Dagar som denna hukar man i soffan med en känsla av att slutet är nigh. Skyarna ligger likt ett sänkt ögonbryn över horisonten, molnen rynkade över Fife. Och regnet över den kolsvarta asfalten likt en repor i en vinylskiva, som smattrande hakat upp sig, dropp-dropp-dropp, innan hon knastrande slår över i ett nytt spår, spott-spott-spott-tvi. Kylskåpet gapar tomt och plånboken skramlar av kopparmynt. Det blir ingen frukost idag. Kaffet är ransonerat, en vattnig grå soppa att skölja ned den sista skiva bröd med, sedan möglet karvats av kanterna. J gapskrattar framför datorn och spelar nyheterna på repeat, loopar av missnöje och förtvivlade börsmän. I'm buying the newspaper tomorrow, säger han, fastän han redan kan Dow Jones's, FTSE's och Nasdaq's fall i procent och punkter och korrigerar de ekonomiska professorerna som vältrar sig i depressionen på BBC. För snarare än att läsa om eländet kan han inte låta bli att hungra efter domedagsretoriken. Meltdown, Chock Fall, SELL SELL SELL, Doom... It is now Joes, the end is now. Och likt en pojke med fingrarna i kakburken flinar han lyckligt. Nåväl, det här är mannen som, som pojke, i det då fortfarande ruffiga arbetarkvarteren i Stockbridge brukade väcka grannskapet genom att spela BBC's skivor med ljud exempel från världskrigen på högsta volym över kvarteret, med högtalarna baxade mot fönsterbrädet och skivspelarnålen gnagnade sig genom bombmattor, surrande Heinkel HE 111's, varningssirener och springande fötter över Londongator.
I själva verket har varken min eller J's idé om undergången åldrats. Uppvuxna i naiv okunnighet om verklig destruktion lånar idéerna om världens stundande fall sin estetik från främst från världskrigen, och sedan 9/11 och Hollywood. För trots att vi sett alla typer av samhällsliga kollapser uppspelade med grotesk detaljrikedom på vita duken, och om och om igen stirrat på NY's två tvillingar som borrar sig ner genom dammet och gatan, så förblir klippen höljda i en ganska skrämmande grad av fiktion. På samma vis som när jag i de begynnande tonåren gick till simhuset kort efter att min mormor omkommit i Estonia-katastrofen och med en slags lustfylld förskräckelse så sexåringarna klamra på de flytande plastmadrasserna och skrikande vältra dem på ända - det är bogvisiret! Vi sjunker, hjälp? - alltmedan de gurglande imiterade å ena sidan drunknande, å andra sidan räddningspersonal. Estonia, uppspelat i minityr, på Dalen's badhus. Jag fann dramat på en gång förlösande som förvirrande, med vilken rätt?, och samtidigt, med alla obarmhärtigt tunga bördor, måste vi också omfamna den där humorn.
Så med marknadens kollaps, infinner sig en känsla av trettiotals-depression, för kollapsen måste onekligen vara en tillbakagång, en anakronism. Jag roar mig med att hamstra burksoppa, en av mina mer obskyra passioner, och annan behändig mat för den stundande laglösheten. Säckar med ris, och staplar av silverburkar, havregryn och torkade bönor. När kaos knackar på dörren, kan vi slå sönder vardagsrumsmöblerna och spika igen ytterdörrar och fönster, klyva upp de nylagda golvbrädorna i hallen och elda dem på öppna spisen, till skydd mot kylan. Och vi kurar ihop oss framför J's gamla radio och lyssnar på rapporterna på nyheterna, med en känsla av att det är det inledande kollaget i en undergångsfilm, orkanerna som drar in över världen, knaster, marknadernas kollaps, knaster, ur vilket sakta urskiljs rapporterna från något av de ändlösa krigen mot Terrorismen, knaster, ledarskapskris, knaster, och som om det vore nittionhundrafyrtio rycker vi till och stirrar oroat upp mot den våg av mörker som väller in över de skottska skyarna när ljudet av ett lågflygande plan överröstar nyhetssändningen. Och till middag kokar vi linser och potatis som vi äter i fönstergaveln, med världen bakom glas, som om verkligheten pågick mellan våra väggar och resten av världen låg bekvämt nedsänkt i en enorm monter och vi likt trötta studenter i det lilla museum som är vår lägenhet slog oss till ro för att betrakta den.
This is the witching hour... 23.30 och dags att slå av ljusen och bada osedda i det blåa mörkret. Genom lägenheten som tycks nästan självlysande i svärtan, som om möblerna tänts upp inifrån och glimmar stilla spelar vi amerikanska krigmantran från 1930- och 40-talet. Och somnar till den absurt muntra jargong som endast totalt mörker kan tvinga fram.
Johnny Bond, Der Fürer's Face.
Luis Oliveira & His Orchestra tillsammans med Walt Disney, Yankee Doodle.
The Southern Sons Quartett, Praise the Lord and pass the ammunition.
THE END.... (I wish)
I själva verket har varken min eller J's idé om undergången åldrats. Uppvuxna i naiv okunnighet om verklig destruktion lånar idéerna om världens stundande fall sin estetik från främst från världskrigen, och sedan 9/11 och Hollywood. För trots att vi sett alla typer av samhällsliga kollapser uppspelade med grotesk detaljrikedom på vita duken, och om och om igen stirrat på NY's två tvillingar som borrar sig ner genom dammet och gatan, så förblir klippen höljda i en ganska skrämmande grad av fiktion. På samma vis som när jag i de begynnande tonåren gick till simhuset kort efter att min mormor omkommit i Estonia-katastrofen och med en slags lustfylld förskräckelse så sexåringarna klamra på de flytande plastmadrasserna och skrikande vältra dem på ända - det är bogvisiret! Vi sjunker, hjälp? - alltmedan de gurglande imiterade å ena sidan drunknande, å andra sidan räddningspersonal. Estonia, uppspelat i minityr, på Dalen's badhus. Jag fann dramat på en gång förlösande som förvirrande, med vilken rätt?, och samtidigt, med alla obarmhärtigt tunga bördor, måste vi också omfamna den där humorn.
Så med marknadens kollaps, infinner sig en känsla av trettiotals-depression, för kollapsen måste onekligen vara en tillbakagång, en anakronism. Jag roar mig med att hamstra burksoppa, en av mina mer obskyra passioner, och annan behändig mat för den stundande laglösheten. Säckar med ris, och staplar av silverburkar, havregryn och torkade bönor. När kaos knackar på dörren, kan vi slå sönder vardagsrumsmöblerna och spika igen ytterdörrar och fönster, klyva upp de nylagda golvbrädorna i hallen och elda dem på öppna spisen, till skydd mot kylan. Och vi kurar ihop oss framför J's gamla radio och lyssnar på rapporterna på nyheterna, med en känsla av att det är det inledande kollaget i en undergångsfilm, orkanerna som drar in över världen, knaster, marknadernas kollaps, knaster, ur vilket sakta urskiljs rapporterna från något av de ändlösa krigen mot Terrorismen, knaster, ledarskapskris, knaster, och som om det vore nittionhundrafyrtio rycker vi till och stirrar oroat upp mot den våg av mörker som väller in över de skottska skyarna när ljudet av ett lågflygande plan överröstar nyhetssändningen. Och till middag kokar vi linser och potatis som vi äter i fönstergaveln, med världen bakom glas, som om verkligheten pågick mellan våra väggar och resten av världen låg bekvämt nedsänkt i en enorm monter och vi likt trötta studenter i det lilla museum som är vår lägenhet slog oss till ro för att betrakta den.
This is the witching hour... 23.30 och dags att slå av ljusen och bada osedda i det blåa mörkret. Genom lägenheten som tycks nästan självlysande i svärtan, som om möblerna tänts upp inifrån och glimmar stilla spelar vi amerikanska krigmantran från 1930- och 40-talet. Och somnar till den absurt muntra jargong som endast totalt mörker kan tvinga fram.
Johnny Bond, Der Fürer's Face.
Luis Oliveira & His Orchestra tillsammans med Walt Disney, Yankee Doodle.
The Southern Sons Quartett, Praise the Lord and pass the ammunition.
THE END.... (I wish)
15 kommentarer:
Jag blir rädd när jag läser dina ord. Jag anar att Skottarna får en annan verklighet än vi svenskar. Här försöker ledarna trygga; Sverige har beredskap... som om Sverige var i total isolation. Jag längtar hem dig med sådan kraft att jag aldrig kan eller vilja acceptera och förstå hur mycket en landsgräns och ekonomi effektivt kan skilja människor åt. A-M
Jag tyckte förtåss att det var ett mer underhållande än skrämmande inlägg. Men nåväl börsen kollapsade verkligen på måndagen. Går inte att blunda för det. Och Storbritanniens ekonomi är väldigt hårt knuten till USA's.
Men du, oroa dig inte. Jag mår fint. Jag väntar bara på att Herr Ambassad ska höra av sig om mitt pass så att jag kan casha mn samling lönecheckar som ligger och bränner i byrålådan. Därtill, i värsta fall, kan vi rymma till J's pappa, där finns ved och böcker för år att komma, och han skyr bankerna och samlar paranoid varenda penny i madrassen.
Det är något speciellt med undergångsretorik. Även om läget är mer allvarligt i Skottland så ser vi samma sak här hemma. Folk är upprörda och ringer kors och tvärs till banker och P1's pogram plånboken. Min reaktion blir den motsatta istället, igår pratade M och jag om att köpa en lägenhet.
Man är så van vid att allting alltid överdrivs i media. Jag har därför så svårt att ta denna kris på allvar. Åtminstone gör jag inte ett dugg för att förändra min situation eller anpassa mig.
Gillade att du illustrerat med ljudklippet från Führer's Face. Den är skönt knäpp. Har du sett Kalle Anka-filmen som den är med i? Hmm, en antydan av propaganda i den.
Närliggande ämne: Gillar du Tom Lehrer?
Nåja, mitt i alla kristider behöver man kanske muntra upp sig med det fånigaste som finns. Följande är det fånigaste som finns: http://www.youtube.com/watch?v=8ZfSBKgp6WQ
/M
Jag tycker mest att det är underhållande att omfamna undergångsprofesiorna och göra det mesta av tumultet. När nu samtlig brittisk press valt Meltdown i enorma svarta kapitäler till heading får man roa sig bäst man kan med att spela upp nyckelordet i hemmet. Men som sagt det är svårt att mäta ut världsläget just nu, i det mediala samhället tycks kriserna bestå så länge de uppmärksammas, och sedan höljs de i en mystisk oavslutad tystnad, växthuseffekten, birdflu, nåväl, idag ekonomin.
Däremot fascineras jag av den så trubbiga retoriken kring kriser, krig och panik. Det är som om allt för ett ögonblick måste tecknas i svartvitt, måste ges slogans och namn som etsas in i medvetandet, alltid i bestämd form, som om vi omöjligen kunde referera till något annat, finanskrisen, 9/11, war on terror, black monday. Det finns någon sorts morbid exaltation i det här, de ändlösa brittiska, faktiskt rätt humoristiska rubrikerna, alla illustrarade med samma svettiga finansman med huvudet i händerna. På en helt annan not har vi förståss de flesta amerikanska politiker som plötsligt ohämmat omfamnat ordet evil, detta högst politiskt svåranvända ord, och breddat språket med ett antal nya subjektiv, evil-doer, evil-sayer.
Klart att jag uppskattar Lehrer. Jag läste för övrigt någonstans, när vi nu är inne på ämnet humor kontra kris att han sagt att hans typ av satir var omöjlig i dagens politiska klimat vilket är ganska spännande. Jag antar att Bush är lite av ett dilemma för komiker, eftersom han är så ohöljt komisk i sig själv.
(Helt apropå, har Skottland för övrigt sin egen mästare i märkliga visor i Ivor Cutler, det var förståss 70-talet, så närmare proggen, och rör sig i ett landskap någonstans mellan nonsens, poesi och filosofisk absurdism, vilket som gör det sig fint me bred Glasgowdialekt.)
Youtube klippet, måste för övrigt definitivt vara det fånigaste någonsin. Att en hord katter dyker upp i slutet är verkligen grädden på moset.
Eller grädden på nosen, för att tala kattlingo.
Utmärkt analys förresten i din kommentar rörande världskris kontra medierna. Den stämmer förstås väldigt väl in på Sverige också. Det intressanta var när jag var på bokmässa i Göteborg nästan hela förra veckan. Det var som att befinna sig i en bubbla, helt ovetande om vad som skedde utanför. Krisen tog sig aldrig in i Svenska Mässans lokaler (och jag tog mig nästan aldrig ut).
Vad gäller Lehrer så har jag insett att nästan alla retrofiler jag känner är förtjusta i honom. Det spelar ingen roll om man hyser kärlek till sekelskiftet, till 20-talets jazz, svartvita filmer på 40-talet eller 60-talets mer avskalade estetik. Det sammanlänkande är att man gillar Tom Lehrer. Undantagslöst. Kanske handlar det om en längtan tillbaka till äldre tiders underhållningsformer. En man med glasögon, ett piano och fruktansvärt vassa texter. Sådant räckte.
På tal om 60-talets estetik: jag har på sistone blivit väldigt förtjust i Tatis filmer. Speciellt "Mon Oncle". Är det något du gillar?
Jag har aldrig riktigt fallit för Tati. Men jag har inte heller sett särskilt mycket. Jag ska ge Mon Oncle en chans. Däremot är jag djupt betagen i Buster Keaton. Annan tid, snarlik humor.
På ett helt annat ämne, hur förhåller du dig till Rathbone som Sherlock Holmes? Jag hade en fas för inte så länge sedan då jag i princip såg en om dagen. Vilket också fick mig att se om den gamla swashbuckle filmen Robin Hood. Förmodligen den enda version av sagan där jag i höll tummarna för Guy i fäktningsscenen.
Varför är jag den enda som tar detta inlägg med blodigt allvar (nu gapskrattar jag åt alltsammans) men jag är liksom en aning involverad i dig... och då blir det fånigt allvarligt ibland. Jos - du måste se Tati... det har du faktiskt missat. Titta på Semestersabotören... jag fullkomligt älskar den. Ska det gå åt helvete kan man alltid se gamla fåniga och väldigt bra svartvita filmer. Kramar i mängder. A-M
Jag hade inte heller riktigt fattat Tatis storhet. Jag minns att jag någon gång för länge sedan hade sett Trafic, och förmodligen såg jag ytterligare någon i min ungdom. Men för ett år sedan tipsade en Tati-älskande kompis mig om dem och eftersom jag hade flera av dem stående osedda i dvd-hyllan var det bara att sätta igång.
Semestersabotören är förstås den främsta klassikern och innehåller massor med minnesvärda ögonblick. Men Mon Oncle är nog min favorit med sin totala estetik, underbara musik och modernitetssatir ned på detaljnivå. Fest i byn är enklare i sin uppbyggnad. Playtime är läcker med sin icke-handling och Trafic är också kul.
Jag trodde inte att jag var en Tati-fan. Men det var jag.
Vad gäller Rathbone så var det väldigt, väldigt länge sen jag tittade på Holmesfilmerna med Rathbone, så jag har lite svårt att uttala mig om dem. Jag har hela boxen stående här med alla fjorton filmerna, och vissa av dem har jag faktiskt aldrig sett. Det är kanske dags nu.
På senare år har jag sett färre och färre Holmesfilmer. På något sätt räcker texterna. Fast Jeremy Brett-avsnitten gillar jag förstås. Han ligger närmare min bild av Holmes. Ska bli intressant att se hur Robert Downey Jr respektive Sacha Baron Cohen hanterar rollen.
Jag har precis upptäckt Tati. E.
Här är ytterligare en Tati-fan. Mon Oncle är min absoluta favorit.
Se den!
Kersti: Jag känner plötsligt en obändig lust att se om Mon Oncle. Det är ett helt år sedan jag såg den (för första och enda gången). Men jag kommer ofta på mig själv med att gnola på temamusiken - och när jag släpper fram tankarna översköljs jag av favoritscener. Vissa scener såg jag om flera gånger, då för ett år sedan. Det var en sådan renodlad humor, som om Tati destillerat bort allt onödigt.
Konstigt nog är Semestersabotören så mycket mer känd än Mon Oncle. Visst är den också bra, men inte i närheten av Mon Oncles fulländning.
Visst är det märkligt hur kommentarerna till ett blogginlägg kan leda in till en helt annan diskussion? Från världskris till Tati. Jag diskuterar gärna Tati.
/mattias
Haha, det är helt fantastiskt att ni alla är Tati-fans, Mon Oncle blir måndagsmatinen i vardagsrummet, vi har en liten projektor, så det blir fint, och sedan återkommer jag.
Skicka en kommentar