O, som väckts till liv år 1980:
En annan version av framtidens kök från filmen 1999 AD från 1967 låter datorer kalkylera calori-intag i det framtida strömlinjeformade maskinhemmet:
Vad gäller klädkoder ger det här helt oemotståndliga klippet från 1930 några idéer. Värme-känsliga material, effektiva ombyten och vad gäller det manliga könet, candies for cuties, ah.
Annars är gamla serier alltid intressanta. Fleischer klassikern All's Fair at the Fair från 1938 beskriver Elmer och Mirandy's resa genom the pavilion of the future, där allt, inte helt oväntat är mekaniserat, och så kan vi se dessa två passéister transformeras av framtiden. Den avslutande scenen av mekaniskt förskönande är fantastisk.
3 kommentarer:
Samtid är inte framtid. Usch så hemsk jag känner mig... jag skyndar vidare i texten och äter mums-mums. Är jag en samtidsmänniska? Lysande som alltid, din text dryper av fett i alla ordens mellanrum. A-M
Ska se filmerna när jag har något att äta till dem. Popcorn med smält smör, supersize av någonting drickbart, A-M
Fantastiskt igen, J.! Fullkomligt vältrar mig i dina berättelser, dock utan att för den skull känna mig som superconsumer med risk för supersize annat än hjärnan. Tack, igen!
/Mejke
Skicka en kommentar