No spectacle is nobler than a blaze.

Mon confident, jag har alltid fruktat mörkret, dessa små skärvor av livlöshet, oh how I loath them. Som barn var jag förlamad av skräck om nätterna, men aldrig i egentlig mening av rädsla för natten, istället fruktade jag elden, det uppslukande ljuset. Jag var övertygad om att vi skulle förgås i lågor, att jag skulle vakna i hettan från det våldsamt slickande gula ljuset, flammor som klöste och rev klorna genom trägolvet, det infernaliska knakandet av rummet som sveddes under mig. På kvällarna packade jag en resväska som jag placerade vid foten av min våningssäng med mina dyrbaraste leksaker, mina böcker, anteckningar och de fotografier av mina föräldrar som jag plockat ur deras fotoalbum. Och sedan låg jag i mörkret och andades långsamt, likt ett vilt djur, inkilad på de hårda brädorna i den lilla decimetersmala skreva där den illa passade madrassen slutade och sängkarmen tog vid, den skreva jag inbillade mig placerade mig närmast golvet, närmare räddning, skulle jag behöva fly. Jag vädrade farorna, oroades av den söta doften av förkolnat trä, och den påminnande doften av tjära utmed kajerna i skärgården om sommaren, av röken från min fars handrullade John Silvers och den heta vaxiga aromen från nyss släckta stearinljus.
Om nätterna drömde jag att jag sökte genom rummen efter mina föräldrar, medan tapeterna gulnade, svartnade, och förvreds och rullade upp över den brinnande väggarna, likt tyllgardinger eller lockar av hår. Och golvbrädorna svettades, tjocka tårar trängde upp ur de svarta skrevorna. Trät tycktes pulsera, rodna, när det glödgat skiftade från rött till vitt till bläcksvart och askvitt med ett infernaliskt oväsen påminnande om ett illa stämt piano. Lägenheten, likt en kropp vred sig plågat under mig.
Oftast fann jag min far, i tunneln utanför vårt hyreshus, och redan på avstånd kunde jag urskilja hans spindellika ben, hans gängliga figur. Först sedan han böjde sig över mig och jag lade armarna om hans hals kunde jag se hans svedda svarta ansikte, den skarpa doften av bränt kött och aftershave och de två kritvita ögonen uppslagna likt två lampljus. Här vaknade jag alltid, och låg och andades in natten, till hummandet av den oupphörliga trafiken från motorvägen.
Liksom alla forna neuroser är tidsperioden höljd i dunkel. Jag vet inte hur många nättern jag förflöt i detta pyrofobiska delirium, men jag minns att vi åt middag en kväll och att min mor reste sig och särade gardinerna och att himlen tycktes spotta svavel över oss, ett fint gyllene regn av eld som föll lika stilla och lätt som snö eller nyss upprört damm.
En brandman bar mig av och åter framför öppningen till tunneln utanför och medan vi betraktade grannhusets tak vars svarta bjälkar reste rygg, likt en enorm skeletal best, förklarade han att det inte fanns något i världen jag behövde frukta, att jag inte skulle förtäras, att jag inte skulle förgås. Den blågrå natthimlen var uppriven av eldens svarta moln, det så ut som om någon snittat upp himlabuken,och dess tunga svarta inälvor hade tömts ut över gatan.

Och samtidigt, Kära, denna törst efter att förlora dagen. Denna sjukliga väntan på natten som när den överväldigar oss, och brottar oss mot de upprivna lakanen, är en så impotent älskare. Mörkret lämnar mig ständigt oförlöst. Idag önskar jag inget mer än att förtäras, att konsumeras.