LUST

Arthur Seat står i lågor. På lunchrasten går vi runt kvarteret och stirrar på berget som brinner. Den tunga grå röken har spänts ut över stan. Löpelden rör sig i en enorm cirkel genom det torra buskagen ut med klipphällarna. Där jag står och betraktar den svartnande slätten, kommer jag av någon anledning kommer jag att tänka på en scen som T beskrivit för mig någon dag tidigare. Hans vän Bob hade suttit och ätit soppa på en pub när kvinnan vid några bord bort på detta halvtomma lokus utan anledning särat sina ben och dragit upp kjolen och blottat sitt kön för honom. Bob hade antagit att denna privata peep show hade föranletts av hans melankoliska uppsyn. Jag antar att stadens apokalyptiska karaktär under detta brinnande landmärke lämnar mig med en snarlik upphetsning. Ett ögonblick av distraktion i vemodet.

BARN

På bussen till jobbet stiger en kvinna med ett spädbarn på. Hon bär en oformlig rosa t-tröja genom vilken konturerna till hennes enorma flata byst avtecknas genom hennes okontrollerade perspirations mörka rorschach fläckar. Hon är enorm. På hennes tunna styltlika ben, ser hon ut som ett stycke kött som fästats på två smala spett, obalanserad och overklig, likt en boschiansk best. Hennes hår är tunt och stripigt och hennes blekvita ansikte är marmorerat i blodrött av hettan från den gula solen som hackar genom vagnen när förmiddagsljuset skär sig fram genom gliporna från de grå byggnaderna utmed Nicholson Street.
Hennes armar, upptagna med spädbarnet och den överfulla tygpåsen i vilken hon bär sina nödvändigheter, gungar hon ostadigt fram genom vagnen. Barnet ser livlöst ut. Kroppen tycks vara gjuten i wax. Segmenten av kroppsfett veckade i de små benen och de nakna armarna. Och ansiktet orörligt mot tyngden av hennes enorma bröst, större än barnet själv.
Jag tittar artigt bort när jag känner henne närma sig de bakre sätena. Jag kan känna den tunga doften av kropp hon utsöndrar när hon sätter sig intill mig. Den tunga arom av hud som jag förknippar med spädbarn. Hennes lår flyter ut mot mitt. Och när jag försiktigt flyttar mig ser jag den vita varelsen hon kramar i sina öppna armar. Den livlösa kroppen med dess fint målade rosa läppar och dess svarta ögonfrasar, likt penselborstar ur det lilla ansiktet. Det är inget barn hon håller.
Det är knappast en överraskning, bussens bakre rad säten har alltid främst frekventerats av avarterna.

No 3 (cerise, cerulean, amber)

Tvärs över gatan stiger han in i duschen. Det fasetterade glaset i hans badrumsfönster får hans rosa kropp att likna en rothko målning, hans nakenhets beiga mjuka palett flyter samman med det blå plastdraperiet, hans gula kakelplattor. Jag undrar hur skarp tavlan måste bli för att jag ska uppleva den typ av påträngande intimitet som en naken människas närvaro förmedlar. Jag kan se hans utspända vita buk genom glaset, de gelatinösa vågor som rör sig upp genom köttet när han löddrar tvålen och den könlösa svarta penumbran mellan hans lår. Men jag kan inte se hans ansikte, endast den mjuka cerisa skugga som rullar av och an över den oxlika halsen, likt en blind fläck på hornhinnan. Det är således knappast vår semi-offentliga nakenhet i sig själv som är obscen, istället kombinationen av våra kroppar och våra ansikten. Det obscena måste också vara privat. Och där en naken kropp är allmän och knappast anstötlig är en naken kropp med ett ansikte plötsligt intim och genant.

ANDEDRÄKT

P's andedräkt luktar av artificiell apelsinessens från vitamintabletterna han lägger i sitt vattenglas om morgnarna. Detta, och den rika tobaksarom som hans inrökta valrossmustasch antagit. Båda fyller mig med en form av obehag. Kombinationen av de två förebådar hans åldrande. Om jag blundar är det inte ynglingens utan istället den gamle mannens andetag jag delar. Jag kan med en obegriplig lätthet se hans ansikte krympa i mina händer likt en frukt, gråna och rynkas, och det fina svarta håret falla ner över mina armar, hans blick vattnas i sina tunga säckar innan pupillerna rökfärgas som om någon blåst ut ett ljus och den grumliga grå pelarna stilla pressar sig upp ur de glasartade svarta valven. Han är en bruten man, tänker jag.

WHISPERING GALLERY

Jag har alltid undrat varför de viskar i väntrummet på sjukhuset. Det är något med deras fåfängt sänkta röster och kokett dämpade diskretioner som gör mig rastlös och orolig. Rummet är på tok för litet för att de lågmälda samtalen ska fylla någon funktion, i stället tycks den kvalmiga luften fyllas ut av deras hesa skarpa väsanden. Och det är omöjligt att fylla väntan med något annat än detta samtal om, quoi, den ena kvinnans hund och hennes vänninas nyss inhandlade armband. Deras draperade kjolar prasslar när de förtroligt gnuggar låren mot de vadderade tygsofforna. Den äldre kvinnan har den typ av djupa ringande röst som vittnar om korpulens, som tycks reverberera genom hennes slappa bröstkorg och välbyggda kroppshydda, likt en orgel i ett kapell. Den yngre kvinnan är rökare. Hennes röst spricker upp när hon talar.
Det är viskandets ironi att jag förmodligen skulle ha lyssnat mindre till deras samtal hade de talat utan denna påtvingade hemlighetsfullhet. Deras väsanden har redan uppenbarat mig som lyssnare, och samtalet tar form kring mig. Hunden, armbandet, och den yngre kvinnans eksem. Rösterna är öronbedövande.
Vid halv elva kallar doktorn ut dem. Jag har ingen aning om hur de ser ut, eftersom vi är alla nogranna med att undvika att titta på varandra.

STIMULUS

Vid tre drar jag upp gardinen. Över gatan har de underpriviligerade slagit upp ytterdörren och dragit ut sina vardagsrumsmöbler på gatan. De är Storbritanniens klass av klasslösa, de non-working workingclasses. Deras kadaverösa kroppar sitter likt fågelskrämmor över möblerna, de seniga underfödda lemmarna, med deras rankor av blå ådror, rudimentärt fästade vid deras slappa vita överkroppar och deras klotlika bukar. Deras vita ansikten påminner om danska bakelser, av billiga flagnande smördegskonfektioner. Solen får deras rakade skalp att rodna. Två staffies jagar runt deras ben, de kompakta musklerna likt pistonger. En av pojkarna vaggar ett spädbarn mot det ribbade bomullslinnet. Han har en liten pubertal näsa och den typ av skeletala kropp som snabbt växande pojkar uppvisar i de tidiga tonåren. Han bär ett par vita träningsbyxor och osnörda gymnastikskor. Hans bröder sitter med benen brett isär, den silkiga polyestern i deras träningskläder följer konturerna i deras slappa skrev. En flicka i en rosa klänning med piercade öronsnibbar och torrt vitt hår betraktar dem genom fönsterglaset på bottenvåningen. De röda gardinerna vaggar mot hennes gungande höft.

Vid fyra rullar en polisbil upp. Den vita dörren svänger på gängorna. Ut ur mitt hus låter nästan identiskt på skottska och svenska. Oot of mah huus. När de kommer ut har de med sig pojken. Han svänger sina handbojor likt en pokal över huvudet. Jag kan höra ljudet av hans loska när han spottar i asfalten. Flickan i rosa har kommit ut och satt sig på trottoaren. Hennes ansikte präglas av ett genuint ointresse. Hon lutar sig mot fönsterglaset med en plastboll under armen och följer i förbifarten de uniformerade kropparna som jagar fram och åter mellan ytterdörren och bilarna. Hennes smala ögonslattar uttrycker vanans arrogans. Också abnormaliteten har en repetativ kvalité.
Bilden hänger kvar likt glöden från en cigarett sedan jag slutit gardinen. Jag tänker på Segner's experiment i det sensoriska minnets gäckande karaktär. Genom att fästa en bit glödande kol vid ett vagnshjul och spinna det med en viss hastighet kunde hans skapa illusionen av ett full cirkel av ljus. Men när jag återvänder till fönstret har gatan tömts och i fönstret på bottenvåningen har man slutit för de röda gardinerna.

No spectacle is nobler than a blaze.

Mon confident, jag har alltid fruktat mörkret, dessa små skärvor av livlöshet, oh how I loath them. Som barn var jag förlamad av skräck om nätterna, men aldrig i egentlig mening av rädsla för natten, istället fruktade jag elden, det uppslukande ljuset. Jag var övertygad om att vi skulle förgås i lågor, att jag skulle vakna i hettan från det våldsamt slickande gula ljuset, flammor som klöste och rev klorna genom trägolvet, det infernaliska knakandet av rummet som sveddes under mig. På kvällarna packade jag en resväska som jag placerade vid foten av min våningssäng med mina dyrbaraste leksaker, mina böcker, anteckningar och de fotografier av mina föräldrar som jag plockat ur deras fotoalbum. Och sedan låg jag i mörkret och andades långsamt, likt ett vilt djur, inkilad på de hårda brädorna i den lilla decimetersmala skreva där den illa passade madrassen slutade och sängkarmen tog vid, den skreva jag inbillade mig placerade mig närmast golvet, närmare räddning, skulle jag behöva fly. Jag vädrade farorna, oroades av den söta doften av förkolnat trä, och den påminnande doften av tjära utmed kajerna i skärgården om sommaren, av röken från min fars handrullade John Silvers och den heta vaxiga aromen från nyss släckta stearinljus.
Om nätterna drömde jag att jag sökte genom rummen efter mina föräldrar, medan tapeterna gulnade, svartnade, och förvreds och rullade upp över den brinnande väggarna, likt tyllgardinger eller lockar av hår. Och golvbrädorna svettades, tjocka tårar trängde upp ur de svarta skrevorna. Trät tycktes pulsera, rodna, när det glödgat skiftade från rött till vitt till bläcksvart och askvitt med ett infernaliskt oväsen påminnande om ett illa stämt piano. Lägenheten, likt en kropp vred sig plågat under mig.
Oftast fann jag min far, i tunneln utanför vårt hyreshus, och redan på avstånd kunde jag urskilja hans spindellika ben, hans gängliga figur. Först sedan han böjde sig över mig och jag lade armarna om hans hals kunde jag se hans svedda svarta ansikte, den skarpa doften av bränt kött och aftershave och de två kritvita ögonen uppslagna likt två lampljus. Här vaknade jag alltid, och låg och andades in natten, till hummandet av den oupphörliga trafiken från motorvägen.
Liksom alla forna neuroser är tidsperioden höljd i dunkel. Jag vet inte hur många nättern jag förflöt i detta pyrofobiska delirium, men jag minns att vi åt middag en kväll och att min mor reste sig och särade gardinerna och att himlen tycktes spotta svavel över oss, ett fint gyllene regn av eld som föll lika stilla och lätt som snö eller nyss upprört damm.
En brandman bar mig av och åter framför öppningen till tunneln utanför och medan vi betraktade grannhusets tak vars svarta bjälkar reste rygg, likt en enorm skeletal best, förklarade han att det inte fanns något i världen jag behövde frukta, att jag inte skulle förtäras, att jag inte skulle förgås. Den blågrå natthimlen var uppriven av eldens svarta moln, det så ut som om någon snittat upp himlabuken,och dess tunga svarta inälvor hade tömts ut över gatan.

Och samtidigt, Kära, denna törst efter att förlora dagen. Denna sjukliga väntan på natten som när den överväldigar oss, och brottar oss mot de upprivna lakanen, är en så impotent älskare. Mörkret lämnar mig ständigt oförlöst. Idag önskar jag inget mer än att förtäras, att konsumeras.